Casper Janebrink: Jag fick riktig panikångest

Casper Janebrink har precis kommit hem från ett träningspass på gymmet och berättar att det har blivit en ”viktig grej” under pandemin.

– När alla nöjesställen stängdes ner under våren 2020 och allt blev stillastående levde vi i ovisshet länge. Då gick jag runt med ett fruktansvärt tryck i bröstet. Alla framtidsplaner för Arvingarna och mitt personliga liv, sprack ju. Det var riktig panikångest. Herregud, vad händer nu, med ekonomi och huslån? säger Casper och fortsätter:

– Tack och lov blev det aldrig riktigt så illa att jag behövde ta medicin. I stället förstod jag att jag att jag måste ha något att göra varje dag, så jag bokade in träningspass. Jag fann mitt lugn i att lyfta skrot. Det blev en kick och en social grej. Nu är jag mer vältränad än jag någonsin har varit, säger han glatt.

Se också: 5 saker du inte visste om Casper Janebrink

Efter reklamen: 5 saker du inte visste om Casper Janebrink

Casper Janebrink är lätt att prata med. Han har aldrig haft svårt att ”hålla låda”, som han säger.

– Redan i skolan var jag en rätt stökig och högljudd kille med mycket energi. Mina barn har ju haft samma lärarinnor som jag hade när jag gick i skolan i Partille. De minns mig tydligt. En gång till exempel när de skulle visa en sådan där overheadbild, så ropade jag rätt ut: ”Fröken jag ser ingenting!” ”Nä, det är väl inte så konstigt! Jag har inte satt igång apparaten än”, sa hon.

Han skrattar åt minnet. Otåligheten och drivet fanns där tidigt, och viljan att få prova många olika saker, samtidigt.

– Jag växte upp i Partille och kände en grundtrygghet där. Så fort man lärde sig cykla, så cyklade man runt i Partille eller ner till centrum eller till Kåsjön för att bada. Vi byggde kojor, plockade isär cyklar och byggde ihop dem igen. Vi fick klara oss mycket själva. Då fanns inga mobiltelefoner eller något annat som föräldrarna hade för att hålla koll på oss. Det enda man behövde göra var att passa tiden, så man var hemma till middagen.

Tänkte aldrig på att pappa var kändis

Mamma Ing-Marie var den största tryggheten, hon var hemmafru medan Caspers pappa Dennis Janebrink var ute på turné med Flamingokvintetten, Sveriges största dansband. Ofta var han borta fem-sex dagar i veckan.

När de blev äldre arbetade mamman på nätterna som undersköterska. Kompisarna som kom hem till Casper tyckte att det var lite häftigt att det stod musikinstrument överallt.

– De sa ”wow” och ville prova att spela trummor och gitarrer. Det fick de såklart, men det var mest lekfullt och vardag för mig. Det var inget jag tänkte på, att pappa var kändis. För mig var han bara en vanlig pappa som gillade att meka i garaget när han var hemma.

– Men det hände att det kom fram äldre killar och tjejer till mig och frågade om det var min pappa som spelade i Flamingo. När jag sa ja, så frågade de om jag hade några klistermärken eller idolkort som de kunde få. Det går väl bra, sa jag och öppnade garageporten. Där stod klistermärken och idolkort kartongvis och andra grejer som jag delade ut. Det berättade jag aldrig för min pappa, haha. Men det är klart att det gav lite status bland de äldre.

Egentligen hade Casper inte alls tänkt bli dansbandsmusiker, som sin pappa. Han ville bli byggnadsingenjör, eftersom han älskade att bygga och snickra. Musiken kom in som ett stickspår.

– Jag spelade lite klarinett och bas några år i skolan och kom med i ett band. När min lärarinna hörde mig sjunga i sjuan på högstadiet blev hon helt häpen: ”Men vad bra du sjunger på engelska, Casper!” Jag kunde inte snacka engelska, hade bara en tvåa i betyg, men sjunga på engelska gick jättebra!

Startade ett hårdrocksband

Casper blev skoltrött på gymnasiet, hoppade av ingenjörsplanerna och började en anläggning- och snickarutbildning i stället.

– Då hade jag och Tommy Carlsson, son till Hasse Carlsson i Flamingokvintetten, startat ett hårdrocksband. Jag spelade bas och körade lite och snackade mellan låtarna. Jag gillade att stå på scen och få den uppmärksamheten. Det var en kick när folk kom fram och sa att vi var bra.

Ur hårdrocksbandet föddes så småningom Arvingarna, och 1991 började de spela på heltid med dansbandet. Två år senare vann de Melodifestivalen med låten Eloise, karriären gick så bra att Casper kunde köpa sitt barndomshem av pappan.

