Caroline och Jens flyttade till Thailand med sin familj

Vi är inte speciellt modiga – men kanske lite galna…

Caroline Grönqvist satt i soffan och kollade på tv hemma i huset i Karlskrona i Blekinge. Det rådde lugn i huset och barnen Jamie och Oliver hade somnat. Plötsligt ropade maken Jens från datorn han suttit vid den senaste timman: ”Här är det!” Caroline lyfte blicken och fick ur sig ett ”jaja…”.  Det gick några minuter och Jens upprepade ”nämen det ÄR här” och Caroline gick dit och tittade på skärmen. Det spreds en känsla, nästan ett rus i kroppen. Och från den stunden fanns det inget som kunde stoppa dem. De hade fått startskottet på en resa mot en ny vardag.

Det har nu gått ungefär tre år sedan den där kvällen i början på 2011, och Caroline och Jens parkerar sina mopeder utanför restaurangen och hänger hjälmarna på styret. Vi befinner oss på Papillon, i thailändska Koh Lanta, det ställe som de tog över och nu driver sedan lite mer än två år tillbaka.

Om man går igenom restaurangen och förbi en pool kommer man ut till en trädgård med elva bungalower. Ett stenkast härifrån ligger Long Beach som lever upp till sitt namn med en lång sandstrand och turkost vatten.

De småpratar lite med personalen och är så där perfekt brunbrända som alla skulle vilja vara efter två veckor i Thailand, men som man förmodligen bara blir om man vistas här en längre tid.

– Vi har aldrig tidigare jobbat utomlands och aldrig heller haft någon dröm om att driva en resort. Men främst ville vi bara flytta ifrån mörkret och kylan som vi alltid klagade så mycket över, berättar Jens, 38 år.

Ville gärna återvända

De hade gjort några resor till Thailand tidigare. En gång bodde de sex veckor på Koh Lanta och hit ville de gärna återvända. Strax efter att de kommit hem från den resan i början av 2011 satte de i gång att leta efter lokaler till salu på ön. De hittade Papillon och tog kontakt med dåvarande ägaren. De sökte lånelöfte hos banken och någon månad senare slog de till. Jens och Caroline sa upp sig från sina jobb, gymnasielärare respektive affärsutvecklare, med en ny vardag i sikte.

– Jag kommer ihåg att jag grät när jag skulle säga upp mig och dessutom hade jag precis fått löneförhöjning, berättar Caroline, 37 år, och skrattar.

Men ingen löneförhöjning i världen kunde stoppa dem. Därefter väntade tre månader av olika praktiska göromål inför flytten, såsom att ordna tillstånd för att ta över Papillon och visum samt sälja saker hemma i Sverige, hyra ut huset och mycket mer.

– Det var de längsta månaderna i vårt liv. Redan när vi hade bestämt oss hade vi flyttat i tanken, säger Caroline.

Ett svårt första år

I slutet av september 2011 landade de på thailändsk mark. Jamie började i Svenska skolan och Carolines mamma som precis blivit pensionär var med under den första tiden och tog hand om Oliver. Men de kan se i efterhand att de var ganska naiva i sitt sätt att se på vad som komma skulle.

– Det känns som att det var tur att vi inte visste om i förväg hur svårt det första året skulle bli. Det var så mycket krångel med byråkrati och papper och tillstånd hit och dit, en kulturchock på sätt och vis, säger Caroline.

Det första halvåret bodde familjen trångt tillsammans i en av sina bungalower på 20 kvadratmeter. Jens och Caroline jobbade nästan dygnet runt på samma plats. Detta i kombination med att de fick ett kassaskåp stulet, brist på personal, att poolen skulle renoveras för andra gången och frysen och datorn hade gått sönder, fick dem att känna att det var nog.

– Vi funderade över vad vi gjorde här, men vi sa aldrig att vi ville ge upp. Därför bestämde vi oss för att prioritera ett annat boende i stället för att bo där vi jobbade, berättar Jens.

De hittade en lägenhet med två rum och kök och det blev rena drömmen i jämförelse med de tidigare 20 kvadratmeterna. Sakta men säkert började saker och ting lösa sig och vecka efter vecka, månad efter månad, blev fullbokad av gäster. .

