Carola dolde makens alkoholism – var medberoende i 25 år
Carola växte upp i ett dysfunktionellt hem. Utåt sett levde familjen ett gott liv, men bakom den fina fasaden fanns en pappa som var lynnig, våldsam och elak och en mamma som valde att låtsas som ingenting. Carola fann tröst och trygghet hos grannfamiljen. Där fanns värme och kärlek, trots att de levde på socialbidrag och att det ofta satt fyllgubbar i soffan.
I sin självbiografiska bok Sigrid sover på soffan, som hon skrivit under pseudonymen Sigrid Klang, beskriver Carola Sahlén, 50, hur doften av öl och klicket när en ölburk öppnas ingav henne en känsla av trygghet. ”Fyllisarna” var snälla och oförargliga, hon visste var hon hade dem.
Så när hon många år senare träffade den man som skulle komma att bli hennes livskamrat var hans höga alkoholkonsumtion ingenting hon reagerade nämnvärt på. För henne var ju alkohol fortfarande förknippat med något positivt.
– I början av vår relation var vi ofta ute och festade. Jag tänkte aldrig på hur mycket han drack. Men en morgon trillade polletten ner. Han trodde att jag sov och gick ut i köket. Jag hörde hur han vred av korken på en vodkaflaska och började halsa. Men vad gör han? tänkte jag. Det var definitivt inget normalt beteende.
Hon ville rädda honom
Hon borde ha gått där och då. Istället väcktes en ny känsla: hon skulle rädda honom. Hon älskade honom vettlöst och kärleken skulle bära dem båda bortom alla problem. Att lämna var inget alternativ.
– Tomas var och är en bra person och var aldrig någonsin elak, inte ens när han var full, säger Carola.
Så började medberoendets dödsdans som skulle vara i över tjugo år, innan Carola till sist fick nog. Långa perioder hade de det bra och som längst var hennes man nykter i sex år – han var periodare och efter varje fylleperiod kom han hem gråtmild, ångerfull och hjälplös som ett barn.
Men efter en tid började han dricka igen och Carola fick återigen börja ljuga, släta över och putsa på fasaden så att ingen i omgivningen skulle märka att hennes man var alkoholist.
Barnen visste inget
Inte ens barnen visste något. Till dem sa hon att pappa var bortrest i jobbet och att han inte hade tid att svara i telefon.
De första åren kom makens plötsliga ”försvinnanden” som en chock. Från att ena dagen ha varit som vanligt kunde han nästa vara borta och onåbar.
Carola fattade ingenting och blev fruktansvärt orolig. Ringde till honom oavbrutet och sökte efter svar.
Vid ett tillfälle skulle hon flyga ner till ett nyårsfirande i Köpenhamn, där maken arbetade tillfälligt. De hade haft en längre period av harmoni och allt kändes lugnt. Carola hade sänkt garden och förutsatte att allt var okej.
Hon var redo för avfärd och hade just packat ner sin nya festklänning i resväskan när telefonen ringde. Paret de skulle fira med berättade att Tomas var full och hade stuckit.
– Det var som att han var tvungen att ha sönder det fina, just när vi hade det som bäst.
Flaskan kom först
Det är svårt att förstå att denna drivna och rakryggade kvinna har varit medberoende. Att hon helt åsidosatt sina egna behov för att stötta en alkoholist och hålla skenet uppe.
– Allt handlade om honom – hans liv, hans behov, hans välmående. Jag var alltid hans andrahandsval. Först kom ju flaskan. Men att jag skulle överge honom fanns inte på kartan, utan min enda tanke var hur vi skulle lösa problemet, säger Carola sakta.
Blev normaliserat
Carola har fortfarande inget enkelt svar på varför hon inte ville lämna sin man. Kanske handlade det om en normaliseringsprocess, om en ovilja att lämna den sociala scen de befann sig på och om de gemensamma barnen.
Kanske handlade det om ett hål inom henne som behövde fyllas. Ett behov av att känna sig behövd. För han var ju så ömklig när han återvände hem. Och hon visste ju att efter en suparperiod kom en bra period som belöning. Det blev som en drog.
– Varje gång lovade han att han skulle bli nykter. Jag visste att han ljög, men just då behövde jag vila i lögnen. Jag måste tro att allt skulle bli bra. De första veckorna var underbara, allt kändes toppen och även om jag innerst inne visste att han skulle börja dricka igen så hoppades jag ju i det längsta att den nyktra perioden skulle fortsätta.
– Om vi bara hade det tillräckligt fint, om jag bara älskade honom tillräckligt mycket. Sedan började oron gnaga, för jag förstod att det snart var dags igen …
Självbilden krossades
Varje gång han försvann in i alkoholdimman krossades Carolas självbild som den smarta, lyckade kvinnan – och det väckte skamkänslor. De var ett framgångsrikt par med god ekonomi.
De bodde i ett fint hus och utåt sett var allt perfekt. Hur kunde hon välja att leva med en sådan man och låta sig förnedras så?
– Hans frånvaro skapade en enorm ångest hos mig, ovissheten att inte veta vad som hade hänt eller hur han mådde. Det var fruktansvärt, säger Carola, som i sin bok beskriver hur hon låg kvidande i fosterställning i soffan i väntan på ett livstecken från sin älskade.
I den gemensamma dubbelsängen klarade hon inte av att ligga – avsaknaden av sin äkta hälft gjorde för ont. Hon vankade fram och tillbaka över det blanka parkettgolvet, slutade äta och gick ner sig totalt.