– Har du råd med det? sa farsan förvånad, när jag frågade om jag fick köpa det av honom.

Det måste väl ändå ha varit lite av ett statement, att kunna köpa ut sin farsa när man är 25?

– Ja, det var lite fräckt. Men jag hade sparat i fyra år och visste tidigt att jag ville ha ett eget hus och en familj.

Familjen kom med hustrun Helena. De träffades sommaren 1998 på restaurang Trädgår’n i Göteborg. Casper hade spanat in Helena. När han fick se henne dansa med en kompis gick han fram och slet henne ur kompisens armar och sa ”nu är det min tur!”. Men han fick kämpa för att vinna Helenas hjärta.

– Ett år senare flyttade hon in hos mig. I början när vi träffades kändes det inte så bråttom att skaffa barn, men när vi gifte oss 2002 kände jag mig mogen. Då var jag 33 år och hade hunnit med en del, säger Casper.

Känner igen sig själv i tonårsbarnen

Nu har barnen hunnit bli tonåringar – och Casper kan känna igen sig själv som ung, i dem.

– Min dotter Alice har mitt temperament och rejält med skinn på näsan. När jag var i deras ålder så minns jag hur jag käftade emot min morsa när vi var oense. En gång försökte jag gå därifrån, in i mitt rum, för att få vara ifred. Men morsan kom efter och tjötade hela vägen in i mitt rum. Då blev jag så lack, så jag lyfte ut henne ur rummet! – Jag tyckte inte att hon hade på mitt rum att vara. Det var min frizon, där bestämde jag.

– Min son Felix är lika stark som jag var då. Han lyfter lätt ur mig ur sitt rum, om han vill. Det är precis likadant, säger Casper.

Vilka håller ihop fortfarande?

tvParen i Let's dance – så gick det sen

Dina föräldrar skilde sig när du var tolv år. En rätt känslig ålder. Hur har det påverkat dig?

– I början förstod jag inte varför de skilde sig och tyckte det var lite jobbigt. Jag hade väl hört lite höga röster och ropat: Måste ni bråka! Men det värsta var nog ovissheten, hur det skulle bli. Det var inte så vanligt med skilsmässor på den tiden. Den erfarenheten har nog fått mig att kämpa lite mer för att hålla ihop familjen. Det skulle ha känts som ett misslyckande om inte jag och Helena hade klarat av att hålla ihop. Även om jag och Helena såklart har haft våra kriser, som alla andra, säger Casper.

Betala skatt och ställa upp

Han har varit tillsammans med sin Helena i 23 år nu. Som 51-åring kan han också se på sina föräldrars skilsmässa på ett klarare sätt. Han har kunnat prata ut med sin pappa och förstår bättre varför föräldrarna inte kunde fortsätta tillsammans.

– Man har ju bara ett liv, det måste man leva. Jag tror inte att det är bra att vara kvar i en situation som båda mår dåligt av. Skulle det bli så att Helena och jag känner att ”det här går inte, det här är inte bra”, då är skilsmässa en bra lösning, säger Casper och fortsätter:

– Jag har ju sett på min morsa och farsa att det har blivit bra åt båda hållen. Mamma skaffade sig en lägenhet och sommarställe och det blev lite nytt, medan pappa bodde kvar i huset. Jag och min lillebror Sammi gick kvar i vår gamla skola. En positiv effekt av skilsmässan var att farmor och farfar kom hem två dagar i veckan och lagade mat eftersom pappa inte var så haj på det. Det var gött, både att få god hemlagad husmanskost och glass till efterrätt, och att få umgås mer med farmor och farfar.

Farfar var övertygad socialdemokrat och lärde Casper att inte döma någon på förhand.

– Jag är uppvuxen med farfars sätt att se på livet, att man betalar skatt och ställer upp för varandra. Pappa var likadan. Även om han var musiker och tjänade rätt bra med pengar, så var det inte något som han gick runt och skrällde med till vardags. Då var det slitna jeans och t-shirt som gällde.

Somrarna med pappan på Västkusten är det han minns allra bäst.

– Pappa hade båt på sommaren och då luffade vi runt på öarna på Västkusten. Det är fortfarande bland det bästa jag vet, att få åka ut till öarna och grilla korv. Jag längtar efter att ha båt igen, och fira midsommar på Käringön.

Största och dyraste affären

Barndomshemmet i Partille var länge Caspers och familjens trygga punkt i livet.

