Claras bror orkade inte längre – tog sitt liv

Det var en decembernatt 2019 när Clara Thysell låg och sov. Då plötsligt ringde hennes pappa.

Clara hade flyttat hemifrån medan lillebror Calle, som var 19 år, bodde kvar hos föräldrarna.

– Pappa sa att han och mamma var på väg till mig – ”vi kommer snart upp”. Jag såg direkt på dem att något hade hänt. Att höra orden ”Calle orkade inte mer” var en käftsmäll.

23-åriga Clara gör en kort paus. På ett kafé i hemstaden Gävle lutar hon sig tillbaka samtidigt som hon fortsätter:

– Jag har försökt minnas, men jag kan inte komma ihåg vilken som var den sista gången jag träffade Calle. Men vi sågs ofta. Han brukade ta hand om min hund när jag jobbade.

Calle var Clara Thysells bäste vän

Calle var två år yngre än Clara och de hade alltid stått varandra nära – ända sedan de var barn.

– Vi hängde med varandra hela tiden. Vi båda gillade sport och spelade mycket fotboll. Calle var som en kompis, min bästa vän. Vi gillade att umgås med varandra. Det var aldrig så att jag kände ”gud, nu måste jag vara med brorsan” – det var jag gärna.

Den där decemberkvällen som blev Calles sista hade han gått ut för att ta en promenad. Men när han inte kommit tillbaka två timmar senare och inte svarade i mobilen föräldrarna ut för att leta.

– Calle var ofta ute och promenerade på kvällarna, förklarar Clara. Han hade svårt att komma till ro.

Calle drog sig tillbaka

Hon berättar att Calle började må dåligt under gymnasieåren.

– Han var ledsen och låg mest på sitt rum. Han drog sig tillbaka och ville inte hitta på något. Men han var öppen med det och sa att han hade ångest och mådde dåligt även om han helst inte ville prata om det. Och han gick till en kurator.

I nästa andetag berättar Clara att de alltid varit öppna med hur de mått inom familjen.

– Jag led tidigare av panikångest, så vi var vana vid psykisk ohälsa. Vi försökte hitta på saker med Calle men det var inte lätt. Mår man dåligt vill man oftast inte göra något.

– Jag försökte prata med honom om hur han kände och mådde men det var svårt. Och efter studenten blev allt värre. Calle visste inte vad han ville göra av sitt liv, vad han ville jobba med – den pressen tillkom.

Vid ett tillfälle berättade Calle för föräldrarna att han mådde så dåligt att han hade självmordstankar. Han la dock till orden ”men så gör man inte”.

– Han fick mediciner, han hade någon han gick och pratade med, konstaterar Clara. Jag trodde inte att han skulle genomföra det. Jag tror inte att någon trodde det. Men hade jag vetat det jag vet nu, då hade jag kanske sett flera tecken.

Clara tystnar ett ögonblick innan hon lägger till: Jag visste till exempel inte att många blir lättade och glada när de väl har bestämt sig. På slutet var Calle lycklig – flera lade märke till det och sa ”det är så roligt att se honom glad igen”. Nu i efterhand tror jag att det var på grund av att han hade bestämt sig.

Tiden efter Calles död är som en dimma för Clara. Natten då hon förlorade honom kunde hon inte ta in vad som hänt.

– Jag åkte till jobbet några timmar senare. Jag minns inte hur jag tog mig dit, men jag vet att jag körde. Jag var i chocktillstånd och mina kollegor sa åt mig att åka hem igen. Hemma hos mamma och pappa satt vi sedan i flera dagar och bara väntade på att något skulle hända. Efter att Calle hittats hade polisen skickat hem mamma och pappa ensamma och sagt att någon skulle kontakta oss – men ingen gjorde det.

Clara förklarar att hon minns vissa delar klart, medan annat är suddigt.

– Jag har fått återberättat för mig saker jag sagt och gjort som jag inte har något minne av. Men jag minns tydligt stunden då mamma och pappa berättade vad som hänt. Och jag kommer ihåg att jag under natten gick ut med min hund och samtidigt ringde mina närmsta vänner och sa: ”Calle har dött, bara så att ni vet, hejdå”.

Clara skakar lätt på huvudet, berättar att vännerna trodde att hon skämtade.

Familjen fick ingen krishjälp

– Att ringa och säga något sådant mitt i natten och sedan lägga på… Men jag var i chock.

Det faktum att familjen inte fick någon krishjälp i det tillstånd de befann sig i, förutom stöd från släkt och vänner, har Clara svårt att förstå.

– Inte ens något kristelefonnummer. Vi ville veta vad som skulle hända och vad vi skulle göra. När man är i chock tänker man inte klart. Mamma och pappa borde inte ha fått köra hem till mig och jag skulle inte ha tillåtits köra till jobbet, säger Clara.

Tydligen föll vi mellan stolarna och till slut ringde en vän till familjen till begravningsbyrån så att en präst kom hem till oss.

För Clara har den största trösten i sorgen varit att träffa vänner, framför allt Calles vänner.

– Dagen efter att Calle dött kom de alla hem till oss. Det kändes skönt – och jag tror att det var skönt för dem också. Vi satt och delade minnen, vi skrattade och grät. Just att prata är väldigt viktigt.

Hemma i föräldrarnas hus finns Calles rum kvar. Clara beskriver det som att tiden stått stilla där inne.

