Cecilias brevvän sitter i fängelse i USA – är dömd för trippelmord
Det är i december 2002, och invånarna på en gata i en liten stad i Texas, USA, vaknar upp av att ett hus brinner. När brandkår och polis kallas till platsen hittar de tre döda människor i den övertända byggnaden. En teknisk undersökning visar att alla tre har blivit knivmördade innan huset sattes i brand.
Kort därefter grips en 19-årig pojke som vi kan kalla Henry. Han erkänner morden, och döms till livstids fängelse för mord och mordbrand.
I dag är Henry 36 år gammal, och kommer att sitta inlåst i ett fängelse i Texas så länge han lever.
Många år senare får Malmöbon Cecilia Ekman, 28, en ingivelse:
– Ända sedan tonåren har jag varit intresserad av kriminologi och det amerikanska rättsystemet. Jag är ganska nyfiken av mig och har ett stort intresse för samhällsfrågor och politik, jag har särskilt varit intresserad av USA:s samhällsstruktur och politik.
Jag ville skriva till någon som aldrig skulle komma ut, så att jag inte skulle behöva oroa mig för att råka ut för en galning som kunde få för sig att söka upp mig den dagen han blev fri.
Ville göra skillnad i en människas liv
När Cecilia i unga år började titta på dokumentärer om olika kända och okända brott och mördare fick hon också upp ögonen från dokumentärer inifrån de amerikanska fängelserna och blev fascinerad av hur de skiljer sig från svenska fängelser.
På hösten 2012 bestämde sig Cecilia för att skriva ett brev till en dömd mördare i USA. Hon gjorde det av flera anledningar – dels var hon nyfiken på hur det är att sitta som livstidsdömd i ett amerikanskt fängelse, men det fanns en annan drivkraft också:
– Jag drevs av ett medmänsklighetsperspektiv, en känsla att jag ville göra skillnad i en människas liv. Någon som var väldigt ensam och utsatt, berättar hon.
Fenomenet med fängelsebrevvänner, eller ”Prison Penpals”, är relativt utbrett i USA.
Genom en sajt som förmedlar kontakter till fångar hittade Cecilia en man som verkade passa bra för hennes ändamål:
– Jag ville skriva till någon som aldrig skulle komma ut, så att jag inte skulle behöva oroa mig för att råka ut för en galning som kunde få för sig att söka upp mig den dagen han blev fri. Jag hittade en man som var dömd till döden, och skrev ett brev till honom, säger hon.
Det första brevet var lite svårt att skriva. Hur skriver man till någon man aldrig har träffat, liksom?
Men strax innan Cecilia postade brevet upptäckte hon något fasansfullt:
– Jag råkade se på nätet att han hade hunnit bli avrättad. Det gav mig en tankeställare. Jag blev väldigt illa berörd när jag såg att människan var död, att det var någon jag hade skrivit ett brev till och ställt frågor till och så fanns han helt plötsligt inte längre. Det gick upp för mig att den personen jag skulle skriva med, om jag valde en ny som satt på ”Death Row”, faktiskt skulle dö en dag. Jag var inte säker att jag skulle ha den emotionella styrkan att skriva till en sådan person.
Svårt att skriva första brevet
I stället hittade Cecilia den man som vi kallar Henry. Det är inte hans riktiga namn; Cecilia vill inte lämna ut hans identitet, för att skydda honom.
– Det första brevet var lite svårt att skriva. Hur skriver man till någon man aldrig har träffat, liksom? Jag berättade om mig själv och frågade lite om fängelsesystemet, men vi pratade ingenting om hans brott till en början, berättade hon.
De första breven handlade om att skapa ett förtroende för varandra, och Cecilia satte på ett tidigt plan upp vissa regler för deras relation:
– För mig var det väldigt viktigt att poängtera att jag inte var intresserad av en kärleksrelation. Jag förstår att den risken finns, om man som en ensam man i ett fängelse börjar få brev från en tjej i ungefär samma ålder som en själv. Därför skrev jag mycket om min pojkvän i breven, så att han inte skulle kunna utveckla en fantasi om att det kunde bli vi två, säger hon.
– Henry förstod det, och han var inte heller intresserad av en sådan relation. Vi upptäckte tidigt att vi hade många gemensamma intressen, som kultur och litteratur. Han är en intellektuell, reflekterande man, och vi pratade om olika böcker vi gillade, fortsätter Cecilia.
Vissa av böckerna som hon tipsade honom om var av svenska författare, som Lena Anderssons uppmärksammade roman Egenmäktigt förfarande. Henry läste en engelsk översättning av boken och tyckte mycket om den:
– Vi diskuterar litteratur i nästan varje brev. Om man skulle ta upp ett av våra brev på måfå och läsa det skulle man nog inte alltid förstå att en av oss sitter i fängelse, säger Cecilia.
Men i takt med att deras vänskapsrelation djupnade blev det också ofrånkomligt att de skulle behöva prata om Henrys brott – själva anledningen till varför han satt bakom lås och bom:
– I ett brev frågade han mig om jag hade kollat upp hans brott, och det hade jag inte. Jag hade inte velat veta för mycket på förhand, för då fanns det en risk att det skulle bli som en osynlig vägg mellan oss, säger Cecilia.
– Men efter ett tag öppnade han upp och berättade om brottet. Jag gjorde research för att se om det han berättade stämde, och det gjorde det. ”Du får fråga precis vad du vill”, skrev Henry. Han ångrar sitt brott och känner sig väldigt ledsen över det som hände, fortsätter hon.
Många har varit kritiska till Cecilias brevvän
Det finns ingen enkel förklaring till varför Henry mördade tre personer, men Cecilia misstänker att han lider av en känslomässig störning från sin barndom som gjorde att han inte kunde kontrollera sin ilska. I breven till henne har Henry berättat om sin barndom, som han beskriver som ensam och kärlekslös.
