Camilla blev falskt anklagad för barnmisshandel
Två handläggare från kommunen står på var sin sida om dörren i den lilla möteslokalen på Odense universitetssjukhus medan en läkare och en sjuksköterska har tagit plats mittemot Camilla och Andreas. Stämningen är ängslig och rädslan för vad som ska hända de närmaste minuterna har fått deras hjärtan att banka okontrollerat.
I Camillas famn ligger hennes endast två månader gamla son Hjalte tryggt medan föräldrarna plågas av tanken på att överläkaren strax ska berätta för dem att det är något allvarligt fel.
– Vi har hittat tre frakturer på Hjaltes revben och den enda möjliga förklaringen är övergrepp, säger läkaren.
Chockade sitter Camilla och Andreas och lyssnar på läkarens ord. Men vad han säger efter det har de svårt att minnas. Orden känns som ett knytnävsslag mitt i magen och när de säger att Hjalte ska tvångsomhändertas om 20 minuter är det som att världen faller samman omkring dem.
Även om Camilla med alla argument försöker övertala dem att inte ta hennes son ifrån henne lyssnar de inte och en blandning av maktlöshet och vrede sköljer över henne.
– Jag försökte förklara för dem att de inte kan ta en trygg två månader gammal bebis från hans mamma. Att det skulle skada honom och att de kunde övervaka oss dygnet runt, bara de inte skilde oss åt. Men de ville inte lyssna på mig och jag förstod mycket snabbt att oavsett vad jag sa så kunde vi inte stoppa dem
från att ta Hjalte från oss, berättar 26-åriga Camilla Røn i radhuset i Odense, där färgglada leksaker, barnvagn och en kombibil får det att likna vilket annat barnfamiljshus som helst.
Och det var just vad de trodde de var. En helt vanlig familj med treårige Villads och den två månader gamla Hjalte som Camilla var föräldraledig med i början av 2018. Andreas läste datavetenskap på universitetet och Camilla skulle tillbaka till medicinstudierna efter föräldraledigheten.
En dag upptäckte de att Hjalte hade fått blåmärken på skinkan och ena armen.
– Jag har själv en autoimmun sjukdom och kan få attacker med illamående och så får jag alltid blåmärken, så jag tänkte att det kanske var samma, berättar Camilla som gick till läkaren med Hjalte.
På grund av Camillas sjukdom valde läkaren att hänvisa dem till Odense universitetssjukhus. Men det som skulle vara en känsla av att vara i trygga händer kändes som det motsatta.
– När jag visade bilderna av blåmärkena frågade sjuksköterskan om jag kunde förklara hur han fått dem. Redan då kände jag mig utpekad för jag hade ju inte åkt dit om jag vetat hur han fått dem, säger Camilla.
Övervakades på sjukhuset
De tog blodprov på Hjalte men förutom att han hade ett försvagat immunförsvar fanns det inga allvarliga tecken. Läkarna valde istället att byta spår. De beslutade att genomföra en utredning som skulle undersöka om Hjalte var utsatt för våld i hemmet.
– Egentligen tog jag det mycket lugnt. Jag visste ju att vi inte hade skadat Hjalte, så om de hade misstanke om våld skulle det självklart undersökas.
Camilla blev inlagd med sin lilla pojke och de övervakades.
– Vi hade haft en episod några dagar tidigare när Villads ramlat över Hjalte när jag ammade honom. Det berättade jag på sjukhuset men det var som om de inte hörde vad jag sa, berättar Camilla, som efter tre dagar fick åka hem med Hjalte.
Även om Camilla och Andreas visste att de inte hade skadat sin son gick de konstant omkring med en inre oro. Var det något allvarligt fel med deras lilla pojke?
Hjalte röntgades ännu en gång efter 14 dagar och dagen efter fick de ett telefonsamtal om att de skulle komma så fort de kunde.
– När han sa det blev jag riktigt rädd. Vad hade de hittat? Var Hjalte sjuk? Han verkade ju som en frisk och pigg pojke som var glad för det mesta, säger Camilla som tillsammans med Andreas satte sig i det lilla mötesrummet på sjukhuset med skräcken att ordet leukemi skulle nämnas.
Misstänkt för att slå
När de fick veta att de var misstänkta för att slå sitt eget barn rasade deras värld samman. Hjalte skulle som minimum placeras fyra månader hos en främmande fostermamma.
Camilla satt som förstenad medan minuterna gick och när en kvinna visade sig i dörren visste hon att hon var tvungen att ta farväl av sin son.
– Jag kunde se folk gå förbi utanför. De såg ut som om de inte hade några bekymmer och där satt jag med min sovande son i famnen som snart skulle tas ifrån mig, berättar Camilla, som efter en halvtimme lade sin lilla pojke i en främmande famn.
Camilla lyckades berätta vilken vaggvisa Hjalte älskade, att han inte använde napp och att han sov med sin nalle.
– Ta väl hand om vårt barn, sa de innan de lämnade sjukhuset och körde hem med en tom lådcykel.