– Det känns bra att gå in där ibland, det är inte en jobbig plats att vistas på. Och Calles vänner kommer fortfarande, än idag, då och då hem till mamma och pappa och då brukar vi sitta i Calles rum.

Clara gör en kort paus innan hon fortsätter:

– En tid efter att Calle dött skulle vi göra oss av med lite av hans kläder. Då fick vännerna komma och ta vad de ville ha. Till och med tjejer tog några av hans tröjor och jag själv tog flera stycken. Det händer att jag ser någon av Calles kompisar i en hel outfit som tidigare var min brors. Det känns fint.

Utöver Calles rum är minneslunden en viktig plats för Clara – ”det är där Calle finns, det är där han känns närmast”. Ibland åker hon dit flera gånger i veckan, det går i perioder.

– När jag tänker på Calle idag känner jag främst glädje över att jag fick uppleva honom. Han kunde så mycket om allt. Han var otroligt insatt i fotboll och gillade musik. Han köpte en vinylspelare och tog pappas alla skivor.

Med ett svagt leende förklarar Clara att Calle även älskade att sjunga karaoke.

Fortfarande svårt att ta in

– Det finns en video där han står och sjunger för full hals på en bar här i Gävle – så typiskt honom.

– Men så klart önskar jag att vi hade fått mer tid. Och de gånger då jag verkligen tänker på det som skett, då känns det fruktansvärt. Det känns helt omöjlig att det har hänt. Jag försöker undvika att tänka på det. Det är fortfarande svårt att ta in allt.

Se också: Småbarnsmamman Magriffe planerade självmord

Efter reklamen: Småbarnsmamman Magriffe planerade självmord

– Ibland inbillar jag mig att Calle bara är hos en kompis eller hemma hos mamma och pappa, trots att jag ju vet att han är död, säger Clara.

Hon funderar lite och lägger därefter till:

– Jag var inte orolig att Calle skulle ta sitt liv, det trodde jag inte då. Men jag hade nog ändå en inre stress och oro – särskilt när han var ute på kvällarna. Samma dag han dog försvann den stressen på något konstigt sätt.

Kort efter Calles bortgång startade Clara en insamling till förmån för organisationen Suicide Zero, till minne av Calle.

Hittills har det kommit in över 120 000 kronor och det går fortfarande att skänka pengar.

En vän till Calle skrev också, tillsammans med sin pappa, en låt för att hedra honom. Låten, som heter Save the tears – In memory of Calle, finns på Spotify och alla pengar den genererar går även dessa till Suicide Zero.

– Det kändes bättre med pengar till Suicide Zero än blommor till oss, menar Clara. Om bara en annan familj kan slippa gå igenom det vi gått igenom är det bra.

Viktigt att berätta

– Det betyder mycket att läsa de rader människor, gamla lärare, grannar, vänner och okända, lämnat på insamlingssidan.

Det har blivit viktigt för Clara är att berätta för andra om det som hände hennes bror.

– Vi behöver tala mer om självmord och att människor kan må dåligt. Oftast tystas det ner känns det som – och det hjälper ingen. Jag har bara min historia men jag vill göra det jag kan. Jag försöker använda det jag gått igenom till så mycket bra som möjligt. Att känna att jag gör nytta hjälper mig.

Ska inte ta på sig skuld

– Jag har fått meddelanden där personer skrivit att det är skönt att någon prata om det här.

Sorgen och saknaden kommer alltid att finnas där men Clara känner sig trots allt stark idag.

– Det blir kanske så ju fler svåra händelser man går igenom. Jag värdesätter också saker på ett annat sätt. Jag gör sådant som jag tycker om och jag ser till att ha människor runtomkring mig som betyder något för mig.

Till den som befinner i en liknande situation är Claras främsta råd att prata, med vem som helst och om vad som helst egentligen.

– Man ska heller inte ta på sig någon skuld. Jag har själv känt att vi gjorde det vi kunde.

Foto: Pernilla Wahlman, privata, Mattias Ahlm/SR

Expertens Ullakarin Nybergs bästa råd

Suicidforskaren Ullakarin Nyberg berättar om hur man som närstående pratar med någon man misstänker har tankar på självmord:

* Ett sätt kan vara att prata om sig själv. ”Jag hade en period då jag mådde dåligt och jag känner igen mig i det jag ser hos dig. Det gör mig orolig. Jag tänkte att livet inte var värt att leva, tänker du också så?”.

* Man kan också bekräfta en känsla. ”Du verkar ledsen, är det så? Vill du berätta? Jag lyssnar gärna”.

* Att vara medmänniska och visa att man bryr sig kan göra stor skillnad, men det är viktigt att veta att man för det mesta inte kan lösa andra människors problem.

* Man kan inte heller ta över ansvaret för en annan människas liv – det är ett alltför stort ansvar att ta. När människor har det så svårt att de överväger att avsluta sitt liv behövs professionell hjälp. Då kan man hjälpa genom att till exempel ordna en vårdkontakt eller följa med på ett besök i vården. Praktisk hjälp betyder mycket.

* Ullakarin Nyberg är sedan september programvärd för Livet - med Ullakarin Nyberg torsdagar 11.04 i P1. Hennes Sommar i P1 från den 17 augusti finns att ta del av på sverigesradio.se/sommarvinterip1. Även Ullakarins podd Inferno podcast tar upp frågor rörande självmord.