Carina: Jag skäms för min bror
Min bror beter sig illa. Nu har det gått så långt att jag över huvud taget inte vill träffa honom. Det har splittrat vår familj och min mamma tar tydligt min brors parti hur illa han än beter sig.
Jag sitter hellre ensam både jul och födelsedagar än låter mig mobbas mer.
I många år teg jag och led när jag var utsatt för familjens elakheter. Det händer inte mer.
Hur min bror har kunnat bli ett sådant svin är för mig en gåta.
Mina föräldrar har alltid velat oss barn det allra bästa. De har inte varit perfekta alla gånger, men vem är det?
De har alltid gjort så gott de kunnat och vi barn levde aldrig på minsta sätt i någon misär.
Min pappa jobbade mycket och var kanske inte alltid närvarande. Han gjorde karriär som många män gjorde på den tiden.
Familjen hade det ganska gott ställt ekonomiskt under vår uppväxt.
Vi hade sommarstuga. Jag gick på ridskola under många år och åkte på ridläger ibland. Min bror höll på med fotboll och ishockey.
Jag vet att det inte är alla barn förunnat att få dessa möjlighet er till fritidssysselsättning.
Ändå har min bror tydligen blivit en mycket trasig själ.
Bråkade och drack
Nyligen bjöd jag min bror och hans familj till mitt 50-årskalas. Då började han gräla med sin fru inför hela sällskapet. Grälet handlade om det livsviktiga ämnet ishockey.
Han drack upp alla öl jag hade att bjuda på utan att ta hänsyn till om någon annan i sällskapet ville ha.
Jag är ganska övertygad om att han också var den som tog hela garneringen på smörgåstårtan så att resterande portioner var bara ovanpå och såg väldigt tråkiga ut. Mina vänner häpnade.
När min bror högt till hela sällskapet uttalade sina sympatier för Donald Trump svarade varken jag eller mina vänner. Hans ord föll platt till marken och det var jag väldigt tacksam över.
Jag kände sympati från vännerna omkring mig och det gjorde mig väldigt glad.
Jag tillbringade de följande dagarna med att be mina vänner om ursäkt samtidigt som jag tackade för att de ville fira min födelsedag.
Kan inte tiga längre
Han har uppfostrat sina barn i samma anda. De har fått lära sig att jag är någon som det inte är nödvändigt att visa respekt för.
Länge teg jag för mammas skull, men det går inte längre. Nu säger jag emot när elakheter riktas mot mig, vilket gör att det blir bråk och att min mamma anser att det hela är mitt fel.
Det har gått så långt att det orsakat en splittring mellan oss. Det går över huvud taget inte att diskutera med henne. I hennes ögon är sonen en fantastisk människa och hans familj är lika underbar. Hon förnekar och vill inte se.
Jag ser ingen annan möjlighet än att gå min egen väg. Jag orkar inte längre ha det så här. Hellre släpper jag taget och slipper stressen och konflikterna.
Det är dags att backa undan, även om det betyder att sitta ensam på julafton och att fira min födelsedag utan familjen.
Jag behöver kraften till att orka leva mitt liv. De senaste åren har jag levt med ett reumatiskt skov och jag behöver lägga så mycket energi jag kan på att må bättre. Konflikterna med mamma har dragit ner mig i nedstämdhet.
Detta måste få ett slut. Jag trodde i min naivitet att familjen alltid skulle finnas där för att stötta varandra genom livet. Så var inte fallet och jag behöver respektera mig själv. Därför går jag vidare.
Carina