Christine blev mamma – trots svåra ätstörningar

I många år levde Christine Tallulah Nørgaard, 30, inte för att hon ville det, utan för att hon skulle få dåligt samvete inför sin familj om hon tog livet av sig. Hon hade fått problem redan i grundskolan men mådde okej när hon började i gymnasiet.

Christine klarade äntligen av att äta normalt, sova om nätterna och fungerade bättre än någonsin.

– Sakta men säkert började jag njuta av livet.

Sedan blev hon våldtagen. Christine hade litat på personen som våldtog henne.

– Själva våldtäkten var både våldsam och kränkande. Jag var livrädd för att berätta det för någon.

De sista sex månaderna hade hon klarat att hålla en normal vikt. Hennes första tanke var att hon blev straffad för att inte ha skött sin ätstörning.

– Jag blev extremt restriktiv med maten och började röka. På så sätt kunde jag få tankar och mardrömmar att försvinna.

Christine tror att orsaken till ätstörningen är att hon i ung ålder fick diabetes. Dessutom miste hon sin mormor som var en av de viktigaste personerna i Christines liv.

Christine mötte sin exman, Øystein 2008. Paret höll samman i åtta år och skapade rubriker när de gifte sig på Roskildefestivalens huvudscen 2013.

– Jag förlorade mig själv fullständigt under de åren vi var ihop.

Christine förklarar att en av hennes svagheter är att hon kan bli helt beroende av en person och bygger upp en image som passar den hon är tillsammans med.

– Jag är fullständigt täckt med tatueringar. Det är inte för att Øystein ville det utan för att jag trodde att han ville det.

Målade upp perfekt bild av livet

Christine är övertygad om att båda förstod att förhållandet var över sedan länge innan det blev ett faktum.

– Efter bröllopet fortsatte Øystein med sina projekt medan jag satt ensam i vår lägenhet utan någon att prata med. För vem ringer du när du precis har haft ett bröllop för över 100 personer och du tvivlar på att det egentligen var en bra idé? En av gästerna? En som inte var bjuden? Eller dina föräldrar som har varit med om att bekosta kalaset?

Christine målade upp en perfekt bild på sociala medier. Till sist miste hon sig själv i ett hav av lögner och beundran från främmande människor som följde henne nätet.

– Även om det låter trist så hjälpte faktiskt kommentarerna och meddelandena jag fick. Då hade vi flyttat till Köpenhamn och jag kände mig inte lika ensam när jag loggade in på sociala medier.

Christine blev sjukskriven i maj 2016 på grund av depression och ångest. Det var Köpenhamns jobbcenter som förmedlade kontakt med en psykiatriker.

– Han var helt fantastisk. Hade det inte varit för honom är jag säker på att jag inte hade varit här i dag.

Planen var att han skulle göra en psykiatrisk utredning och ha två–tre terapitimmar med Christine, men det slutade med fyra månader.

– Jag kunde inte ljuga för honom. Jag tror aldrig att jag förr varit så ärlig mot en människa.

Lättad när sanningen kom fram

Christine tror att psykiatern fick henne att inse att hennes förhållande inte var sunt för henne. Det var Øystein som till slut gjorde slag i saken.

– Jag packade några av mina saker och gick hem till ett par vänner.

På vägen dit ringde jag till mina föräldrar. Jag grät men kände samtidigt en stor lättnad för att det var han som gjort valet åt mig.

Christine var mer ensam än någonsin men hon ser tillbaka på det som en fantastisk tid, trots att hon inte hade en fast bostad på två månader. Christine körde sin kropp i botten. Hon livnärde sig på kaffe och cigaretter.

– För första gången i livet var jag helt ensam och det var befriande. Jag var sjukskriven och använde min tid till att gå flera mil om dagen och att se på tv-serier.

Psykiatern var orolig för Christine. Han frågade hur mycket hon åt under en dag och hur mycket hon motionerade. Hon kände sig genast avslöjad.

– Jag ville bara försvinna. Det gjorde ont överallt och jag vägde mig efter att bara ha ätit en valnöt. När psykiatern frågade om han fick hänvisa mig till dagvård svarade jag något ambivalent ja. Läkarna där bestämde att jag måste läggas in.

Christine blev inlagd på psykiatrisk avdelning i Ballerup 2016. Varje vecka skulle hon vägas.

– Där stod jag i underkläder, 30 år gammal med utstickande ben. Behån var fylld med små blykulor och magen fylld med vatten. Allt för att nå målet: ett kilos viktökning varje vecka. Jag grät otröstligt för att en del av mig önskade att de skulle uppdaga det och tvinga i mig mat.

Först när terapeuterna började gräva bakåt i tiden och Christine pratade om våldtäkten rasade fasaden.

