Charlotte Rörth: Plötsligt stod Jesus framför mig
Jag letar efter något speciellt i hennes ansikte när vi ses, och möts av en kristallklar ljusblå blick som hastigt gnistrar till, nästan blixtrar.
Jag är inte ensam om att förvänta mig något speciellt, berättar Charlotte Rörth på danskklingande svenska.
Och så konstigt är det inte heller, hon har ju trots allt träffat självaste Jesus. Om detta berättar Charlotte i boken Jag mötte Jesus – en motvillig troendes berättelse, som nyligen gavs ut på svenska.
Inte unikt
I hennes hemland Danmark har den legat på bästsäljarlistan i flera år, föreläsningsbokarna slåss om henne och hon är redan i färd med att ge ut sin andra bok, Vi mötte Jesus. Det visade sig nämligen att hennes upplevelse inte är så unik som hon först trodde.
– Sedan jag berättade min historia har jag fått runt 1 000 mejl och brev från människor. De skickar till och med choklad. Och många av dem berättar att de har varit med om liknande upplevelser.
Charlotte, som är journalist i grunden, har sedan händelsen 2009 fördjupat sig i forskning och litteratur i ämnet. Och hon menar att så många som hälften av alla människor någon gång under sin livstid är med om något oförklarligt – kalla det gudomligt eller övernaturligt – vilket kan sätta igång både grubblerier och skamkänslor.
Själv trodde hon att hon fick en hjärnblödning första gången hon kom i kontakt med något hon själv inte kunde förklara.
– Jag var på en pressresa i en liten by i södra Andalusien för att skriva om den lokala oliv- oljeproduktionen. Vi besökte en kyrka och då kom det fram en gammal dam till mig och sa: ”Du är den utvalda, du ska berätta den riktiga historien” och pekade på mig.
Charlotte, som är uppvuxen i en icke-religiös miljö, tyckte mest att damen verkade lite tokig och att det var en rolig händelse.
”Kunde inte röra mig”
Dagen efter besökte de en sakristia i anknytning till det 500 år gamla kapellet La Sacra Capilla del Salvador del Mundo i byn Úbeda.
– Jag lyssnade koncentrerat till det guiden berättade. När det var dags att gå vidare märkte jag att jag inte kunde röra mig, jag kunde inte ens lyfta handen. De andra gick ut men jag satt kvar utan att kunna röra mig. Jag tänkte att jag höll på att få en hjärnblödning, samtidigt som jag kände mig lyckligare än jag nånsin gjort, berättar Charlotte.
När guiden Andrea kom tillbaka för att hämta henne såg han på henne med en förvånad blick och frågade:
– Varför är det ljus runt dig?
Charlotte svarade:
– Varför kan jag inte röra mig?
Efteråt var båda lika undrande över det som hänt, men utan några svar.
Väl tillbaka hemma i Rold Skov i Danmark kände Charlotte att hon hade ovanligt mycket energi.
Kollegorna pratade om ett nytt sken kring henne och började kalla henne för glödlampan. Ingen visste förstås vad Charlotte varit med om.
Ljus från Gud
Själv är hon rationellt lagd och har aldrig varit särskilt dragen till mystik; hon tog därför det hela med ro. Men så en dag när Charlotte gick en morgonpromenad i skogen med sin golden retriever Linnea hände något som vände upp och ner på allt:
– Jag träffades av ett mjukt guldfärgat ljus som gick in i pannan och ut vid ländryggen, och jag svimmade. När jag vaknade till snabbt därefter var min hund helt förtvivlad och försökte få upp mig.
Charlotte fortsätter:
– Jag visste med säkerhet att ljuset var från Gud och att han älskar mig. Men jag visste samtidigt att Gud inte finns, att han är en konstruktion. Det var två saker som inte kan förenas.
I stället för att grubbla vidare gick hon hem och lämnade hunden, och åkte till jobbet och fortsatte med sitt liv. Men det var något som hade förändrats. Charlotte hade ovanligt mycket energi och gick ner sju kilo på kort tid. Och så dök en återkommande dröm upp.
– Det var en röst som kallade på mig bakom en stor port, samma port som i sakristian.
Charlotte bestämde sig för att återvända till den spanska lilla byn Úbeda för att ta reda på vem som kallat på henne i drömmarna. I februari 2009 var hon så åter tillbaka i det kapellet. Hon gick in i sakristian och satte sig på bänken hon suttit på senast, och slöt ögonen.
