Cancersjuka Cecilia: "Jag planerade min egen begravning"

Cecilia Hallström hade bestämt sig. Det fick bli den svarta kistan med silverbeslag. Ovanpå skulle det ligga en stor bukett med vita och röda rosor. Hon såg det framför sig och det var en vacker syn.

– Och så vill jag ha bilden på mina hundar bredvid. De ska också vara med, förklarade hon bestämt.

Begravningsentreprenören antecknade och ställde frågor. Mycket hade hon varit med om under sitt yrkesliv, men aldrig att en människa på det här sättet kom för att beställa sin egen begravning.

Men så var det nu. Cecilia Hallström hade en stund tidigare oanmält kommit in på byrån och förklarat att hon kanske bara hade några veckor kvar att leva. Nu ville hon göra de sista förberedelserna inför det som väntade.

– Jag kände att jag var tvungen att göra det. Jag ville inte belasta min mamma eller bror med att ordna allt det där. Mitt i känslostormen tänkte jag helt rationellt. Något behövde göras och jag gjorde det, berättar Cecilia, i dag 56 år.

Det har gått drygt ett år sedan det där mötet på Bromölla begravningsbyrå. Drygt ett år sedan hon fick det där sam talet från sin läkare, just när hon slagit sig ner i trädgården för att äta en smörgås och dricka en kopp kaffe.

– Jag hade känt mig konstig i några månader, det kändes som att något var fel i kroppen. Som vanligt var det fullt upp med allt möjligt i livet och därför hade det dröjt, men till sist gick jag till läkare och fick först lämna prover och blev sedan skickad till datortomografi. När läkaren ringde efter bara några timmar så förstod jag direkt att det var allvarligt. Varför skulle hon annars göra sig omaket?

Tumören krävde omedelbar operation

Det visade sig att Cecilia led av den mycket ovanliga sjukdomen Cushings syndrom. Röntgen hade visat att det satt en tumör på hennes vänstra binjure som krävde omedelbar operation. Men det fanns ett stort problem: tumören satt alldeles intill aortan och operationen skulle därför vara ett vågspel.

Det fanns erfarenhet och sannolikhet. Men inga garantier.

– De tre dagar som följde efter det samtalet är som bortsuddade ur mitt minne. Jag minns att jag satt kvar i trädgården och åt upp min smörgås, sedan är det som om alla minnen är bortblåsta. Det är en hel helg som är totalt svart för mig, jag har ingen aning om vad jag gjorde.

Efter några dagar, när den första chocken hade lagt sig, kunde Cecilia ändå samla sina tankar. Operationen var riskfylld, det fanns en stor risk att hon inte skulle överleva. Men att inte operera skulle vara som att spela rysk roulett, hade läkaren sagt.

Valet var svårt men ändå självklart.

Månaderna före operationen blev struliga och ångestfyllda. Hon åkte in och ut på sjukhuset, fick lämna tester och svara på frågor. Vid ett tillfälle blandade sjukhuset ihop hennes provsvar och hon fick lämna alla prover på nytt.

Nya tester, nya frågor. Cecilias liv var i upplösning och kaos rådde i hennes inre.

Ändå var hon fast besluten att göra alla de nödvändiga förberedelserna. Hon gick till begravningsbyrån och beställde sin egen begravning, valde kista, blommor och musik. Hon ordnade med bodelningsman som skulle ta hand om allt det juridiska och hjälpa hennes anhöriga. Hon pratade med alla sina vänner, sin mamma och sin bror som sa: ”Hade jag kunnat göra det åt dig hade jag gjort det.”

Hon gjorde det hon kunde göra för att förbereda sig.

– Jag var beredd att dö, så beredd man nu kan bli. Jag tror att det är helt omöjligt för någon annan att sätta sig in i den känslan. Det är väldigt ensamt, väldigt mörkt. Visst fick jag massor av stöd och kärlek från min familj och mina vänner, det värmde och gjorde mig starkare. Men hur mycket människor du än har runt dig så kan de ändå bara gå bredvid. Till syvende och sist måste du klara dig själv, säger Cecilia.

Hjärtat stannade under operationen

Dagen före operationen körde Cecilia hem till sin mamma och lämnade sin älskade hund Wille.

– Vi kramades och mamma log mot mig, men i hennes ögon såg jag vad hon tänkte. Vi visste ju båda att det kanske var sista gången vi sågs, berättar Cecilia.

Efter månader av förberedelser blev hon till sist inlagd på universitetssjukhuset i Lund i december 2015. Tre kirurger och totalt åtta personer deltog i arbetet som drog ut på tiden mer än beräknat. Under operationen hade läkarna nämligen hittat ytterligare en tumör som inte hade synts på röntgen. I slutet av operationen tillstötte problem och Cecilias hjärta stannade, men läkarna kunde sätta i gång det igen med en hjärtstartare.

Cecilias minnen från sjukhuset är suddiga och drömlika. Men trots narkosen kunde hon känna en kraft i sig själv. En urkraft och en instinkt att överleva. Varifrån den kom vet hon inte. Den fanns bara där när allt ställdes på sin spets.

Det var omtumlande och förvirrande att vakna upp på intensiven efter den utdragna och dramatiska operationen. Cecilia kände sig obeskrivligt lättad och lycklig, men samtidigt märkligt nedstämd. Mest av allt kände hon sig förvirrad och omtumlad.

– Jag visste inte vad jag skulle tänka eller känna. Jag hade mer ont än jag någonsin hade haft tidigare, jag trodde inte att det fanns sådan smärta. Men jag fick smärtstillande och var fast besluten att ta mig ur sängen redan samma kväll. Det fanns den här kraften i mig att gå vidare, förklarar Cecilia.

Trots personalens protester haltade hon ut ur avdelningen, in i hissen och ut genom entrédörrarna. Hon stapplade några meter bort till en bänk där hon slog sig ner.

Där satt hon i den kalla decemberkvällen och kände kylan mot ansiktet. Hon såg stjärnorna mot den mörka kvällshimlen och hörde stadens brus. Hon levde.

– Det fanns såklart en oändlig lättnad, men tiden efter operationen känns ändå som ett vakuum. Jag trodde ju att jag skulle dö, det är inget man bara skakar av sig, det tar tid. I dag känns det annorlunda och jag vill verkligen inte beklaga mig, det är inte synd om mig. Jag hade tur som överlevde och är så otroligt glad och tacksam över att få fortsätta se och uppleva det fina i livet, säger Cecilia.

Är en annan person idag

Sjukdomen, operationen och närkontakten med sin egen död har förändrat Cecilia i grunden. Hon säger själv att hon är en annan person och att hon har omvärderat vad som är viktigt i livet.

– Allt är mer påtagligt nu, lukter, tankar, känslor. Jag skrattar och gråter mer. Livet känns mer äkta. När jag tänker efter så har mitt liv blivit väldigt mycket mer innehållsrikt. Jag åkte på en riktig smäll som gjorde att jag vaknade och fick nya perspektiv. Nu vill jag verkligen leva livet, jag vill vara med mina vänner och mina hundar, jag vill skriva och musicera, skratta och skoja och se mina blommor växa upp på våren. Jag vill göra allt det som är livet. Allt det som jag trodde att jag inte skulle få göra mer.

Läs mer: Sofie förlorade sin tvillingsyster i cancer