Christinas 17-åriga son Isak dog av en överdos
Det har gått drygt ett år sedan Christina Suljov, 50, fick telefonsamtalet som ingen förälder ska behöva få. Sonen Isak var död. På bara drygt ett år tog drogerna hans unga liv. För familjen blir livet aldrig mer sig likt.
– Det är en saknad som inte går att beskriva. Isak fattas oss. Vi sörjer allt det som inte blir. Jag kan gråta en hel dag och ibland tycker jag att jag ser honom. Vi har inte tagit emot professionell hjälp utan jag och min man pratar med varandra och med våra vänner istället. Arbetet är en ventil och ger korta avbrott i sorgen. Just nu försöker vi överleva och hitta tillbaka till ett liv igen.
Familjen Suljov bor i Kastlösa, ett litet samhälle några mil söder om Mörbylånga på Öland. Hit flyttade de från Hjo 2009 för att öppna en klädaffär och prova på livet på ön som de semestrat på många somrar. Förutom Christina består familjen av hennes man Miki, 49, och Isaks storebror Albin, 21.
Vi sörjer allt det som inte blir
I matrummet i villan hänger bilder på Isak. Utanför huset breder Alvaret ut sig med sin unika natur och öppna vyer. Här promenerar Christina ofta för att tänka och komma undan sorgen för en stund.
Sonen dog under sportlovet
Det var under sportlovet 2018 som Isak dog. Han var på besök hos nära vänner till familjen och deras son som var Isaks bäste kompis. Familjen kände väl till Isaks drogproblem och hade koll på läget. De första dagarna verkade allt helt normalt. Isak och kompisen spelade dataspel och planerade en ridtur med familjens hästar. Men så började det hända saker som gjorde att Christina kände en klump i magen.
– Isak började skicka det ena sms:et efter det andra. Det ingav en dålig känsla. Han brukade göra så när han var påtänd. Men jag pratade med min väninna som lugnade mig och sa att killarna hade roligt ihop och att Isak hade ätit och verkade må bra.
Två dagar senare ringde väninnan.
– Isak hade inte gått att väcka på morgonen och ambulanspersonal var på väg till platsen. Jag bröt ihop fullständigt och vi kastade oss iväg till Tidaholm, jag och Miki. I fyrtio minuter försökte ambulanspersonalen återuppliva honom men de kunde inte rädda honom.
Isak var omtyckt i skolan
Isak hade dött av en överdos läkemedel. I hans kropp fanns spår av tramadol och kramplösande mediciner. Då hade Isak varit fast i ett missbruk som börjat drygt ett år tidigare och som snabbt tog kontrollen över hans liv.
Isak föddes tre månader för tidigt. Av den anledningen var Christina och Miki förberedda på att Isak kunde komma att diagnostiseras med adhd, vilket han också gjorde när han var tio år. Som barn var han glad och utåtriktad. En charmig kille med glimten i ögat som var duktig i friidrott.
Han var utåtriktad, social och hade lätt för att få kompisar. Han var omtyckt
– Isak fungerade i skolan även om han var okoncentrerad och lättdistraherad. Men det var inget alarmerande. Dessutom fick han det stöd som han behövde. Han var utåtriktad, social och hade lätt för att få kompisar. Han var omtyckt.
Men hemma visade han en annan sida.
– Isak sökte ofta uppmärksamhet på ett negativt sätt. Han var utåtagerande och tjatade tills han fick som han ville. Det var svårt hemma. Vi var arga och han var arg. Vi hade dåligt tålamod med honom. Till slut uppmärksammade vi bara det som var dåligt och sällan det han gjorde som var bra. Det blev en ond cirkel. Vi behövde hjälp och det var så vi hamnade hos bup som utredde honom.
Hösten 2016 började Isak gymnasiet inne i Kalmar. Isak smälte snabbt in i klassen och fick nya kompisar och flickvän. Men en bit in i terminen kände Christina och Miki att det var något som inte stämde. I mitten av terminen fick de veta att skolfrånvaron var hög och de märkte att han ljög för dem.
– Vi visste inte riktigt var vi hade Isak. Vi visste inte vilka han träffade och vad han gjorde efter skolan. Han kunde säga att han var på ett ställe men så visade det sig att han inte var där. Det försvann saker hemma och en dag var Albins konto länsat och kameran borta.
I december fick de nog efter att ha hittat saker som missbrukare använder på Isaks rum.
– Då tog vi honom till akuten för att ta ett drogtest. Det visade positivt på THC. Han hade rökt cannabis, men det var bara en enda gång, sade han. För att han ville prova.
Missbrukade cannabis, hasch och tramadol
Men det var lögn. Isak var inne i ett pågående missbruk. Christina och Miki kontaktade socialtjänsten och fick komma på ett möte samma dag. Då togs nya tester som visade att Isak hade rökt cannabis tidigare.
– Efter det krävde vi honom på alla lösenord och kollade hans telefon och dator. Det var ingen upplyftande läsning. Vi hittade massor av sms där det stod om hasch och tramadol och klipp om droger. Det var en chock. Jag hade ju misstänkt att han missbrukade men jag tvivlade ändå på mig själv och kände mig som en dålig mamma som ifrågasatte mitt eget barn. Nu hade vi det svart på vitt. Det var som att jorden öppnade sig. Men samtidigt var det en lättnad eftersom vi kunde agera.
