Caroline har tröttnat på okänsliga frågan om sitt barn

Caroline Skoglund bor i Stockholm tillsammans med sin sambo och lille Oskar, som snart blir 19 månader. Förlossningen i juni 2018 var dramatisk då det visade sig att Oskar hade navelsträngen runt halsen när han föddes. För Caroline tog det lite tid att återhämta sig från den första chocken, men hon har sedan dess njutit av sin nya tillvaro.

– Att vara mamma är så stort för mig, jag kan fortfarande knappt förstå det, säger hon med ett skratt.

Men glädjen över att ha blivit förälder för första gången hamnar stundtals lite i skymundan. Det inträffade redan på BB, när Caroline delade rum med en annan nybliven mamma som noterade att Oskar var ljus och blåögd till skillnad mot Caroline som har en mörkare hudfärg och bruna ögon.

– Hon kollade på mig och sedan på Oskar. Så sa hon att det kanske hade blivit något fel och skämtade om att det skett en förväxling. Jag blev helt ställd och skrattade tillbaka, för jag visste inte vad jag skulle säga.

Fick frågan – när hon skulle amma

Sedan dess har Caroline fått frågan otaliga gånger – "vilken söt pojke, är det din son?". Frågan kommer alltid från främlingar som hon och Oskar stöter på i tunnelbanan, på caféer eller ute på gatan. Hon uppskattar att hon under senaste 19 månaderna har fått frågan ungefär 50 gånger.

Nu har hon börjat tröttna.

– Det är klart att jag också ser att vi inte har samma hudfärg, men det är så tråkigt att folk utgår från att jag inte är hans mamma. Jag har inget problem med att folk är nyfikna, det får man vara, men då får det gärna handla om ett ömsesidigt utbyte och inte bara att man kommer fram och frågar för att sedan gå därifrån, säger Caroline.

Hon berättar att hon en gång satt på café tillsammans med en kompis och precis skulle amma Oskar, när en annan mamma som satt intill vände sig om och frågade om det var Carolines barn.

– Det var jäkligt obekvämt. Amning kan vara känsligt som det är, men att sitta där och tänka att folk tror att jag är kompis till mamman eller en barnflicka som tar sig konstiga friheter gjorde det mycket värre. Överlag kan jag tycka att andra mammor ofta är värst. De om någon borde veta hur det är att vara förälder, att man har nog redan som det är och inte ska behöva bli ifrågasatt.

Många likheter

Caroline säger att hon önskar att människor tänker sig för innan de ställer en sådan fråga till en person de inte känner. Även om man menar väl och är nyfiken, vet man inte hur orden landar hos den som får frågan. Att som nybliven mamma bli ifrågasatt kring sin relation till sitt barn sätter spår.

– Ser man på Oskars ögon och näsa ser man väldigt tydligt att han är mitt barn, men folk väljer att se färgen först. Det är sårande, säger Caroline.

Ofta är det andra kvinnor och tjejer som ställer frågan, även om också män och yngre killar har kommit fram. Inte sällan får Caroline lyssna på funderingar kring hur det fungerar med genetik, och att mörka drag borde vara "mer dominanta" än ljusa.

– Då utgår man också ifrån att jag inte har något ljust i mig, men min mamma är ljus och blåögd och jag har fått mina fräknar av henne. Men folk antar alltid att jag är adopterad eller har två svarta föräldrar.

Trött på att behöva utbilda andra

Caroline anser inte heller att det är hennes uppgift att förklara och upplysa andra vuxna människor om hur genetik fungerar.

– Varför ska jag utbilda andra? Vi lever i ett informationssamhälle – googla hur det funkar om du nu är så nyfiken. Jag är ingen expert, varför ska jag behöva läsa på bara för att kunna förklara för andra?

För Caroline har det varit svårt att veta vad hon ska svara när hon får frågan om Oskar är hennes son. Oftast har hon , lite urskuldande, sagt att Oskar är väldigt lik sin pappa. Samtidigt har hon haft en gnagande känsla av att hon inte ska behöva förklara eller ursäkta sig.

