Camilla: Min son ville ta sitt liv

När Malte drabbades av sorg och blev handlingsförlamad, menade läkaren att det var en naturlig process. Men det var mer än så. Malte sjönk djupt ner i en svår depression. Camilla, Maltes mamma, såg förtvivlat på medan hans unga liv gick honom förbi. Hon kämpade med näbbar och klor för att hjälpa sin son – och hon kämpar än.

Hur länge har din son mått dåligt?

– I två år. Fram till för två år sedan var allt normalt och bra i vår lilla familj som består av min man Jan och våra två barn Malte som nu är 20 och Maria nu 16.

Vi bor på en avstyckad gård. Jan arbetar som montör och är ofta borta från måndag morgon till fredag kväll. Men mina svärföräldrar bodde nära och var där för mig och barnen.

Malte stod väldigt nära sin farmor som i Jans frånvaro fungerade som en extra förälder för pojken.

Utslagen av sorg

Vad hände?

– På vinern 2016 drabbades mina svärföräldrar av sjukdom och inom loppet av några veckor var de bägge borta. Det var ett svårt slag för oss alla, men i synnerhet för Malte som tog det oerhört hårt.

Han blev helt utslagen av sorg och klarade inte av skolan, vilket jag i början inte tog så allvarligt på. Men efer några veckor började jag bli bekymrad och kontaktade vår läkare.

Han lugnade mig med att det var helt naturligt att Malte kände som han gjorde. Han genomgick en sorgeprocess.

Blev det bättre?

– Nej, tvärt om. Veckorna gick och blev till månader men Malte mådde bara sämre och sämre. Han satt hemma på sitt rum och sjönk bara längre ner i missmod.

På läkarens inrådan träffade han en psykolog, som tyvärr inte kom någonstans med honom. Vi slutade att gå dit när hon gav Malte rådet att försöka ha ett långt och härligt sommarlov.

Fort utför

Över sommaren gick det fort utför. Allt blev svart för min son.

När han träffade en ny psykolog under hösten, föreslog denne att han skulle remmiteras till psykiatriker. Här fick han så äntligen en diagnos. Malte hade en djup depression och skulle nu få medicinsk behandling.

Fungerade medicinerna?

– Nej, jo i början. Flera gånger upplevde vi att en ny me-dicin verkade i några veckor, sedan föll Malte tillbaka in i sitt tidigare tillstånd.

Under en ganska lång period fick han tre olika preparat samtidigt. Men det hjälpte inte. Min son var fånge i sitt eget mörker.

Hur reagerade omgivningen?

– Helt okänsligt. Både vänner och släkt undrade varför vi helt enkelt inte bara slängde ut Malte. De förstod ingenting. En del menade att Malte var över 18 år och därför inte längre vårt problem. Någon sa att volontärarbete i fattiga länder kanske skulle kunna ge honom perspektiv.

Jag upplevde detta som djupt respektlöst. Ingen skulle be honom springa ett marathon med brutet ben, eller hur?

Det första halvåret var en mardröm för jag var tvungen att kämpa mot min man, Maltes egen far, också. Han anslöt sig nämligen till kören av röster som tyckte att att vi skulle knuffa vår son ur boet. Det gjorde mig oändligt besviken och ledsen och jag sa till honom att om han inte ändrade inställning blev det han som åkte ut på gatan, inte Malte.

Jag förstod inte hur man överhuvud taget kan få en sådan tanke, köra ut sitt sjuka barn ur hemmet.

Det fanns dagar då jag inte ens kunde motivera Malte att tvätta sig. Hur skulle han kunna betala räkningar, städa eller handla?

Värsta dagen

Den värsta dagen i mitt liv var en måndag ungefär ett halvår efter att mina svärföräldrar gått bort. Vi trodde alla att Malte tack vare en ny medicin hade fått det bättre och var redo för att ta upp sina gymnasiestudier igen.

På morgonen körde jag honom till skolan, men när vi kom fram var han ur stånd att stiga ur bilen och mitt framför ögonen på mig fick han ett våldsamt ångestanfall. Hans ögon gled upp och hans kropp stelnade.

