Carolinas 6-åriga dotter dog i cancer
Solen sken och havet låg glittrande. Men höstveckan på Teneriffa skulle handla om allt annat än värme och avkoppling. I stället förändrades livet för Carolina och Peter Molse. Deras mellandotter Anna kräktes redan på flygplanet och fortsatte när de kommit fram. Det visade sig vara mycket mer än bara magsjuka…
– Vi hade haft ett ganska tufft år. Jag hade börjat på ett nytt jobb och Peter hade startat eget företag. Dessutom renoverade vi huset, berättar Carolina.
De hade tre döttrar vid den här tiden; Andrea, Anna och Linnea och det innebar full fart mest hela tiden.
– Vi älskade att vi hade fått tre döttrar på raken. Det var så mysigt och allt kändes så bra.
Men livet vände snabbt. På sommaren 2011 hade Anna problem med magont och buken började växa och blev allt större.
– Det första jag tänkte var att det kunde vara mjölkallergi. Man har ju hört andra prata om det och hur magen kunde svälla, säger Carolina.
Men något stämde inte och det blev besök på akuten när Anna klagade över smärta i sidan. Eftersom det var mycket folk och lång väntetid åkte de hem igen när smärtan gick över.
– Sedan blev det flera läkarbesök och de sa hela tiden att det var förstoppning. Det pratades om att många barn som är lite oroliga lätt får magont, berättar Carolina.
– Men jag skulle nog säga att Anna snarare försökte dölja hur ont hon hade för att slippa sjukhuset och lavemang. Samtidigt blev hon retad för sin mage i förskolan.
Anna röntgades vid ett tillfälle, men något ultraljud gjordes aldrig.
– Varför vet vi inte. Tycker att man borde gått vidare när det inte var tydligt vad allt berodde på.
Fick cancerdiagnosen på Teneriffa
Familjen tvekade inför att åka iväg på den planerade resan till Teneriffa, men läkaren sa att det kanske bara skulle vara bra och då åkte de.
På ett sätt var det kanske tur för när de sedan sökte vård akut på ön för att få hjälp med lavemang sa den spanska läkaren direkt att det Anna hade var absolut inte förstoppning och han skickade dem vidare till ett sjukhus.
De fick öppna upp hennes mage och då såg de att tumören stoppat upp allt
– Hon hade kräkts vid poolen och skrikit för att det gjorde så ont. Det var hemskt. När vi kom till sjukhuset där fick hon genomgå ultraljud direkt.
Carolina och Peter fick beskedet att Anna hade en tumör i magen.
– Men jag tänkte ändå inte cancer. Det fanns liksom inte. Det måste vara något ofarligt, säger Carolina.
Under tiden blev Anna snabbt ännu sämre och både blodvärden och infektionsvärden var påverkade. Hennes ben svullnade och det blev snabb transport till ett större sjukhus på norra delen av ön.
– De fick öppna upp hennes mage och då såg de att tumören stoppat upp allt. Den tryckte på hennes lungor. Hon var nära döden. Som tur var var det världsklass på vården och det kändes bra mitt i allt.
Carolina var tvungen att ta hand om Andrea och Linnea på hotellet så det blev i första hand Peter som vakade på sjukhuset hos Anna till en början.
Men sedan åkte några släktingar ner för att hjälpa till och Carolina kunde hyra en bil för att ta sig till sjukhuset.
– Det var en helt overklig situation.
Bodde på sjukhuset
Den 30 november, tio dagar efter ankomsten till Teneriffa, kunde Anna flygas hem. Familjen hade hoppats på mer lugn, men mötet med den svenska vården fick ingen bra start.
– Ambulansen var försenad till flygplatsen och sedan fick de inte sätta på blåljus för att komma snabbare fram. På sjukhuset kändes allt helt slumpartat. Ingen var där för att möta oss, säger Carolina.
– Anna skrek av smärta, men den låga bemanningen nattetid ledde till att hon inte fick hjälp.
Till slut följde två dygn av cellgifter och smärtstillande för Anna.
– Det var kaos. Hon hallucinerade och det kändes som att ingen visste något.
Efter några veckor kom provsvaren och den tumör man hoppats på skulle vara av en snällare sort visade sig vara en ovanlig och mycket aggressiv tumör. Chanserna till överlevnad var låga.