– Så såg jag framför mig till vänster ett hologram som liknar en två meter hög kupol. Inne i kupolen var det ett landskap. Jag såg en dal med olivträd och citronträd, där fanns himmel och sol och berg och små hus. Jag såg kvinnor med vattenkrukor på huvudet och så kom det en man på vägen. Jag visste med säkerhet att det var Jesus.
Mannen var klädd i en ljusblå kjortel, tyget var solblekt och slitet på axeln. Charlotte förklarar att hon till och med kunde se små glänsande fjun på hans fötter.
– Jag såg in i hans ögon och jag hörde meningen: ”Välkommen, fint att se dig.” Hans blick sa att det är bra att jag finns till, och att det räcker.
Det var så nära känslan av villkorslös kärlek man kan komma, menar hon.
– Som en förälskelse gånger tusen miljoner.
Det som sedan följde beskriver Charlotte som ett 20 minuter långt möte med Jesus. Han pratade på ett främmande språk och Charlotte såg samtidigt som en film med scener från sitt liv.
– Det var inte som att jag hade blivit utvald, utan mer som två personer som möts i affären och småpratar med varandra.
När mötet var över märkte Charlotte att hennes vita blus var alldeles blöt av tårar. Och när hon efteråt åt lunch med guiden Andrea som sett henne lysa i samma kapell några månader tidigare, skakade knäna så mycket att hela bordet rörde sig.
– Andrea sa att jag hade otroligt mycket ljus runt mig och jag märkte att folk vände sig om efter mig.
Rann tårar i månader
Hon förklarar att det fortsatte att rinna tårar under hela våren när hon kommit hem till Danmark.
– Jag sa till folk att jag var allergisk mot björk och gräs.
Charlotte berättade bara för de allra närmaste om sitt möte med Jesus. Hennes man och söner tog det bra och har stöttat Charlotte hela vägen.
– Det var lugnande att de tog det så bra, de kunde till och med skoja om det.
Men samtidigt behövde hon bearbeta det som hänt och ville få svar. Som den journalist hon är började hon skriva om händelsen. Att det skulle bli en bok som gavs ut och blev en succé var långt ifrån självklart.
Många förlag sa nej. Man ansåg att temat var för kontroversiellt och människor i hennes närhet varnade henne för att hon skulle bli utskrattad.
– Själv var jag mest rädd för att bli av med mitt jobb, säger hon.
Men det blev hon inte. Inte heller har hon blivit utskrattad – tvärtom. Hon är i dag en av Danmarks mest anlitade föreläsare och blir igenkänd på gatan. Och som människa har hon utvidgats och upplever det som en ynnest att ha fått ta del av fler dimensioner, förklarar hon.
– Jag vet saker som jag inte visste förut, och jag har en stor ödmjukhet inför att vara människa. Tänk att jag kunde få kontakt med något som är så stort, det känns mirakulöst.
För tre år sedan, strax innan boken gavs ut i Danmark, tog hennes son livet av sig under en vistelse i USA. Hon förklarar att vad som än händer så har hon varit med om den största sorg som går att uppleva – inget kan någonsin bli värre än det.
– Jag är van vid att leva med saker som man inte är van vid, och jag vet att vad som helst kan hända. Det är bara att ge upp kampen om att kontrollera livet och i stället acceptera det vi har. Vi har bara de minuter vi har.
Återvänt många gånger
Runt halsen hänger ett stort guldkors. Även runt handleden skymtar ett tunt guldarmband med ett kors. Efter mötet med Jesus behövde Charlotte umgås med likasinnade och kyrkan blev då en naturlig mötesplats. Hon har också återvänt till kapellet i Úbeda många gånger.
Det är inte ovanligt att man kan längta tillbaka till känslan som uppstår i en övernaturlig upplevelse, förklarar Charlotte, och att det är viktigt att behålla fötterna på jorden och fortsätta sitt vanliga liv. Men visst har hon mött Jesus igen.
I boken berättar hon om ännu ett möte ett år efter händelsen i sakristian. Hon säger att hon också mött honom igen efter sin sons död, men det är dock något som hon vill behålla för sig själv.
I stället citerar Charlotte den svenske författaren Jonas Gardell: ”Jag ser Jesus som min bästa kompis.”
Av Malin Forsberg
Foto: Lars Horn/Baghuset, Charlotte Rörth, Andrea Pezzini