Carina efter sorgen: ”Jag tror att mamma hade varit stolt”
Jag växte upp med min mamma. Min far lämnade oss strax efter att jag föddes och jag har aldrig träffat honom.
Mamma var alltid där för mig. Hon hade själv haft en tuff uppväxt och det var viktigt för henne att ge mig den trygghet hon själv hade saknat.
Det fanns inte så mycket pengar i vårt hem. Mamma hade ingen utbildning, men hon var aldrig rädd för att hugga i och jobbade både som städerska och busschaufför för att kunna sätta mat på bordet.
Mamma hjälpte mig alltid
Så länge jag kan minnas har jag sett upp till henne. Mamma kunde allt. När jag hade problem hjälpte hon mig alltid att hitta en lösning.
Självklart saknade jag ibland en pappa för det hade ju de andra barnen, men mamma gav mig all den kärlek och trygghet jag behövde.
Jag klarade mig bra i skolan, knöt vänskapsband och hade pojkvän. När jag var 20 flyttade jag hemifrån och började läsa till sjukgymnast. Men det tråkade ut mig och jag hoppade av.
Blev hastigt sjuk
Jag förklarade för mamma att sjukgymnast inte var min grej och att jag hellre ville bli polis. Det förstod hon och hon uppmuntarade mig att söka till polishögskolan. Det var viktigt med utbildning, menade hon. Jag lyssnade till hennes råd och tänkte söka, men så blev hon hastigt sjuk och plötsligt var allt annat oviktigt.
Mamma hade rökt i många år och under vintern hade hon börjat hosta något fruktansvärt. När det blev sommar hostade hon fortfarande och hon tog sig samman och gick till doktorn.
Dog efter nio månader
Mamma hade lungcancer. Sjukdomen var långt framskriden och hon dog nio månader senare. Jag var i ett chocktillstånd.
Det gick veckor innan jag fattade att hon verkligen var död och inte skulle komma tillbaka. Mamma hade ju alltid funnits där och alltid stöttat mig. Nu var jag ensam.
I nio månade hade jag följt henne till undersökningar och provtagningar. Jag hade suttit vid hennes säng de sista veckorna i hennes liv när hon var inlagd.
Vi hade pratat om döden och tagit farväl men jag var ändå inte beredd på det som drabbade mig efter att hon gått bort.
Sorgen var så svår att jag inte kunde prata om den, inte ens med min närmsta väninna som så gärna ville hjälpa mig.
Isolerade mig
Jag kände mig ensam och allra värst var det när jag var ute bland folk. Därför isolerade jag mig i min lägenhet i flera månader.
Mammas efterlämnade saker stod i tio kartonger i mitt vardagsrum och en dag tog jag mig samman och började gå igenom dem.
Det mesta handlade om mig. Det var teckningar från min tid på dagis, bilder från semestrar och födelsedagskort från mig och från mamma till mig. Ett av dem hade en ros utanpå och jag kände igen mammas handstil. Hon skrev till mig på min tioårsdag: ”Min kloka flicka, du har hela livet framför dig. Du kan bli precis vad du vill.“
Orden drabbade mig och tårarna rann. Jag hade gråtit mycket efter hennes död men denna gång var det annorlunda. I mammas ögon kunde jag allt och det var precis därför jag hade klarat mig så bra. Hon trodde benhårt på mig, alltid! Och jag ville alltid göra henne stolt.
Det gick upp för mig att jag inte behövde sluta med det.
De kommande veckorna gick jag igenom allt i kartongerna. Det var svårt, men det var ett bra sätt att minnas mamma på.
Följande vår sökte jag till polishögskolan, precis som jag lovat mamma. Jag klarade höstens prövningar och kom in.
De följande åren blev tuffa. Men jag kom igenom sorgen över mamma mycket tack vare mina vänner och studiekamrater och idag arbetar jag inom polisen.
Jag saknar min mamma, men jag är säker på att hon hade varit stolt över mig.
Carina
Foto: TT