– Vi bodde där till 2017. Då hade vi börjat titta på något nytt. Jag hade gjort allt som gick att göra med det gamla huset, byggt ut och lagt nya golv och öppnat upp väggar och gjort om fasaden så den hade fått en helt ny look. När ungarna ville att det skulle målas om och renoveras för tredje gången kände jag att det inte gick att komma längre. Egentligen hade jag nog aldrig tänkt lämna Partille, för jag har trivts så bra där. Men när var vi på ett kusinkalas i Floda visade Helenas syster en hemnet-annons för en läcker villa i deras området.

Casper lät sig övertalas att åka och titta på huset.

– Det var riktigt snyggt och fräckt och när vi åkte därifrån så såg jag hur Helenas ögon lyste och barnens liksom studsade upp och ner av förtjusning. Och sedan började budgivningen…

Det gick lite för fort för Casper. Själen hann inte riktigt med.

– Plötsligt hade vi vunnit budgivningen och det blev mycket dyrare än jag hade tänkt mig. Då låg jag hopkurad i ångest och tänkte: ”Hur sjuttsingen ska jag få ihop det här?” Det var mitt livs största och dyraste affär, säger Casper.

Ångesten höll i sig tills de hade fått barndomshemmet sålt.

– Nu är jag jätteglad att vi köpte detta huset. Det är planerat på ett helt annat sätt, med träaltan och ett attefallshus på tomten och dubbelgarage och integrerad och insynsskyddad pool. Och det är så pass nybyggt att jag inte behöver fixa något på säkert 20 år!

Det blev ett fullkomligt magiskt år

Hur ska du kunna hålla dig sysselsatt, då?

– Inga problem! Jag har en gammal motorcykel i garaget som jag och min bror Sammi håller på att sätta ihop. Vi köpte ett dödsbo med två gamla Rödmyra Husquarna-motorcyklar från 1950. Vi saknar lite skruvar och delar, men det är kul att stå att greja med. Min son Felix som snart är 16 tycker att det är spännande och lite kul också. Har vi tur kan vi få ihop en motorcykel till av delarna.

Motorcykelintresset tycks gå i arv. Caspars pappa Dennis köpte sin första mc när han var 27.

– Farsan är fortfarande lite wild and crazy. ”Tänk på att du är 75 bast”, har jag fått säga till honom. Men han kör på, de turnerar fortfarande med Flamingokvintetten, så där ligger jag i lä.

Arvingarna firade 30-årsjubileum som band 2019. Det blev ett fullkomligt magiskt år. De åkte runt med Diggiloo-turnén, fick en braksuccé med låten I do i Melodifestivalen, gjorde egen krogshow på Kajskjul 8 i Göteborg som gick för utsålda hus och sändes i TV4.

– Det small bara till – allting var skitbra, vi lyfte till en helt ny nivå i Arvingarna. Och 2020-2021 såg ut att bli ännu bättre år, som ett enda långt segertåg, med allting fullbokat, kanonhärligt, ända tills allt stängdes ner…

Längtar efter att ha fest

Pandemin har drabbat familjen på flera sätt.

– Min fru Helena har haft corona och haft det riktigt kämpigt med nässelutslag och extrem trötthet och varit sjukskriven ett halvår.

nöjeCamilla Läckberg krävs på pengar av okända människor: ”Öser in brev”

Nu är hon tack och lov frisk och Casper har försökt vända svårigheterna till något positivt genom att vara kreativ och hitta andra lösningar.

– Vi har spelat in en ny skiva med Arvingarna och i sommar ska jag vara programledare för Bingolotto tillsammans med Agneta Sjödin, det ska bli skitkul. Jag har vuxit upp med Bingolotto och Arvingarna har varit med i programmet och spelat 43 gånger, så det är lite som att vara på hemmaplan, säger Casper.

Casper har även varit programledare för Karlavagnen i radio.

– Det var väldigt roligt, det gör jag gärna fler gånger. Bingolotto, Karlavagnen och Stjärnornas Stjärna, som jag dessutom gick och vann till min egen stora förvåning, är folkliga program som passar mig. Vi i Arvingarna har alltid stått och skrivit autografer och tagit bilder med våra fans, tills sista personen har gått hem.

Vad har du kvar, på önskelistan?

– Vi gör gärna en turné med Diggiloo igen. Det var något magiskt över det gänget som vi åkte med, vi kände så stark gemenskap med alla, alla sa att det var ett fantastiskt år. En annat mål är stå med Arvingarna ihop med en symfoniorkester och framföra våra låtar på scen. Och att fylla en större arena! Men mest av allt längtar jag efter att ta locket av poolen och ha en sådan där riktig grillkväll med massor av vänner och få ha lite fest.