Camilla misshandlades av pojkvännen: ”Snart dör jag”
Under flera år var Camilla Nordströms kropp täckt med blåmärken. Misshandeln som hon utsattes för i hemmet skadade henne både fysiskt och psykiskt – och spåren av de våldsamma tagen finns kvar. Ärr syns fortfarande efter tavelramen med spikar som träffade hennes ansikte, och den ännu ömmande höften gör att hon ibland behöver stöd av kryckor.
– Jag misshandlades så hårt att jag fick hjärnskakning. Jag fick lära mig prata igen, jag har problem med talet. Han slet av nio av mina rastaflätor med rötterna, hår saknades på ena sidan av huvudet. När jag var gravid lade jag mig i fosterställning för att rädda barnet under misshandeln, då tog de flesta sparkarna på nederdelen av ryggen. Än i dag haltar jag, för att bäckenpartiet har skadats så hårt, säger hon.
Jag blev hjärntvättad och nedryckt
Camilla misshandlades under två av sina förhållanden. Den första pojkvännen var från början snäll, charmig och romantisk, men hans humör förändrades successivt. Förtrycket normaliserades med tiden, och hans ord och handlingar blev allt grövre.
– Min första relation innebar mycket våld och tortyr, då var jag 20 år gammal. Det hela eskalerade sakta men säkert. I början var våldet inte fysiskt, då handlade det mer om nedlåtande ord och kränkningar. Jag blev hjärntvättad och nedtryckt, jag tappade hela mitt människovärde. Till slut ville jag bara göra honom till lags.
– Den första lavetten fick jag för att min pojkvän tyckte att jag var för svensk, han ansåg att jag borde vara mer som kvinnorna i hans familj, säger Camilla, som nu är 39 år.
Låstes in i lägenheten
För att inte bli slagen gjorde Camilla vad hon kunde för att tillfredsställa pojkvännens önskemål.
– Han pendlade mellan att vara god och ond, det var förvirrande. Jag gjorde det han tyckte att jag skulle göra: jag började klä mig på ett särskilt sätt, jag ändrade mitt sätt att gå, jag fick inte prata eller skratta högt, jag mötte inte andra mäns blick och jag behövde gå en bit bakom honom. Det var väldigt mycket som jag behövde ändra, för att anses vara en bra kvinna.
Camilla, som från början bodde i Halmstad, flyttade så småningom ner till pojkvännen i Malmö. Efter flytten förvärrades situationen ytterligare.
– Jag blev ännu mer isolerad. Jag arbetade inte, jag gick inte i skolan, jag tappade kontakt med familj och vänner – jag hade ingen förutom honom. Jag levde i lägenheten 24 timmar om dygnet. Hade jag tur kunde jag komma ut ibland, när han tog med mig till affären, säger Camilla och fortsätter:
– Det var flera gånger som jag misshandlades, därefter låste han in mig i lägenheten utan nycklar och mobil. Jag lämnades där i ett dygn.
Jag levde i lägenheten 24 timmar om dygnet
Ett av de minnen som har bränt sig fast på Camillas näthinna är då pojkvännen tog ut henne, och hennes lilla dotter, i skogen.
– Han sade att han skulle lära mig en läxa och att grannarna inte skulle behöva höra mig. I skogen misshandlade han mig på ett extremt sätt. Det var många, många knytnävsslag och sparkar. Han grabbade tag i mitt hår och lyfte upp mig, jag hängde i luften med mitt hår i hans hand. Det pågick länge, det kändes som en evighet.
– Jag minns att min dotter sa ”mamma”. Jag bad om nåd för hennes skull, att hon skulle slippa se det.
Till slut körde pojkvännen hem dottern till sina släktingar, och lämnade Camilla liggandes i skogen. Med tunn tröja och utan skor, en kall kväll i november.
”Jag hade blivit mördad”
Camilla ville fly, men vågade inte. Pojkvännen hotade med att ta hennes dotter ifrån henne om hon visade tendenser på att rymma.
– Han har tagit min dotter flera gånger, han kidnappade henne från förskolan. Ibland låste han in mig, tog henne och stack i några dagar. Ofta hotade han med att lämna över henne till släktingar utomlands. Jag visste att många skulle hjälpa honom, det var min största rädsla. Min dotter var, och är, mitt allt. Jag hade ingen annan. Om jag hade förlorat henne, då hade jag ingenting kvar att leva för.
Med tiden blev förhållandet allt sämre, och Camilla började frukta att mannens våld skulle gå ut över dottern.
– Han hade knäckt min näsa och min käke. Våldet blev så grovt att jag kände ”snart dör jag här”. Jag var rädd att han skulle ge sig på dottern och jag ville inte att hon skulle växa upp med den kvinnosynen. Jag vill att hon ska ha ett fritt liv som tjej.
En natt då pojkvännen sov borta tog Camilla modet till sig – hon såg sin chans att fly från skräckväldet.
