Carolinas man dog i en bilolycka – berättar om sorgen
De träffades 2010 genom en gemensam vän och det var kärlek vid första ögonkastet. Det var ett ömsesidigt pang och 2017 gifte de sig och lovade att älska varandra tills döden skilde dem åt.
Och döden kom att skilja dem åt många, många år för tidigt. I september 2018 förolyckades Benny, 37 år gammal, då han frontalkrockade med en lastbil som kommit över på fel sida av vägen. Kvar i småländska Hult finns hans sörjande familj, frun Carolina Bjärnstedt, 33 år, och barnen Miranda, tre år, Loke som är ett, och bonusbarnen Ludvig, elva, och Noah, tio.
– Jag måste överleva, jag har inget val, säger Carolina och torkar tårarna. Men det känns så orättvist att få en sådan start på livet, det kan inte vara meningen. Nu kämpar jag för att försöka hitta ett lugn i kroppen – jag minns hur lugn Benny var och just att finna lugn har jag lärt av honom. Och jag tror att han finns med mig någonstans.
Samtidigt utstrålar Carolina styrka och hon har sina barn att kämpa för. Miranda och Loke kommer aldrig att minnas sin pappa så det blir Carolina som i framtiden får berätta om vilken fin och familjekär man deras pappa var. Ludvig och Noah som Carolina har från ett tidigare förhållande men som haft Benny som bonuspappa nästan hela livet har däremot klara minnen. Och när olyckan var ett faktum berättade hon omedelbart för barnen.
– Jag valde att vara rak och ärlig och berättade att Benny hade dött i en trafikolycka, säger hon. Båda pojkarna började gråta och försvann in på sina rum, men jag tror inte på att linda in saker och ting.
Tacksam för alla fina minnen
Hon är rak och delar med sig av både glädje och sorg. Hon minns när de var nyförälskade och hur Benny flyttade in till henne och pojkarna efter bara tre månader tillsammans. Så säkra var de på sin sak och allt kändes så rätt. De kompletterade varandra, han var det stora lugnet och hon mer intensiv.
– Han levde efter mottot att ”allt löser sig” medan jag kunde grubbla mer, berättar hon med ett litet leende. Men vi bråkade aldrig, även om det hänt några enstaka gånger att någon av oss brusat upp. Vi höjde aldrig rösterna åt varandra utan behöll lugnet och somnade alltid som vänner.
När de flyttade ihop bodde de i Eksjö men hade kompisarna i Hult och var alltid där. 2011 var ett hus till salu i samhället och de bestämde sig: De skulle köpa huset och flytta till Hult där alla vänner fanns. De stortrivdes med livet, Carolina hade pluggat till sjuksköterska och Benny var nyutbildad elektriker när dottern Miranda föddes 2016.
– När hon var ett år bestämde vi att vi skulle gifta oss. Vi vigdes på vår altan 2017 och det var jättemysigt.
De gjorde mycket roligt ihop och besökte många europeiska storstäder. På somrarna reste de på husvagnssemestrar och under vintrarna var det skidsemestrar som gällde.
– Vi har verkligen levt livet och jag har inget ”tänk om vi hade gjort det och det” med mig. Jag är fullt nöjd med det vi gjorde tillsammans och jag tror att våra vänner såg hur bra vi hade det.
Den 27 maj 2018 föddes lille Loke som är en kopia av sin far och Carolina var föräldraledig igen. De gladdes åt sin familj och kom iväg på en liten semesterresa samma sommar. Men det slutade med att de blev påkörda bakifrån – de slapp turligt nog personskador men bilen blev tillbucklad.
Anade oråd när Benny inte kom hem
Det var inte värre än att de kunde köra med den, men den behövde en omfattande reparation. Den 18 september 2018 skulle Benny lämna in bilen på verkstad efter jobbet. Han skulle komma lite senare hem och det visste Carolina, men han dröjde och 17.30 började hon fundera över varför han inte hörde av sig.
– Jag höll på med maten och hade barnen omkring mig så jag hade inte riktigt tid att oroa mig, minns hon och skakar på huvudet. Strax före 18.00 ringde jag upp honom men då svarade han inte och då kände jag hur adrenalinet började pumpa i kroppen.
Den dagen sitter glasklar i huvudet
Oroligt vankade hon av och an i köket, hela tiden med blicken fäst mot fönstret. Hon var fullt och fast övertygad om att något hade hänt och prick 18.00 såg hon två bilar köra in på garageinfarten. Två personer steg ut och hon visste precis vad de skulle komma att berätta.
– Allt jag fick fram var ”nej, nej, nej”, berättar hon. Då sa männen – en polis och en diakon – att vi skulle sätta oss ner. Jag frågade om Benny var borta och fick ett ”ja” till svar…
Efter avslutad arbetsdag hade han satt sig i bilen för att köra cirka en mil från Eksjö till verkstaden i Nässjö. Och på hemvägen ändades hans liv då en mötande lastbil hade kommit över på fel sida av vägen och frontalkrocken var oundviklig. Bennys död var omedelbar och detta nattsvarta besked fick Carolina ta emot med småbarnen runt benen.
