Camilla ärvde sin mammas missbruk: Jag föddes berusad
Den 13 juni 1981 föds Camilla Kristiane Moen i Oslo under dramatiska omständigheter av sin missbrukande mamma och de är båda nära att dö under förlossningen.
Camilla får ligga länge i kuvös. När hon lämnar sjukhuset kommer hon till ett liv präglat av missbruk.
Hennes första minnen handlar om bråk och fest hemma. Camilla får själv plocka glasskärvor ur sina små fötter. När hennes mamma sätter sig på sängkanten för att sjunga en godnattvisa känner den lilla flickan att det är hon som måste trösta sin mamma.
Ett annat minne som har etsat sig fast är dagen när hon ska hämta posten och låser sig ute. Hennes mamma sover och vaknar inte av ringklockan eller barnhänderna som bankar på dörren. Hon ser inte heller tårarna som rinner nerför flickans kinder.
När Camilla är fem år griper myndigheterna in.
– Nu får du följa med oss, säger de vuxna till Camilla.
Iförd en aprikosfärgad tröja med för långa ärmar, som hennes mamma har stickat, sätter sig Camilla i baksätet. Sedan kör de till barnhemmet där Camilla ska bo de kommande två åren.
– Vad önskar du dig allra mest i världen? är den första frågan hon får på barnhemmet.
– Grå stövlar och en blå nalle, svarar Camilla.
Och så blir det. Bamse Blå och Camilla flyttar in och hon har många fina minnen från den här tiden. Dagarna är fyllda av roliga aktiviteter: ridning, fiske, skidturer och kälkbackar. De vuxna gör sitt bästa för att Camilla och de andra barnen ska växa upp som tillitsfulla individer.
Besöker mamma på behandlingshemmet
Camilla får regelbundet besök av sin mamma som nu är på ett behandlingshem där hon får hjälp. Även om hon måste ha med sig en extra vuxen när hon kommer tycker Camilla om besöken. Efterhand får hon också besöka sin mamma på behandlingshemmet.
Så en dag när Camilla snart är sju år rycks hon upp med rötterna igen.
Barnhemmet får emellanåt besök av vuxna som vill ta hand om ett barn. Camilla och en av de andra flickorna ligger bakom en gräshög och spionerar på mannen och kvinnan som kommer den här dagen. De verkar konstiga, tänker Camilla.
– Dit vill inte jag, viskar hon till kompisen.
Men de vuxna har bestämt något annat och Camilla måste packa väskan och ta med sig Bamse Blå och flytta.
Hon finner sig aldrig till rätta i det nya hemmet och hon blir glad när hon sex år senare får besked om att hon ska flytta därifrån. Speciellt som hon får veta att hon ska få komma tillbaka till sin mamma.
Men så blir det inte, i stället får hon flytta in på ett ungdomshem i Oslo. 13-åringen känner sig lurad. Och valet av ställe ska visa sig vara allt annat än lyckosamt. Camilla som fram tills nu varit oskuldsfull, blyg och snäll kommer in i en miljö med ungdomar på glid. De rymmer om nätterna, dricker öl och röker både cigaretter och hasch nere vid Akersälven. Camilla är rädd, men hon är ännu räddare för att bli utanför. Därför följer hon med och gör som de and ra. Under tonåren blir hon fast i missbruk.
– Jag minns första gången jag drack öl och rökte. Jag var livrädd, berättar Camilla och låter blicken glida över Stadsmissionens lokal i Drammen, där hon nu arbetar som frivillig.
23 år har gått sedan den första klunken och det första blosset. Många hemska minnen har fyllt på ryggsäcken sedan dess.
– Det var en lättnad när jag fick flytta från ungdomshemmet och hem till min mormor, som var en klippa för mig. Men även om jag flyttade från Oslo och började på en ny skola följde missbruket med mig, säger Camilla.
Nykter när hon blir gravid
När hon blir gravid slutar hon missbruka och är nykter i flera år tills hennes mormor dör och hon börjar igen. Det är alkohol, kokain, amfetamin och GHB.
– Jag somnade överallt. Hittade på alla möjliga konstiga ursäkter inför min son. En av dem var: mamma har vitaminbrist.
En dag 2009 när hon tagit en för stor dos GHB trillar hon av cykeln mitt framför personal från socialkontoret. Hemma i lägenheten är det kaos. Det bestäms att sonen ska flytta hem till sin pappa.
– När drogen hade gått ur kroppen minns jag att jag tänkte: Nu får jag försöka att ta det lugnt. Det var helt overkligt även om jag förstod vad som hände. Ändå trodde jag att han snart skulle vara hos mig igen, säger Camilla.
Men så blir det inte. Medan ångesten växer sig starkare åker Camilla in och ut på avgiftningskliniker. Alltid med återfall kort efteråt. Så blir hon gravid igen och föder en dotter.
Socialtjänsten har henne under uppsikt från dag ett, men allt verkar gå bättre nu. Camilla har en snäll sambo och ett fint hem. Så en dag trillar hon dit. Igen. Bara en gång tänker hon, men snart har Camilla fastnat i missbruket. Drogkarusellen snurrar allt snabbare.
Camilla rätar på sig, skakar lätt på huvudet som hon gör ett par gånger medan hon berättar sin historia. Snygg, fräsch och 100 procent närvarande. Det är svårt att förstå hur hon har levt tidigare. Tvåbarnsmamman lyckades lura omgivningen länge, trots att hon hölls under uppsikt.