Alla tankar kretsade kring maken och när han skulle komma tillbaka till henne. Det hände att hon larmade både polis och Interpol – tänk om han låg död eller svårt skadad någonstans?
I det läget hade det varit en enkel utväg att döva ångesten med sprit. Men där drog Carola en gräns. Hon ville inte självmedicinera med alkohol.
När maken till sist kom tillbaka sköljde lättnaden över henne, hon blev nästan euforisk – även om hon, efter att ha genomlidit samma kval ett flertal gånger, visste att glädjen snart skulle bytas ut mot ny ångest och oro.
Såg fram emot supandet
Att Carola kunde dölja makens beroende handlade delvis om deras goda ekonomi. Han kunde ta in på flotta hotell, åka utomlands och dricka dyr sprit utan att det drabbade familjen ekonomiskt.
Vid ett tillfälle ringde han Carola från Las Vegas. Han hade sålt vigselringen och sina skor för att kunna köpa mer sprit. Via svenska ambassaden fick han ett snabblån så att han kunde ta sig hem. Någon dag senare anlände han i taxi från Arlanda, en resa på 20 mil. Han fiskade upp en sedelbunt ur fickan och betalade kontant.
Med åren började Carola se fram emot hans drickande, för då visste hon att det också snart skulle vara över och de skulle få en fin period tillsammans. Det var de perioderna hon levde för.
– Det var så sjukt. Jag var helt söndertrasad och förstod någonstans att så här kan jag inte ha det, säger hon och berättar att hon vid flera tillfällen tvingade in honom på behandlingshem.
Hon var trött på hans drickande och hoppades att han själv skulle vilja ta tag i sina problem på allvar. Så blev det aldrig och han tog alltid återfall.
Insikten om att hon var medberoende kom sent. Efter att tredje dottern Astrid fötts drabbades hon av utmattning och började skriva ner korta inlägg med scener ur sitt liv.
Hon skrev rakt ur hjärtat och skrivandet var läkande. Att läsa sina egna texter blev ett hårt uppvaknande – att svart på vitt se hur hon haft det var omskakande. Under de åren gick hon också i terapi.
– Det hjälpte mig att förstå att det inte var mitt fel, att jag inte skulle känna skuld. Jag anser inte heller att min man var skyldig. Han är sjuk, säger Carola.
Kan äntligen slappna av
I takt med att insikten om att hon måste ta sig ur äktenskapet ökade växte manuset i omfång och blev till en självbiografisk bok. Maken fick läsa. Han blev inte glad, men konstaterade att jo, det som stod i boken var ju sant.
– Jag funderade mycket på hur jag, som är en stark och kreativ person, kunde låta mig behandlas så. För mig var fallet väldigt högt när jag väl tog bort skygglapparna, säger Carola, som först när hon träffade en annan man klarade av att bryta sig loss.
Även den nya relationen var destruktiv, men den här gången bröt Carola i tid. I dag lever hon lyckligt tillsammans med en man som har ett sunt förhållande till både alkohol och livet i stort.
– Jag har dragit lärdom av mina erfarenheter och har fått uppfinna mig själv på nytt. Först nu kan jag känna att jaha, är det så en relation kan vara?
– Tidigare var alarmsystemet alltid aktiverat. Nu kan jag för första gången slappna av. Mitt råd till alla som lever med en alkoholist är att bryta upp, för det kommer aldrig att bli annorlunda, säger hon.
Text: Maria Zaitzewsky Rundgren
Foto: Pernilla Wästberg, Roos Böcker, IBL/Shutterstock
4 tecken på medberoende
• Den beroende kommer alltid i första hand.
• Du anpassar dig till den beroendes humör, regler och vilja.
• Du försöker vara ett stöd, trots att det tär mer än det hjälper.
• Du försvarar, slätar över och ljuger både för dig själv och andra för att dölja den beroendes destruktiva handlingar.
Källa: Al-Anon
Om alkoholberoende
• Cirka 4 procent, cirka 300 000 svenskar, uppfyller kriterierna för alkoholberoende.
• Cirka 16 procent av den vuxna befolkningen anses ha ett riskbruk av alkohol.
• På varje beroendesjuk person brukar man säga att det går minst fem närstående som drabbas på olika sätt.
Källa: CAN
Många barn får aldrig uppleva en vit jul
Julen är en av de helger när alkoholkonsumtionen är som störst, på Systembolaget ökar försäljningen med 70 procent veckan innan jul. Därför är julen också den mest ensamma och otrygga tiden på året för barn.
● Vart femte barn i Sverige lever i familjer där någon av föräldrarna dricker för mycket. Under julen förlorar barnen dessutom det stöd de normalt har eftersom förskola, skola och fritids stänger och kompisar försvinner till sina familjer.
● En undersökning bland niondeklassare visar att mer än vart tredje barn har upplevt negativa konsekvenser av sina föräldrars drickande och var tionde har velat gömma eller hälla ut föräldrarnas alkohol.
● Bland barn 6–12 år tycker över hälften att vuxna blir annorlunda när de druckit alkohol.
● Barn har mer koll än vuxna tror och märker direkt när föräldrarna blir påverkade. Många känner skam.
● Många vuxna, tre av fyra, kan tänka sig att avstå alkoholen till jul men dricker ändå på grund av grupptrycket.
Källa: Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning (CAN), Yougov, IOGT-NTO, Accent och Folkhälsoinstitutet.