Hon var glad, rolig, envis och hade massor med energi.
– Samtidigt berättade läkarna att Anna kunde tillhöra den procent som reagerade positivt på behandling och vi ville ha hoppet kvar. Det fanns inget annat val, säger Carolina.
Hon och Peter turades om att bo hos Anna på sjukhuset. De hade ju två andra barn som behövde ett vanligt liv.
Under våren 2012 genomgick Anna cellgiftsbehandling, under påsk opererade man ut tumörer och i maj sattes strålning in. Det sista steget var stamcellstransplantation. Ett jobbigt steg som innebar isolering med slussade dörrar på grund av infektionsrisken.
– Efteråt började det se ljusare ut och till hösten vände Annas värden uppåt och vi trodde att hon skulle klara sig. Hon fick komma hem och kunde återvända till förskolan.
Kastades mellan hopp och förtvivlan
Anna kunde vara med på det mesta och i december var hon Lucia med blond peruk och varm päls.
– Hon var vacker.
Carolina berättar att Anna var den där tjejen som var omtyckt av alla.
– Hon var glad, rolig, envis och hade massor med energi. Hon gillade att klättra i träd, skapa fantasivärldar och pyssla i skolan. Jag saknar henne oändligt mycket.
Under sin tid hemma hade Anna hemsjukvård som fungerade fantastiskt. Allt var på rätt väg. Hennes hår började fjunigt växa ut och familjen planerade för en hundvalp till efter jul. Det blev det också.
Februarilovet förgylldes med en skidresa till Sälen, men då förändrades allt ännu en gång. Anna började blöda näsblod och tappade orken som ingen sjuåring ska göra.
Det var fruktansvärt att se sin dotter på det sättet
– Vi visste nog allihop att cancern var tillbaka.
En månad senare dog Anna.
– Men innan dess, strax innan påsk hann hon vara i simhallen med mig och vi hade riktigt roligt. Då var hon jättepigg, säger Carolina, som kastats mellan hopp och förtvivlan under en evighet.
Den sista tiden förändrades Anna och fick ett ansikte och kropp som en gammal person.
– Hon var så smal, så smal och magen stor och svullen. Benen i ansiktet syntes. Döden var tydlig. Det var fruktansvärt att se sin dotter på det sättet.
Skrev bok om Anna
Men Carolina, Peter, Andrea och Linnea var tvungna att gå vidare. För Carolinas del följde ett liv med träning och nya mål.
– Jag bestämde mig för att göra tjejklassikern, började också med yoga och trodde jag skulle kunna hantera min sorg på det sättet.
Systrarna Andrea och Linnea kände en tomhet och en undran över hur det skulle varit om deras syster levt. Vad skulle de ha gjort tillsammans?
– Peter tog hand om graven och såg till att den var fin. Vi har nog alla haft våra metoder för att överleva. Vi har varit rasande arga på varandra, men älskat varandra mer. Hålla samman familjen har varit viktigast.
Själv kom hon på att hon inte kunde springa från sorgen. Det var för mycket endorfiner och en falsk bild av att Carolina var duktig och stark.
– Det var en fasad utan riktigt värde.
Men hon märkte att det som verkligen hjälpte var det kreativa – att skriva boken om Anna. Och inte bara att skriva den, utan att gå en skrivarkurs och lyssna på andra människors historier, andra livsöden.
Jag tror att Anna är på en vacker och god plats
– Det var befriande på ett oväntat sätt.
I dag har Carolina tagit tag i sin sorg på riktigt. Hon fick sonen August 2015 och hon kan säga att hon har fyra barn utan att gråta.
– Jag tror att Anna är på en vacker och god plats. Anna visste att hon skulle dö eftersom vi berättade. Allt annat hade varit ett svek. Hon blev ledsen, men sa att hon skulle få en annan familj dit hon skulle. Hon var inte rädd. Hon ville bara inte förlora oss. Hon ville vara med.
Carolina tar en paus. Tårar behöver falla.
– Det är en ljus bok med mycket kärlek.
Vem är Carolina Molse?
Ålder: 43 år.
Familj: Maken Peter, barnen Andrea, Anna, Linnea och August, hunden Sally.
Aktuell med: Med oss någon annanstans (2018) Även ljudbok.
Av Susanne Stamming
Foto: Susanne Stamming