Världen rämnade och allt blev kaos. Polisen och diakonen stannade kvar för att stötta och lugna när allt rasade för Carolina. De stora pojkarna som hade varit på scouterna kom hem och ville leka med några kompisar. Men kompisarna skickades hem och det var Carolinas enormt tunga uppgift att berätta för dem vad som hade hänt.
– Den dagen sitter glasklar i huvudet, men dagarna som följde är höljda i dimma, säger hon och skakar på huvudet.
Lämnades ensam med fyra barn
Mitt i detta kaos skulle hon förbereda en begravning. Rent praktiskt visste hon hur hon skulle gå till väga då hon förlorat både sin pappa, farfar och morfar och varit med om att ta sig an begravningar.Dessa dystra erfarenheter drog hon nytta av men var i chocktillstånd. Hon höll igång med automatik och kommer inte ihåg särskilt mycket från begravningsdagen då kyrkan var fullsatt. Hon minns att hon satt och tittade ner i golvet för att slippa möta blickar.Dagny Carlsson om bilolyckan: Mirakel att jag överlevdeLäs mer
Hon hade lämnats ensam med fyra barn, lille Loke var bara tre och en halv månad när han miste sin pappa. Carolina var söndertrasad till både kropp och själ.
– Jag fick panikångest och lever sedan dess med en outhärdlig smärta inombords. Det gör fruktansvärt ont men ändå vill jag alltid bära med mig den smärtan, den är en del av Benny.
Hon har gått hos psykoterapeut och i kristerapi. Hennes mamma kom och bodde hos henne i en och en halv månad efter Bennys bortgång. Hans föräldrar och systrar har också ställt upp på ett fantastiskt sätt. Kompisar har kommit med matlådor och hjälpt henne med barnen.
Jag valde att vara rak mot barnen
– Utan nära och kära hade jag aldrig klarat det, säger hon. Det var konstant dimma och gråzon men på något vis stod det mat på bordet och barnen kom iväg till skola och förskola. Men jag vet inte hur det gick till.
Hon har minnesbilder från den första tiden men mycket är borta. Kroppen vandrade runt samtidigt som hon var död inombords. En period ville hon bara skrika och hade en särskild skriksten i skogen. Då tog hon på sig skorna, lämnade hem och barn, och gick till sin sten och bara skrek.
– Det var väldigt olikt mig att bara gå ifrån barnen, normalt sett har jag ett väldigt kontrollbehov, berättar hon.
Samtidigt som hon lever med sin smärta har hon lärt sig mycket – främst att saker löser sig även om det inte är på hennes sätt. Och barnen är en källa till både glädje och smärta. Det gör ont att Benny inte får se sina barn växa upp, men det är ändå barnen som håller henne igång.
Tacksam för stöd från vänner, familj och släkt
Carolina är sjukskriven då hon har fullt upp med att få vardagen att funka och det finns inga alternativ. Hon måste hålla sig sysselsatt och ser till att ha någon liten sak på gång varje dag. Pojkarna går i skola, Miranda är på förskola och Loke har hon hemma hela tiden. Hon måste försöka vara en fungerande mamma samtidigt som hon är mitt i ett sorgearbete.
– Ibland önskar jag att få komma bort ett tag för att få sörja ifred, medger hon. Ändå har jag fantastiska svärföräldrar som ställer upp. Bennys föräldrar och systrar tar de små barnen varannan helg, samma helger som pojkarna är hos sin pappa.
Jag kan inte sitta hemma
Samtidigt måste det finnas glädje och längtan och hon ser till att förgylla de barnfria helgerna. Då försöker hon hitta på roliga saker tillsammans med kompisarna och planerar gärna för konserter. Och titt som tätt ordnas det middagar i grannskapet då barnfamiljerna träffas.
– Jag kan inte sitta hemma med mig själv, det klarar jag inte, säger hon och får något bestämt i rösten. Jag har alltid varit social och älskat att ha människor runtomkring mig och det vet mina vänner.
Men på nätterna är hon ensam och mitt i detta trauma har det skett ett litet mirakel. Carolina hade alltid svårt att sova när Benny var iväg, men efter hans bortgång har hon inga problem med att komma till ro på kvällarna. Det är som om han finns med henne som ett lugnande täcke.
– Det är jag otroligt tacksam för. Sömnmedicin hade inte fungerat eftersom jag ammade och snabbt behövde vakna.
Hon kämpar för att återerövra sin personlighet som fått sig en rejäl törn – inte minst förmågan att tänka klart. Lite antidepressivt hjälper henne att inte vara i det svartaste hålet hela tiden men hennes hjärna fungerar inte som den gjorde innan. Hon har svårt för att läsa instruktioner och fatta beslut men försöker ändå se framåt, en liten bit i taget. Nu gläder hon sig åt en Göteborgsresa med de stora pojkarna. Livet går vidare och hon vet hur viktigt det är att fånga ögonblicket.
– Jag vill uppmana människor att ta tag i saker och ting i stället för att skjuta upp dem, säger hon med eftertryck. Det är viktigt att leva i nuet och följa sina drömmar för livet är så skört. För min del förändrades det på bråkdelen av en sekund.
Av Anna Lindau Backlund
Foto: Sara Magnusson, privata