Carita: Jag kunde inte glömma mormors löfte

Jag tittade upp på min mormor. Hon satt i den finaste fåtöljen i mitt föräldrahem, och jag satt nedanför på golvet med hennes ena hand mellan mina.

– Du får välja vilken av ringarna du vill ha, sa mormor och log så varmt mot mig.

Jag slog en blick på hennes hand igen. På ringfingret satt tre ringar av guld, alla med små infattade smaragder som gnistrade i grönt. Saken var att de hade olika många stenar. En, två och tre på vardera ring.

Fick välja en ring

Jag kommer ihåg det som om det var igår, och jag minns också hur sorgsen jag kände mig när mormor pratade om detta. Att hon skulle plocka av sig och ge bort ringarna innebar att hon inte skulle finnas mer…

Men så pratade vi en stund om just detta, och det blev lugnare inom mig. Så är ju livets gång – vi kan inte leva för evigt.

– Så bestäm dig nu, sa mormor och spretade med sina smala fingrar så att stenarna nästan bländade mig.

Jag var nio år bara, men tvärsäker:

– Jag vill ha den med bara en sten!

Vi var bara tre flickor bland alla mormors barnbarn. Mormor la särskilt mycket tid på oss, eftersom vi lätt försvann i den stora kullen pojkar.

Hon kallade oss för sina tre musketörer. Därför hade hon bestämt att just dessa ringar skulle gå till oss.

Jag antog att mamma och mina två mostrar skulle få dela på allt det andra guldet hon hade.

Mormor var en stilig kvinna. Rak i ryggen och med hår som låg i tjusiga vågor. Hennes ögon var mycket ovanliga – bärnstensgula. Hon gillade att klä upp sig och bar sina bismarcklänkar runt hals och handled med grace.

Moster roffade åt sig allt

Mormor dog bara ett år senare i cancer. Begravningen var förfärlig. Jag kunde inte hantera situationen och jag slapp ifrån mig en svordom när jag och min lillebror satt i hallen under serveringen efteråt.

Sedan skämdes jag för att jag hade uttalat sådana fula ord på mormors fina begravningsmottagning.

När mormor bett mig att välja ring hade hon sagt att hon skulle komma tillbaka som en liten fågel till mig. Det mindes jag inte förrän ett par månader senare när en domherre satte sig utanför mitt fönster och kikade in på mig.

Trots att jag reste mig och gick fram mot fönstret stannade den kvar, la sitt huvud på sned och kikade med sina små pepparkornsögon på mig.

Jag blev alldeles varm inombords, för plötsligt mindes jag! Och jag mindes inte bara mormors ord om att komma tillbaka till mig för att ta ett sista farväl – jag kom plötsligt ihåg ringen jag skulle få.

Jag rusade ner i köket till mamma och frågade henne. Hon svarade att när hon och hennes syskon varit i lägenheten hade den mellersta systern tagit för sig av det mesta och sagt att ”Mammi har lovat mig det här”.

Min egen mor var inte mycket för smycken och hade heller ingen koll på vad mormor och jag pratat om.

Inga guldringar med små gröna smaragder dök upp och jag glömde det så småningom – även om jag då och då retade mig på mostern som roffat åt sig det mesta.

Dog barnlös

Hon var stenrik och levde i sus och dus. Hon dog ensam, bara några månader efter sin make. De var barnlösa.

Jag tänkte att den som har barn och en familj att luta sig mot är mycket rikare än den som lägger pengar på hög.

Åren gick. Jag fick veta av mamma att en morbror tagit hand om det mesta efter den rika mostern. Han var far till min ena flickkusin.

Jag mindes ringarna igen och mamma sa att kanske min kusin fått ärva dem – om det nu var där de hade hamnat efter mormors död.

Ytterligare tid förflöt. Tjugo år hade gått sedan mostern avlidit och vi kusiner sågs aldrig.

Inte förrän det var dags för en begravning. Min morbror hade nu lämnat oss. Jag följde med mina föräldrar till begravningen.

– Tänk att det bara är vid begravningar vi ska ses, sa en röst bakom mig, och när jag vände mig om stod min morbrors dotter Gunilla där.

Hon såg precis ut som när vi var små, fast utan flätor.

– Ja, tänk att det ska vara så, svarade jag och kramade om henne.

Hon hade mormors ringar

Hennes pappa hade varit en favoritsläkting. Strax anslöt min äldsta mosters dotter Annelie också och vi satte oss nära varann under begravningskaffet.

Inte förrän till tårtan la jag märke till att Gunilla hade tre ringar av guld på sin högra hand. Jag flämtade till när jag såg dem, likaså gjorde Annelie.

– Mormors ringar, sa Annelie och hela ansiktet sprack upp i ett stort leende. Gunilla nickade och log.

– Ja, jag fick ärva dem efter faster Jane.

Jag och Annelie gav varandra ett snabbt ögonkast. Vi förstod båda att Gunilla inte visste något om vad hennes farmor, vår mormor, lovat oss.

De tre musketörerna

Efter tal och avslutat kaffe strålade jag och Annelie samman i kapprummet.

– Tänk vad många minnen som kommer över en en sådan här dag, sa hon medan hon tog på sig sin kappa.

– Jo… lovade mormor dig också en av ringarna? undrade jag.

Annelie nickade.

– Men det skulle vara så genant för Gunilla om vi drog upp det nu efter 40 år.

Jag höll med. Vi tog oss ut och vandrade sakta bort till kyrkogården och gravplatsen där nu alla blommor lagts ut. Vi stod där en bra stund, och slutligen slöt också Gunilla upp.

– Tack för allt ert stöd, och de fina blommorna, sa hon och kramade om oss båda.

Vi stod i en omfamning alla tre. Vi kusiner som lekt så mycket ihop på släktträffarna och när vi övernattade hos mormor.

En liten fågel flög plötsligt ner från grenen i trädet som välvde sin krona över gravarna. Den satte sig på gravstenen intill.

– Vet ni vad? Jag vill dela med mig av farmors – ja, er mormors ringar, sa Gunilla och så plockade hon av sig alla tre och la dem i handflatan.

Annelie och jag stirrade på dem.

– Välj varsin, sedan är vi som musketörerna. En för alla, alla för en, log hon vemodigt.

En ring med en sten

Både Annelie och jag sträckte försiktigt fram våra fingrar.

Vilken skulle hon välja? Jag hoppades att vi inte ville ha samma. Hennes fingrar nådde fram först och slöt sig om ringen med två stenar.

Jag släppte ut en återhållen suck och grep den med en sten.

Vi trädde på oss ringarna, och jag gav den lilla fågeln en blick. Den la huvudet på sned och för ett kort ögonblick tyckte jag att den hade bärnstensfärgade ögon.

Vi lämnade morbrors grav med armarna om varandra, alla tre, talande om minnen som vi hade av vår älskade mormor/farmor.

Innan vi skildes åt sträckte vi upp våra händer och spretade med fingrarna.

– Nu måste vi hålla kontakten bättre, sa Gunilla.

Annelie och jag höll med.

I skrivande stund har jag just vinkat farväl av dem. Vi har haft en härlig helg tillsammans, mormors musketörer…

Carita

Läs också: Britta om sitt barnbarn: Är det för jobbigt att bli mamma?