Många i samma situation

Nyligen skrev hon ett inlägg i Facebookgruppen Heja livet! där hon efterlyste tips på passande svar. Hon fick hundratals kommentarer och många skrev att de kände igen sig i hennes situation. Efter tips i kommentarsfältet, svarar hon numera bara ett enkelt "ja, det är min son" när hon får frågan.

– Jag blev förvånad över responsen på Facebook, men det kändes bra också för då kanske folk tänker till en extra gång. Om jag ser ett barn tillsammans med en vuxen så utgår jag alltid från att det är föräldern. Om jag går runt med min kompis barn har jag inget emot om folk tror att jag är mamma till det barnet. Men jag tar illa vid mig när människor antar att Oskar inte är min son.

"Bara utgå ifrån att jag är mamman"

Samtidigt menar Caroline att det avgörande är hur människor uttrycker sin nyfikenhet.

– Jag upplever att äldre damer ofta har ett genuint intresse. Med dem kan jag stå och prata i tio minuter och de kanske berättar något om sina egna barnbarn och så där. De har en helt annan approach än de som bara säger "oj, vad konstigt". Det är då jag verkligen känner mig utanför normen.

Genom att lyfta frågan hoppas Caroline att fler ska tänka till en extra gång – och kanske bita sig i tungan innan de börjar ställa frågor om andra människors familjeband.

– Jag tycker inte att det är så himla svårt – bara utgå ifrån att jag är mamman. Man kan ställa sig själv frågan om man skulle säga samma sak till en vit mamma med ett vitt barn. Jag tror inte att någon vill vara elak med avsikt, men det är så plumpt sagt.

Elaine Eksvärd: "Ibland tror folk att jag är barnens nanny"

Elaine Eksvärd är retorikexpert, föreläsare och författare. Hon är också mamma till tre barn som alla har en ljusare hudfärg än hon själv, och hon känner väl igen sig i Caroline Skoglunds situation.

– För mig är det väldigt beroende på årstid hur ofta jag får frågan – på sommaren blir jag väldigt brun och vintern är jag ljusare. Men jag får frågan återkommande och ibland tror folk att jag är barnens nanny.

Hon minns speciellt ett tillfälle då det blev riktigt obehagligt.

– Det var när vi var i Spanien och en kvinna trodde att jag hade kidnappat mitt barn. Det var inte roligt. Samtidigt är jag lite kluven, för jag gillar ju när folk har civilkurage och bryr sig om hur barn mår.

Okunskap – och fördomar – bakom frågorna

Elaine Eksvärd tror att frågorna till stor del handlar om okunskap och att vi redan i skolan fått fel uppfattning om hur genetik fungerar.

– Till och med jag var förvånad över att det kom vita barn ur mig. Jag trodde på sin höjd att de skulle bli ljusbruna, men inte att de skulle bli helt vita. Då kanske man inte heller ska bli chockad över att andra människor undrar. Här behöver vi uppdatera undervisningen. Jag är mixad och nu vet jag att mina barn helt enkelt har fått mina vita gener.

Men kanske är det inte enbart okunskap om genetik som ligger bakom frågorna. Elaine Eksvärd tror att det i vissa fall också bygger på fördomar.

– Jag tror inte att någon skulle fråga en vit kvinna med svarta barn om hon var deras nanny. Då utgår man snarare från att barnen är adopterade. Men varför skulle inte jag till exempel kunna adoptera vita barn? Där finns nog vissa fördomar som kan ha en rasistisk underton.

Utgå från hur barnet mår – inte hur det ser ut

Elaine Eksvärd önskar också att folk kunde tänka sig för en extra gång innan de ställer frågan. Visst är det bra med civilkurage och att ifrågasätta om man känner oro, men det man säger kan också vara sårande.

– Jag tycker inte att man ska utgå från hur barnet ser ut, utan från hur det verkar må. Fokusera på interaktionen med den vuxna snarare än på utseendet.