I radhuset i Odense kunde Camilla inte få ro. Hon försökte tvinga fram ett leende så att storebror Villads inte skulle påverkas men inuti var hon i upplösningstillstånd.
– Jag visste inte vad jag skulle göra av mig själv. Jag förstod inte hur de bara kunde ta Hjalte. De hade inte observerat oss som föräldrar. De hade knappt ens pratat med oss och om vi var så dåliga föräldrar så förstod jag inte varför Villads fick vara med oss. Det hängde bara inte ihop, säger Camilla som oroade sig för att Hjalte skulle ta skada av att vara borta från allt han kände till när han var så liten.
Han hade heller aldrig matats med nappflaska då han dittills helammat.
Redan på sjukhuset kontaktade Camilla sin mamma som tidigare arbetat som barn- och ungdomschef i en kommun på Själland. Hon erbjöd att Hjalte skulle familjehemsplaceras hos henne som han var trygg med men Odense kommun avslog.
Konstant övervakad
Inför utsikten att Hjalte skulle vara utan sina föräldrar pressade familjen på. De hittade själva en institution med en ledig plats där Camilla kunde bli övervakad tillsammans med Hjalte, och till sist gav kommunen efter.
Drygt ett dygn senare var Camilla tillsammans med Hjalte igen och resten av den lilla familjen som nu blev övervakade dygnet runt.
– Även om jag inte fick med mig Hjalte hem så var jag så lycklig. Nu kunde vi åtminstone träffa honom varje dag och vid den tidpunkten var det enda som betydde något.
Camilla och Andreas hade återförenats med sin son men den bistra verkligheten gick snabbt upp för dem.
När Camilla skulle amma och byta på Hjalte hade hon personalens ögon på sig. Och när han skulle sova togs han till ett rum som Camilla inte fick se.
– Jag kände att jag skulle sättas på prov hela tiden. Om han grät när jag tog honom, skulle de då tro att han kände sig otrygg och att anklagelserna mot oss var sanna? Jag hade egentligen aldrig tvivlat på att jag var en bra mamma, men det började jag göra. Kanske hade de rätt, säger Camilla uppgivet.
Alla anklagelser släpps
Kampen mot Odense kommun fortsatte och känslan av hopplöshet satte in. Samtidigt började blåmärken åter att synas på Hjaltes kropp och eftersom familjen var konstant övervakad hoppades de att det skulle bevisa att kommunen hade fel.
– Men kommunen avslog att vi skulle få Hjalte ytterligare undersökt på sjukhuset och till och med när föreningen för blödarsjuka hörde av sig höll kommunen fast i att den enda förklaringen var våld.
– Vi hade en känsla av att de bara väntade på att vi skulle erkänna att vi slog vårt barn. Vi hade efterhand fått så många argument för det motsatta, men vi kände att vi talade för döva öron.
Men med tiden började uttalanden från specialistsjuksköterska, storebrors förskola och polisens förhör att tala till föräldrarnas fördel.
Eva är sjukhusclown: Barn vet mycket mer än vi tror
Överläkaren kunde enligt en förhörsrapport från Fyns polis inte avvisa att de brutna revbenen kunde kommit från det fall som gjort att storebror Villad hamnat på Hjalte.
I förhörsprotokollet står det att om Villads till exempel tagit fart, ramlat och tagit emot med handloven, kan det förklara skadans storlek. En föräldrakompetensutredning slog fast att Camilla och Andreas ”visar mycket tillfredsställande resurser i sitt föräldraskap.”
I slutet av april gav Fyns polis upp åtalet men först den 6 juli, cirka tre och en halv månad efter att Camilla och Andreas fick lämna sjukhuset anklagade för barnmisshandel, fick de ta med Hjalte hem.
Skakad familj
I dag är alla anklagelser avskrivna. Hjalte har inte fått fler märken, men det trygga familjelivet som de hade förut har inte kommit tillbaka.
– Ena dagen får vi inte vara själva med vår son. Vi får inte ens gå en promenad med honom i barnvagnen eller sova med honom. Nästa dag är allt bra igen och vi kan ta med honom hem. Det är en så stor emotionell bergochdalbana att man inte bara kan lägga det bakom sig, säger Camilla, som visst kan förstå att man som utgångspunkt måste ta allvarligt på barn med oförklarliga märken. Men man ska undersöka familjen ordentligt innan man tar deras barn och bland annat prata med yrkespersoner som känner familjen, menar hon.
Hon berättar att oron fortfarande finns där.
– Om någon går långsamt bakom mig kan jag plötsligt bli rädd att det är någon från kommunen som vill ta mina barn. När jag ska hämta Villads på förskolan kan jag vara rädd för att han inte ska vara där, säger Camilla.
Även pappa Andreas är påverkad och har fått depressiva tendenser och till sist varit tvungen att hoppa av datastudierna.
Men trots att familjen är skakad över hur det har gått till kommer de inte låta sig knäckas. Nu är det viktigaste att barnen är glada och att de kan ha det bra som familj.
– När jag ser Villads och Hjalte le blir jag väldigt glad. Då kan jag glömma vad som hänt för en stund.
Av Nina Sommer
Översättning: Moa Bejersten