– Jag ringde till min mamma och skrek att jag inte längre klarade av det, att hon var tvungen att hjälpa mig. Då körde mamma från Halmstad till Malmö, mitt i natten. Jag packade en liten ryggsäck till dottern, tog hennes nalle och gick ut med henne i famnen till mammas bil. I bilen låg jag under en filt för att ingen skulle kunna se mig, sedan åkte vi hem till min mamma.
– Jag var helt slut, det hade gått flera dygn sedan senast jag sov.
Pojkvännen förstod att Camilla befann sig hos sin mor. När hoten började hagla över Camillas familj flyttade hon till ett rum hos Frälsningsarmén, men mannen fortsatte jaga henne.
Jag vågade inte lämna polisstationen, jag hade blivit mördad
– Jag kunde få 50 samtal per dag med hot. Han körde från Malmö till Halmstad, lyckades hitta mig och slängde in mig i bilen. Så såg min vardag ut.
– Med tiden försökte jag ta tillbaka mitt liv, jag blev mer och mer fri. Han var vansinnig. Det är ofta när kvinnan lämnar mannen som det är allra farligast, det är då han tappar sin kontroll. Till slut satte jag mig på polisstationen och sade ”här sitter jag tills han får besöksförbud”. Jag vågade inte lämna polisstationen, jag hade blivit mördad, säger hon.
Låg i blodiga lakan
När Camilla började träffa en annan man efter fyra år svalnade den före detta pojkvännens intresse. Enligt Camilla dömdes han till fängelse i nio månader för grov kvinnofridskränkning, efter många år och flera rättegångar.
– Det tog sex år innan allting gick till åtal, under den tiden överträdde han sitt besöksförbud 13 gånger. Han har aldrig erkänt vad han har gjort, han nekar allting. Han har heller aldrig bett om ursäkt. Enligt honom är det jag som har gjort fel, han tycker att det är mitt fel att han sitter i fängelse.
Runt 15 år senare träffade Camilla en annan man, som även han visade sig vara våldsam. Relationen kändes lekande lätt till en början, men när den nye pojkvännen återföll i missbruk och kriminalitet spårade förhållandet ur.
– Vi båda ursäktade hans beteende med att det var drogerna och alkoholens fel, jag var medberoende. Han ångrade sig alltid efteråt, men sedan blev det likadant igen.
Till slut var jag helt okontaktbar och då ringde han efter ambulans
– Efter en natts misshandel låg jag kvar i blodiga lakan. När han vaknade var han ledsen över vad som hade hänt, han grät. Till slut var jag helt okontaktbar och då ringde han efter ambulans. När han kom in på mottagningen tog polisen honom. För två år sedan dömdes han för misshandel och narkotikabrott.
Vill hjälpa andra
I dag arbetar Camilla med att hjälpa andra kvinnor, i samma situation. För henne känns det viktigt att informera och utbilda – både i förebyggande och akut syfte.
– Jag vill vara den personen som jag önskar hade funnits för mig. Någon som kunde ha hjälpt mig under rättegångarna, polisförhören och hos socialförvaltningen. Jag vill vända mina negativa erfarenheter till någonting positivt.
Camilla har skapat en grupp på Facebook, Gemenskap Tillsammans. På några månader har gruppen fått fler än tusen medlemmar, som hjälper varandra med råd och tips i utsatta situationer. Den stora uppslutningen har Camilla tagit som ett tecken på att hjälpen behövs – därför har hon tagit arbetet vidare ut i det riktiga livet.
– Jag har skapat en studiecirkel för kvinnor i Halland, tillsammans med verksamhetsutvecklaren Mikaela Kadrijaj på Medborgarskolan. Studiecirkeln skapar en gemenskap med likasinnade, för att ingen ska känna sig ensam. Dit kan kvinnor komma för att få en fristad. Vi fikar, gör yoga, tränar självförsvar och har föreläsningar.
När Camilla blickar tillbaka på de fruktansvärda åren upprörs hon av allmänhetens brist på civilkurage.
– Jag tycker det är illa att ingen sa någonting. Det var många gånger som jag kom blåslagen till barnavårdscentralen, förskolan och vårdcentralen, utan att någon gjorde något. Jag hade behövt att någon frågade, att någon lade sig i.
– Jag har blivit slagen flera gånger utomhus, mitt på ljusa dagen, bland folk. De har bara gått förbi, de vill inte lägga sig i.
Hur tycker du att man bör agera om någon i ens närhet blir slagen?
– Prata med henne flera gånger. Hon kommer säkerligen neka, eller säga att du inte har med saken att göra. Det bästa då är att fortsätta säga ”jag finns kvar här när du behöver mig”. Varje gång kvinnan hör att det går att lämna så sås ett litet frö. Till slut vågar hon kanske. Stöter man bort henne kommer kvinnan bara bli ännu mer ensam. Då blir det svårt för henne att fly.