Jag minns min dotters första utvecklingssamtal med obehaglig klarhet. Min lilla åttaåring satt förväntansfull och rakryggad bredvid sin klasslärare när min man och jag slog oss ned i stolarna mitt emot.

Jag minns att jag reflekterade över hur stort och ljust klassrummet var. Jag minns att jag kände en varm våg av stolthet över denna lilla individ som redan kommit så långt i sin livsbana. Som redan blivit så stor och självständig.

Som inte kunde koncentrera sig. Som ritade när hon i stället skulle lyssna. Som inte kunde sitta still, utan gick omkring och visslade i klassrummet. Som pratade för mycket, svarade på alldeles för många frågor och störde de andra eleverna.

Som stirrade ut genom fönstret och kunde sitta hela lektioner utan att få något gjort. Men som sedan arbetade in allt på fem minuter under kvarsittning.

Ett attitydproblem alltså, som behövde åtgärdas, för klassens skull, innan alla blev alltför irriterade.

Hade hon adhd?

Flickan jag kände var alltid glad. Hon var sprallig, påhittig, kreativ till tusen och kunde sitta i timmar med egna projekt under fritiden.

Hon var inte aggressiv eller destruktiv och hade gott om vänner, varav flera i klassen. Pratade vi verkligen om samma person?

Den lilla flickan mitt emot oss tittade ner i bordet nu. Hon hade tårar i ögonen och underläppen darrade. Inte ett enda positivt ord hade läraren sagt om henne. På en halvtimme. Linnéas första utvecklingssamtal.

Vi borde ha bromsat, hennes pappa och jag. Vi borde ha opponerat oss, försvarat Linnéa, men vi satt som bedövade och bara lyssnade. Mitt lågvattenmärke som förälder.

Jag frågade vad vi kunde göra. Klassläraren ville låta skolpsykologen testa Linnéa för adhd. En diagnos skulle ge extra resurser och hjälpa vår dotter.

Jag lånade en tjock manual om adhd och blev alltmer förvirrad. ”Svårt att sitta stilla i skolan” var det enda beteendet som stämde in.

”Attitydproblemen” försökte vi resonera bort hemma. Vi diskuterade lärarens synvinkel och vad Linnéa behövde ändra på.

Linnéa var jätteledsen. Hon tyckte om sin lärare och förstod inte vad hon gjorde för fel.

Kopplade in skolpsykologen

Efter några månader utan förbättrade omdömen bestämde vi oss för att låta skolpsykologen testa dottern hemma vid köksbordet.

I tre timmar svarade hon på frågor och tolkade matriser, utan minsta tecken på bristande koncentration.

Under de sista minuterna började psykologen småskratta. När de var klara vände han sig till mig och sa att han aldrig sett så höga resultat under sina 20 år i kommunen.

En vecka senare meddelade han skolan att Linnéa hade en intelligenskvot på 146 och behövde mer stimulans under lektionerna.

Lättade och glada

Hemma blev vi lättade och glada över beskedet. På något sätt tog vi nog för givet att skolan skulle reagera med samma entusiasm. Det gjorde de inte.

Läraren accepterade att Linnéa var begåvad, men menade att problemen med dålig attityd kvarstod och att adhd var troligaste orsaken.

Min man och jag hade hoppats att testet skulle ge oss alla en väg framåt. I stället verkade vi ha hamnat i en återvändsgränd.

Vi gick med på att låta psykologen observera vår dotter under skoltid.

Efter ytterligare någon vecka rapporterade han att Linnéa verkade väldigt splittrad under lektionerna. Hon ritade, trummade, sjöng och byggde med lera och gav intrycket av att inte lyssna.

Det intressanta var att hon kunde redogöra för allt som sagts efteråt. Hon gjorde alltså en massa annat OCH lyssnade. Det tolkade läraren som brist på respekt.

Fick ingen hjälp av skolan

I ren frustration kontaktade vi Barn- och ungdomspsykiatrin, Bup, som bjöd in oss på en träff. De samtalade med Linnéa och genomförde ett koncentrationstest, där hon skulle följa en rörlig prick med ögonen under en halvtimmes tid.

Resultatet blev spektakulärt lågt. Så lågt, att det visade på en närmast total brist på koncentrationsförmåga.

Vi förstod ingenting. Inte barnpsykologen heller. Han menade att Linnéa var tydligt särbegåvad och att alla hennes ”extra aktivitieter” i skolan helt enkelt var ett sätt att härda ut när undervisningen gick för långsamt. Men koncentrationstestet var förbryllande.

På vägen hem frågade jag om det hade varit svårt att följa pricken.

– Inte alls, svarade Linnéa, men sköterskan sa att de skulle mäta om jag tittade i andra riktningar, så jag ville se vad som hände om jag gjorde det.

Jag ringde psykologen, som började gapskratta och sa:

– Okej, nu stämmer allt!

Överaktiv i klassrummet

Bup bjöd in rektorn och klassläraren och förklarade att om Linnéa fick mer utmanande uppgifter i skolan så skulle hennes överaktiva beteende i klassrummet försvinna.

För att hjälpa skolan på traven kontaktade jag Mensa, som gav tips om stimulerande åtgärder och användbar litteratur.

Jag vidarebefordrade allt till rektorn och klassläraren och lyckades hitta ett datum då vi alla kunde sitta ner och diskutera lärdomar och idéer inför kommande skolår.

Det mötet sitter också fastetsat i minnet. Ingen hade läst informationsmaterialet vi skickat.

Jag frågade läraren om testerna och psykologutlåtandena under våren ändrat hennes bild av Linnéa.

Det hade de inte. Min man frågade hur skolan ville förbättra Linnéas studiesituation. Genom att fortsätta arbeta med hennes attityd, var svaret.

Började i en ny skola

Den hösten började Linnéa i en ny skola. Rektorn och den nya klassläraren läste på om särbegåvning under sommaren.

När terminen började samlade de all skol- och fritidspersonal så att vi kunde berätta om vår dotters behov av högt tempo; hur viktigt det var att hon slapp repetition och att hon trivdes allra bäst när uppgifterna var riktigt svåra.

Jag säger inte att allt omedelbart blev perfekt, men i fyra år på den nya skolan kände hon sig sedd, accepterad och respekterad.

Hon fick uppmuntran för det hon gjorde bra och ingen kritiserade hennes personlighet.

Det allra starkaste minnet är när vi först berättade för Linnéa att hon var särbegåvad. Min man förklarade att testet visade att hennes hjärna jobbar så fort att den blir frustrerad om den får information för långsamt.

Han sa att en snabb hjärna inte gör henne viktigare än andra, men att vi borde vara glada att hon fått ett så fint verktyg med sig i livet och att lärarens irritation bara berodde på att hon inte förstod att Linnéa inte har något val.

Det gör så ont i mitt hjärta när jag tänker på hur vår lilla flicka satt tyst en lång stund och sedan höjde blicken mot oss och sa:

– Då är det inget fel på mig?

I höstas började hon högstadiet. Hon är en trygg tonåring som trivs med sig själv och mår bra nu.

Christel

Läs också: Är det för jobbigt att bli mamma?