Familjen fick hjälp via socialtjänsten. Isak fick stödjande samtal och lämnade drogtester på oregelbundna tider. Under januari och februari året därpå var testerna rena men han var sällan i skolan, visade det sig. Allt är bra, svarade han när Christina frågade hur han mådde.
Vid ett tillfälle 2017 märkte Christina att Isak var påtänd.
– Vi konfronterade honom och han sa att han självmedicinerade för att han hade ångest. Han hade aldrig visat tecken på depression men det är klart att det fanns ett hål i honom. Det förstår jag ju. Men det var svårt att nå honom.
Jag anklagar mig själv och tycker att jag kunde ha gjort mer
– Isak hade ingen insikt om att han hade problem. Han var drogliberal och kunde prata för sig. Han körde över oss med sitt prat. Det är ett helvete att ha en ungdom som inte förstår vad han utsätter sig för och som inte förstår att han har problem. Hur ska man kunna hjälpa då?
Den frågan har hon ställt sig många gånger.
Besviken på socialtjänsten
Efter ett tag upptäckte Christina urin på Isaks rum som hon tror att han manipulerade proverna med genom att lämna gammalt urin. De bestämde sig för att låta bup ta över men när ett drogtest visade positivt drog de sig ur eftersom man måste vara drogfri för att få hjälp där.
Men så verkade Isak tänka om. Han ville börja om och få ordning på sitt liv och han lovade att satsa på skolan till hösten.
Några veckor efter skolstart testade dock Isak positivt på tyngre drogklassade preparat och hans namn figurerade i en narkotikahärva. Christina och Miki försökte då få in honom på ett behandlingshem men socialen ansåg inte att han var tillräckligt dålig.
Vid ett möte med socialen pratade tjänstemännen om Isaks problematik som typiskt tonårsbeteende, vilket gav Isak vatten på sin kvarn att det han höll på med inte var någon stor grej. Det var bara föräldrarna som var löjliga.
Christina känner sig besviken på socialtjänsten och har senare gjort en anmälan om tjänstefel. Hon och Miki arrangerade ett slag husarrest och tog bort låset på Isaks sovrumsdörr och monterade om brevlådan så att det inte gick att få ner stora paket. Isak protesterade inte utan fann sig i situationen. Men i januari 2018 testade han positivt igen.
”Obeskrivlig tomhet”
Fram till sportlovet turades Christina och Miki om att vara hemma och hålla koll på Isak. När sportlovsveckan närmade sig ville Isak åka till Tidaholm och hälsa på sin bästa kompis. De bestämde sig för att låta honom resa. Familjen är deras bästa vänner och väl medvetna om Isaks problem. Men när Christina och Miki lämnade Isak på stationen hade han droger i väskan som de då inte visste om. Det var sista gången de såg honom.
– Det var en chock när Isak dog. Isak har alltid tagit mycket energi och mycket har kretsat kring honom, särskilt de sista åren. Han gjorde stort intryck i sitt korta liv. Han vägde bara 1060 gram när han föddes så redan då var vi nära att mista honom. När han missbrukade så var det sista jag gjorde varje kväll att titta in i hans rum för att se att han andades och det var också det första jag gjorde när jag vaknade. Vi har levt med oron varje dag att något ska hända honom.
– Luften gick ur oss när Isak dog. Nu är det bara en obeskrivlig tomhet.
Det sista som överger någon är hoppet. Christina hoppades att Isak skulle växa till sig, ta emot hjälp och bli vuxen. Nu blev det inte så och hennes skuldkänslor är gigantiska.
– Vi gjorde vad vi kunde för Isak men jag anklagar mig själv och tycker att jag kunde ha gjort mer. Man kan alltid göra mer känns det som.
– Det är så starka skuldkänslor i detta. Man gör ju allt för sina barn och ändå räcker det inte, säger hon och blir tyst. För första gången sviker rösten och gråten är nära.
– Jag försöker vara ärlig mot mig själv och med det kommer skuldkänslorna. Just nu jobbar jag på att inte gå under av skuld.
Hoppas kunna hjälpa andra
Hon hoppas att hennes berättelse ska kunna hjälpa andra och att inte fler ungdomar går under av droger. Andra familjer ska slippa gå igenom samma helvete som de.
Just nu jobbar jag på att inte gå under av skuld
Hennes råd är att man som förälder sväljer stoltheten och tar hjälp av proffs och nära och kära om ens barn har drogproblem.
I hemmet försöker de ta hand om varandra och tar inget för givet längre. Mitt i sorgen och självanklagelserna finns det några tankar som lindrar smärtan för en stund.
– Isak har alltid kommit hem. När han missbrukade och han inte fick vara ute fann han sig i det. Han har aldrig varit på rymmen. Vi har varit hans fasta punkt. Han har alltid känt sig älskad. Och vi har alltid älskat honom. Det är en tröst.
Av Mathias Pernheim
Foto: Sofia Eckerblad, privata