Han växte upp som adopterad i en strikt katolsk familj, med en lillebror som var föräldrarnas biologiske son. Henry har berättat för Cecilia att han upplever det som att brodern fick all den kärlek som han själv förvägrades.
Mina föräldrar var oroliga, och frågade: ‘Ska du verkligen lämna ut dig själv på det här sättet?’
Många inom Cecilias vänkrets och familj var till en början kritiskt inställda till hennes nya brevvän – och vissa uttryckte även oro för henne:
– Många tyckte att det var märkligt att jag la ner så mycket tid på en dömd brottsling. Mina föräldrar var oroliga, och frågade: ”Ska du verkligen lämna ut dig själv på det här sättet?” Men de som känner mig väl visste om mitt intresse för kriminologi, så de kunde förstå varför jag gjorde det, berättar hon.
– Men i takt med att Henry blev en riktig person för dem – och inte bara en anonym mördare – började min familj se annorlunda på det, fortsätter Cecilia.
Hur skiljer sig din relation med Henry från dina andra, ”vanliga” vänskapsrelationer?
– Det finns ju alltid en typ av obalans mellan oss. Hur man än vänder och vrider på det så är det på mina villkor vi har kontakt, i slutändan är det jag som kan välja att avsluta relationen. Det kan såklart han med, men för honom har vår vänskap ett större värde eftersom vi lever så olika liv. Jag har en pojkvän, föräldrar, vänner som alla älskar och bryr sig om mig. Men han har nästan ingen, därför spelar jag en större roll i hans liv. Jag har också en annan valfrihet, jag kan göra precis vad jag vill varje dag, hans liv är enbart rutiner och det gör att någon som jag, som står utanför hans vanliga fängelseliv, blir väldigt betydelsefull för han kan inte skaffa nya vänner på samma sätt som människor på utsidan kan, säger Cecilia.
Känner du att du gör skillnad i Henrys liv, och i så fall på vilket sätt?
– Ja, absolut. Hans liv skiljer sig så oerhört från mitt, och han har få vänner på utsidan i sin egen ålder, att vara vän med mig gör att han får en liten känsla av ”vanlighet”, att vi kan prata om saker som inte är relaterade till fängelset vet jag betyder mycket för honom. Han har bland annat sagt att det gör att han känner att det finns någon som fortfarande ser honom som människa.
Cecilia berättar att det finns vissa fördelar med att ha en vän som sitter i fängelse på andra sidan Atlanten:
– Jag känner att jag kan berätta vad som helst för honom. Han står utom alla mina andra relationer – min kärleksrelation, mina vänner här hemma, min familj. Jag vet att det jag skriver aldrig riskerar att komma ut, säger hon.
Hälsade på Henry i fängelset
När Cecilia och Henry hade brevväxlat i ungefär ett år tog hon beslutet att åka över och besöka honom i fängelset i Texas. Det blev ett känslomässigt möte, och Cecilia var orolig på förhand:
– Det var väldigt starkt och nervöst. Dels är man i ett annat land, och det är så stor skillnad på svenska och amerikanska fängelser. Vakter gick runt med laddade vapen, vilket gjorde mig illa till mods, berättar hon.
– Vi kramade om varandra när vi först sågs. Jag ska erkänna att en snabb tanke for igenom mitt huvud: ”Han som kramar mig nu har dödat tre personer.” Men mötet gick fantastiskt bra, efter ett tag pratade vi som vilka vänner som helst, fortsätter Cecilia.
Brottslingar ska såklart få sina straff och ta ansvar, men det handlar fortfarande om människor
Totalt har Cecilia träffat Henry fyra gånger inne i fängelset, och i skrivande stund brukar de snitta ett brev i veckan till varandra. Men om hon har hittat en vän för livet – det kan Cecilia Ekman inte svara på:
– Oavsett vilka vänskapsförhållanden man har tänker man nog inte på vad som kan hända om tio år. Men när det gäller Henry kanske det blir svårt att upprätthålla att jag skriver till honom en gång i veckan om jag får barn och familj. Ebbar det ut så ebbar det ut, men i dagsläget har jag inte de tankarna, säger hon.
Cecilia arbetar som frilansande radiojournalist i Malmö, och hennes vänskap med Henry resulterade i den uppmärksammade radiodokumentären Min vän mördaren som sändes i Sveriges Radio P1 i januari. Ett skäl till att hon gjorde dokumentären var för att nyansera den bild som samhället har av dömda mördare och grova brottslingar:
– Det är så enkelt att avhumanisera människor. Brottslingar ska såklart få sina straff och ta ansvar, men det handlar fortfarande om människor som har lika stort värde som alla andra, säger Cecilia.
– Jag kan inte alls försvara Henrys handlingar, men det finns en människa bakom varje dömd brottsling. De har samma drömmar och reflektioner över livet som alla vi andra.
Majoriteten av världens fängelsekunder sitter i USA
- USA har mindre än fem procent av världens befolkning men närmare 25 procent av världens fångar.
- År 2013 hade USA 716 fångar per 100 000 invånare, den högsta siffran i världen. Sverige har 67 fångar per 100 000 invånare.
- Cirka 2,2 miljoner amerikaner sitter idag bakom lås och bom.
Källa: Amnesty Press
Prison Penpals – så kan du hitta en brevvän i fängelse
Intresserad av att läsa mer om hur man hittar en brevvän i ett amerikanskt fängelse?
Här hittar du information:
Av Jon Forsling
Foto: Peter Helperin, Cecilia Ekman och Shutterstock/IBL