Efter att förgäves ha försökt lugna honom, slutade det med att vi körde hem igen.

Vad gjorde du sedan?

– Jag ringde min chef och sa att jag behövde arbeta hemma den dagen för jag hoppades kunna tala med Malte om vad som hänt. Men han ville inte prata om det.

Jag var tvungen att närvara vid ett möte samma eftermiddag och vi skulle äta middag sent. Jan var ute och reste i jobbet. Efter mötet skyndade jag mig att laga mat för det var ju skoldag nästa dag.

När jag stod vid spisen ropade jag på Malte och bad honom tömma diskmaskinen. Det var en av hans uppgifter här hemma och när han gjorde det fick jag ofta en chans att prata med honom. Men denna dag flippade han ut och gick sin väg.

Han slängde igen ytterdörren och jag tänkte att han säkert bara behövde lite tid för sig själv och lite frisk luft.

Maria kom ut i köket för att duka och sedan var middagen klar. Vi väntade en kvart för att ge Malte lite tid och sedan ropade jag ut i trädgården att maten var klar. Men han svarade inte, vilket i och för sig inte var särskilt ovanligt.

I ladan med ett rep

Maria erbjöd sig efter ett tag att gå ut och hämta honom och jag värmde på maten

Men hon kom tillbaka ensam. Malte var inte i trädgården. Jag gick upp och tittade i hans rum, men det var tomt. Vi letade igenom hela huset och till sist tog vi på skorna och sprang ut.

Var var han?

– Det var Maria som hittade honom. Han stod i ladan med ett rep som han försökte kasta upp över en av bjälkarna. Han var samlad men lite irriterad över att repet trilskades.

När jag kom in i ladan höll Maria på att lugnt och stilla prata med honom, som om hon aldrig gjort annat än att lugna människor som höll på att göra något dumt.

Även om jag var djupt chockad försökte jag att behålla lugnet och fick in dem bägge i huset. Först då gick det upp för Malte vad han varit på väg att göra. Han började gråta och vi kramade honom och sa att allt skulle bli bra.

Jag sa att han hade livet framför sig och att det inte betydde något om han blev klar med gymnasiet senare. Vi sa också att vi fanns där för honom och att vi inte skulle stå ut med att förlora honom. Långsamt lugnade sig Malte, men den natten sov vi alla tre tillsammans nere i vardagsrummet.

Nästa dag stannade Maria hemma från skolan för att hålla ett öga på sin storebror. Själv stannade jag naturligtvis också hemma.

Självmord under ytan

Vanmakten att inte kunna hjälpa sitt barn som ser som enda utväg att ta sitt liv, var fruktansvärd. Det borde ingen förälder få uppleva.

Nu vet jag att självmordsbenägenheten är en del av Maltes sjukdom. Den lurar under ytan och kan när som helst ta över, när påfrestningen blir för stor för honom.

Han är fortfarande under utredning, nu på andra året men läkarna kan inte enas om den exakta diagonsen och därmed inte heller om behandlingen.

Just nu står Malte på enbart sömnmedel, de andra medicinerna har trappats ner. Han har fått medicin mot ångest vid en tidpunkt, men biverkningarna var alltför tuffa.

Nu står mitt hopp till att den rätta behandlingen ska kunna påbörjas snart så att han kan komma igång med sitt liv igen. Men ångesten för ett nytt självmordsförsök kommer för alltid att finnas där, för både mig och min dotter.

Hur hanterar Jan sin sons depression nu?

– Han engagerar sig mer i sin son, men följer aldrig med till undersökningar, eller sätter sig in i vilka mediciner han tar, eller erbjuder sig att ta ett ”vaktpass” när Malte har det jobbigare än vanligt och därför är mer självmordsbenägen.

Det hela är oerhört tungt. Jag har svårt att hålla tillbaka tårarna när jag kör förbi Maltes gymnasieskola på morgonen och ser alla glada och livliga ungdomar i hans ålder.

Jag önskar ingenting hellre än att Malte var en av dem. Men det är han inte och jag kan inte göra någonting annat än mitt allra bästa för att försöka förhindra att han avslutar sitt unga liv. ■