Mer tid med barnen

Jamie och Oliver, 8 och 5 år, har precis slutat skolan för dagen. De går mellan nio och två på Lilla svenska skolan. De springer runt och leker med hunden och en

kompis, sonen till en i personalen på Papillon. De har precis ätit var sin glass och känns allmänt bekymmerslösa som bara barn kan vara.

– En av de största anledningarna till att vi ville flytta hit var att få mer tid med barnen och det har vi verkligen fått, säger Jens.Caroline håller med även om hon poängterar att det är först nu, när de är inne på tredje året, som de lever så som de trodde att de skulle leva när de flyttade hit.

– Våra barn har mest tyckt att det är spännande att byta miljö. De är redan väldigt anpassningsbara, förmodligen för att vi har rest en hel del tidigare och att de nu har gått i thailändsk skola och lärt känna många nya elever och fått nya vänner, säger Caroline.

– Det är inget konstigt för dem att vi delar vår tid mellan Sverige och Thailand. De har redan pratat om att det känns kul att få båda delarna, tillägger Jens.

Caroline och Jens är eniga om att man inte flyttar till Thailand om man vill tjäna pengar. Det var inte heller deras ambition med att driva Papillon.

– Vi hade kunnat tjäna mer pengar om vi valt att ha färre i personalen, men vi tänkte tvärtom. Vi ville ha fler i personalen för att få loss mer tid för oss själva. På så sätt har vi blivit rika på det vi ville, mer tid för oss själva och barnen, säger Jens.

Jens och Carolines arbetstid  består av att ta hand om bokningar, hålla kontakt med personalen och praktiska saker som att flytta om något i trädgården eller laga något som gått sönder. Numera har de kunnat släppa mer och mer arbetsuppgifter till personalen.

Lyckligt lottade

Vad krävs egentligen för att våga ta steget och flytta? Caroline och Jens tänker efter en stund.

– Många har sagt till oss att de tycker vi är modiga, men jag tycker inte alls att det handlar om att vara modig utan att våga ansvara för att ta vara på sitt liv och göra det så gott som möjligt. Man kanske måste vara lite galen och våga släppa på sådant som man annars vill ha kontroll över, säger Caroline.

– Men vi är väl medvetna om att vi är lyckligt lottade som kommer från Sverige. Om det inte funkar här längre kan vi alltid flytta tillbaka hem till Karlskrona, säger Jens.

Caroline tillägger att det dock går väldigt bra nu och att Papillon blomstrar. Detta ger dem möjlighet att från och med nu leva halva året i Thailand och halva året i Sverige.

Barnen får frågan om de saknar Sverige. Först tittar Jamie lite undrande men säger sedan att han saknar en del kompisar i Sverige. Värmen och den avslappnade vardagen i Thailand verkar inte vara något de känner att de vill bli av med.

– Så länge det funkar med barnen och skolan att halvårsvis gå här och halvårsvis i Sverige är det så vi vill ha det. Vi har varit här nu en hel lågsäsong och som det är just nu så blev vi faktiskt till och med en smula rastlösa, berättar Jens.

Längtade tillbaka

I julas åkte de hem till Sverige och firade i Karlskrona i en liten sommarstuga de köpt.

– Det var otroligt härligt att träffa vänner och familj, att få handla i en välsorterad matbutik och att kunna laga husmanskost med svenska råvaror.

Men precis som de förutspådde innan de reste hem över jul, hade de romantiserat hur det ska vara att komma till Sverige igen och längtan tillbaka till Koh Lanta kom ganska snart.

– Vi tycker att vi fryser, säger de och börjar skratta. Vi saknar värmen, vänner vi har där och personalen. Faktiskt så märker vi att vi också saknar thaimaten fast vi tycker att det är underbart med svensk husmanskost, säger Jens.

Väl tillbaka i Thailand väntar en ny utmaning. De har skaffat sig ett ställe till som de ska driva. Deras nya resort kommer att heta Lazy Days Bungalow och ligga precis vid strandkanten på Relax Beach, en liten avskild strand strax efter Long Beach. Vad det gäller familjen står det en resa till Sydafrika på schemat i april.

– Det har vi drömt om länge och nu blir det äntligen av med en safari, säger Jens.

Om de mot förmodan skulle längta tillbaka till Sverige igen när de varit i solen ett par veckor så vet de att deras stuga står redo framåt sommaren då de är tillbaka igen. Då förhoppningsvis något varmare än när de lämnar svensk mark denna gång.

Text och bild: Marléne Näslund