– Jag har pratat mycket med mina terapeuter de senaste tre åren om själva händelsen. Vi har använt mycket tid på att jag ska lära mig att lita på människor och inte låta ångesten styra min vardag och inte minst: Att säga högt att det var inte mitt fel.

Försökte rymma

Det värsta var att säga adjö till ätstörningen. Den hade ju hängt med i nästan hela hennes liv.

– Att göra slut med ätstörningen fick det att tippa över helt och resultatet blev att jag försökte rymma.

Christine hamnade på en avdelning där de anställda såg till henne var 15:e minut dygnet runt. Sakta men säkert förstod hon att hon måste hålla sig till kostplanen och ätstörningen gav efter lite i taget.

– Ibland saknar jag omsorgen från den tiden. Jag levde i en bubbla och allt utanför var fullständigt likgiltigt. Och så mötte jag några bra människor som fanns där både bra och dåliga dagar.

En av dessa skulle bli Christines blivande make.

– Plötsligt en dag satt han där, och han var den snyggaste jag någonsin sett. Jag rodnade, svettades och fnissade om vartannat. Det var fantastiskt att känna fjärilar i magen igen.

Christine och Rasmus ljög för personalen för att kunna ses utan hans övervakare. Sanningen var att hans pappa hämtade båda på avdelningen och körde till en biograf i Köpenhamn. Medan pappan satt utanför såg det förälskade paret La La Land med var sin hämtmiddag i knäet.

– Jag blev utskriven före Rasmus och vi pratade i telefon och skickade sms hela tiden.

Vi besökte varandra så ofta vi kunde och gjorde upp planer om att jag skulle komma in genom hans fönster på natten, ler hon.

Den blivande sjukskötersestudenten från Norge och psykologen från Danmark hade båda ätstörningar. Hon hade ett stort behov av att synas på sociala medier medan han inte ens visste vad Instagram var när de träffades.

– Jag tog sats och hoppade. Lyckligtvis tog han emot mig. I juli fick vi en dotter och den 10 november gifte vi oss. Vi har inte varit ihop så länge, men jag är så lycklig, säger Christine och förklarar:

– Rasmus tror på mig och är omhändertagande. Han har aldrig gjort något för att svika min tillit. Rasmus ger mig självförtroende och jag accepterar att han älskar mig.

Gravid mot alla odds

Graviditeten var inte planerad. Christine hade varken ägglossning eller menstraution.

– De sa att sannolikheten att jag skulle få barn var liten och jag borde förbereda mig på ett liv utan barn. Den 5 december i fjor fick jag plötsligt två streck på graviditetstestet. Jag har alltid sagt att jag inte ska ha barn. Men innerst inne visste jag att jag ville ha barn – det var bara lättare att säga att jag aldrig önskat att få barn.

Den 5 juli 2017 blev Christine utskriven från den psykiatriska kliniken i Ballerup och den 5 juli 2018 föddes dottern Pil.

– Det är det mest skrämmande och samtidigt det vackraste jag upplevt. Jag älskar verkligen att vara mamma. Tiden hemma med Pil är så värdefull och jag njuter fullt ut.

Enligt Christine var det svåraste med graviditen att se kroppens förändringar eftersom hon blev gravid så snabbt efter att behandlingen avslutades.

– Det är mycket för någon som egentligen önskar att vara osynlig, men trots detta så saknar jag min mage. Men det finns fortfarande dagar då jag längtar efter min

ätstörning och då jag nästan blir irriterad på Rasmus och Pil för att de har ödelagt mina möjligheter.

– Pil förtjänar en stark och närvarande mamma och det är min allra största prioritering. Och så länge jag lever ska jag göra allt som står i min makt för att hon ska slippa uppleva de saker jag varit med om.

Tacksam för familjens stöd

I augusti tog Christine med Pil för att överraska psykiatern som räddade henne och det blev ett rörande ögonblick.

– Vi grät båda två. Det var skönt att se att han var uppriktigt glad för att jag valde att kämpa vidare. Där satt jag plötsligt i samma stol men nu med ett barn i armarna och en ring på fingret.

Även om Christine fortfarande har svåra dagar så fortsätter hon att kämpa för att ätstörningen inte ska få ta kontroll. Familjen ska ha mycket av äran för att hon har kommit dit hon är i dag.

– Jag har aldrig har haft det så bra som jag har det nu. Detta att få uppleva en graviditet och inte minst få vara med Rasmus är något jag är otroligt tacksam över. Även om det varit tufft så är det värt det, för nu sitter jag här med belöningen i form av en fantastisk man, en underbar dotter och världens bästa hund!

Av Ida Bergersen

Läs också:

9 tecken på att du är drabbad av ätstörning – och varför

Ingela drabbades av ätstörning i vuxen ålder

Thereses femåriga dotter Ellen lider av selektiv ätstörning