– Jag la ner mycket energi på att hålla det fint hemma. För en tid sedan sa en övervakare till mig: ”Du lurade oss allihop, Camilla.”
Dottern tas omhand
Mot slutet av juni 2012 rämnar fasaden eller för att uttrycka det mer korrekt: hela grunden rasar. Camilla somnar över barnvagnen och hämtas av polis. Dottern tas omhand av myndigheterna och placeras först i jourhem och sedan i fosterhem.
Camilla faller fritt.
I början av 2014 får hon genom en kompis höra talas om stiftelsen Vägen ut som genom upplevelser i naturen och med professionella terapeuter hjälper missbrukare till ett nyktert liv.
– Jag drömde om att få en plats där, men kände att jag inte var tillräckligt bra, berättar Camilla.
Hon kallas till intervju. När hon kommer ut i bilen efter intervjun tar hon en stor klunk ur GHB-flaskan. Det är nära att hon tar en överdos.
De ansvariga på Vägen ut anser att Camilla måste bort från sin vanliga miljö och att det måste ske snabbt. Hon får ett erbjudande att följa med och segla en båt från Gran Canaria till Norge.
– Jag tackade omedelbart ja trots att jag alltid varit rädd för båtar och havet, erkänner Camilla.
– Det här var min chans, tänkte jag.
Trivdes ombord
I månadsskiftet mars/april 2014 tar hon sina sista tabletter på flygplatsen och ger sig av med fjärilar i magen. Alla ombord på segelbåten vet vad missbruk vill säga, men bara Camilla är aktiv missbrukare.
– Det gick överraskande bra. Jag hade inte så mycket abstinens även om min första tanke när vi la till på Madeira var: Nu ska jag ta mig två, tre tequila. Men jag gjorde det inte eftersom jag visste att konsekvensen skulle vara första flyget hem.
Ombord på segelbåten får Camilla göra sin del av arbetet, precis som de andra. Livet till havs ger också tid till många goda och nyttiga samtal. Men allt är inte harmoniskt ombord. En i manskapet blir allvarligt sjuk och måste lämna båten. Och i Biscaya bukten kommer de in i ett våldsamt oväder. De mister både seglet och kontakten med land och autopiloten.
– Det var dramatiskt, men jag mådde så illa att jag nästan inte orkade vara rädd, berättar hon.
Trots tuffa upplevelser är Camilla fast besluten att vara med hela vägen. Och två månader efter att de lämnade Gran Canaria är det ett slitet men nöjt litet gäng som lägger till i Stavanger.
– Jag växte mycket under resan. Förstod att jag hade en viljestyrka och envishet som jag inte hade insett tidigare. Jag trivdes väldigt bra på båten. Så bra att jag nästan utvecklade landskräck. När vi låg vid kaj ville jag bara fortsätta, säger Camilla med ett leende.
Det dröjde inte länge förrän hon var ute till havs igen. Även den här gången skulle det bli dramatiskt.
– På väg tillbaka från Svalbard råkade vi ut för ett nytt oväder. Jag minns att terapeuten stod vid rodret och sa till mig: ”Om allt är så jävligt kan du inte bara hoppa överbord?” Jag var så förbannad. ”Nu håller du käft”, skrek jag. Det var en av de få gånger jag svarade emot. Sedan smällde det, minns Camilla.
Plötsligt var halva båten under vatten. Lyckligtvis hade manskapet säkerhetslinor, annars hade de som var på däck gjort sin sista vakt.
– Vågorna bara sköljde och sköljde över oss. Jag tänkte: Nu drunknar jag.
Precis i det ögonblicket, omgiven av gråsvart himmel och hav sker det något inom Camilla. Hon sträcker på ryggen och med ansiktet mot himlen ropar hon: ”Kom igen bara! Jävlas inte med mig!”
– Jag hade fått nog rätt och slätt, sam tidigt som det verkligen gick upp för mig vad jag var gjord av, säger 36-åringen.
Började ett nytt liv efter båtresan
Vid resans slut stod sonen på kajen i Stavanger och väntade.
– Jag hade inte träffat honom på länge. Först bara log jag. Log och log. Sedan kom tårarna. Han grät och jag grät. Jag var tvungen att sätta mig ner. Tårarna forsade.
Under båtresorna genomgick Camilla en stor förändring. Åtta månaders eftervård har stärkt henne ytterligare.
– Jag känner en djup tacksamhet. Samtidigt gör det ont att tänka på hur mycket smärta mina tidigare val i livet har inneburit för dem jag tycker mest om. Länge skämdes jag väldigt mycket, men jag har jobbat med de känslorna och klarat att gå vidare. I dag finns det inget som gör mig mer lycklig än att se att de runtomkring mig är glada för att jag är frisk och drogfri.
Camilla ler.
– Drömmen är att mina barn en dag ska bo hos mig igen. Min dotter som är sju år bor i fosterhem och jag får bara träffa henne fyra gånger om året. Det är svårt, säger Camilla tyst.
– Min son som har blivit 16 år träffar jag däremot mycket, även om han fortsätter att bo hos sin pappa. Han frågar mig om allt möjligt, också om mitt förflutna, och jag svarar så gott jag kan. Det känns som att vi har fått ett väldigt bra förhållande igen. Det är helt fantastiskt.
Fotnot: Camillas mamma har läst och godkänt reportaget.
Här kan du läsa mer om Camilla och organisationen Veien ut
Text: Tommy Halvorsen Foto: Håkon Jørgensen Översättning: Anette Bülow
