Branden kullkastade allt för Johanna: ”Försökte rädda mina systrar men nådde inte fram”

Innan Johanna lämnar hemmet i Bygdsiljum, utanför Skellefteå, kontrollerar hon om och om igen så att spisplattorna är stängda och att inga kontakter sitter kvar i väggen. I perioder har kontrollbehovet varit maniskt och Johanna har kommit flera timmar för sent till avtalade möten på grund av kontrollbehovet.

42-åriga Johanna Furberg lider av OCD, eller tvångssyndrom, som det heter i vardagligt tal. Tvångstankarna bröt ut ordentligt sedan hon var med om ett svårt trauma som 14-åring.

– Hela familjen låg och sov. Mamma, min styvfar och en lillebror som var bebis sov på nedervåningen. Jag och min sexårige lillebror sov i ett rum en trappa upp och på andra sidan hallen låg mina systrar Jenny, 13 och Sara, 5.

Johanna berättar att hon och Jenny, som var så nära i ålder, många gånger stöttat och tröstat varandra när livet varit tufft. Hon har många fina minnen av sin syster. När Johanna gick och la sig den där januarikvällen för 28 år sedan hade hon ingen aning om att hon aldrig mer skulle få se vare sig Jenny eller Sara i livet igen.

Vaknade av brandvarnaren

Hon vaknade av att brandvarnaren tjöt. Yrvaket trodde Johanna att det var väckarklockan som ringde. Hon försökte slå av den. I nästa stund stormade hennes styvfar in i rummet.

– Han var den enda styvfar som varit snäll och brytt sig om oss barn. Nu skrek han att det brann och att vi snabbt måste ta oss ut ur huset. Det brann redan rejält i trappan och i hallen på övervåningen. Vi var tvungna att ta oss ut genom fönstret. Min styvfar hoppade ut först, för att kunna ta emot oss. Sedan hämtade jag lillebror ur sängen och hjälpte honom ut genom fönstret, säger Johanna och berättar att hon med hjärtat bultande tänkte på sina systrar i det andra rummet.

– Jag gick ut i hallen för att säga till systrarna att de måste fly, men då slog elden upp ordentligt och mina armar fattade eld, samtidigt som jag nästan svimmade av all brandrök som vällde upp. Det var omöjligt för mig att gå genom hallen in till Jenny och Sara.

Johanna, som tuppat av en stund, vaknade till av att hennes styvfar ropade ”Johanna, du måste hoppa nu!”

relationerSofia tog revansch på den felaktiga diagnosen: "Det förändrade mitt liv"

– Eftersom mina systrar hade balkong i sitt rum tänkte jag att de kunde gå ut på balkongen. De skulle klara sig, så jag trotsade min skräck och hoppade ut genom fönstret i mitt rum. Jag klarade mig utan en skråma i fallet ner på snön, och på marken mötte mig även mamma som sprungit ut ur huset med lillebror på armen.

Branden sped sig blixtsnabbt

Johanna berättar att branden hade börjat inne i en garderob i radhusets tvättstuga, på grund av ett elfel. I samband med att huset byggdes hade någon slagit in en skruv i elledningen. Den hade varit som en tickande bomb i alla år.

– När mamma försökte släcka elden fick den i stället ett explosionsartat förlopp och branden spred sig blixtsnabbt i huset. Mamma berättade att hon hade ringt brandkåren flera gånger och det kändes som en evighet innan de äntligen kom för att släcka elden, säger Johanna och berättar att hon själv var i svår chock och frågade bara efter sina systrar. Hon och lillebror fick gå in till grannen mittemot, som tog hand om barnen.

Johannas styvpappa försökte springa in i huset flera gånger för att hämta flickorna, som ännu inte tagit sig ut ur huset, men det var omöjligt. När räddningstjänsten kom till platsen hittades Jenny och Sara inne i en garderob i sitt rum. Storasyster höll beskyddande om sin lillasyster. De hade flytt in i garderoben för att gömma sig.

Efter reklamen: Se också: Det här är PTSD

– Brandmännen sa att barn ofta gör så. De gömmer sig. Tänk om Jenny och Sara i stället hade gått ut på balkongen?! Jag hade så mycket skuldkänslor efter branden. Jag försökte rädda dem, men nådde inte hela vägen fram. Jag fick överleva men inte de …

Tog farväl

När flickorna hittades var storasyster Jenny redan avliden. Saras lungor var svårt skadade och hon lades i respirator.

– När Sara legat i respirator under några veckor samlade läkarna familjen för att berätta att Sara mest troligt aldrig skulle vakna igen. Och OM hon vaknade skulle hon för alltid vara som ett kolli. Det bästa var att stänga av respiratorn. Hela familjen tog beslutet tillsammans och sedan tog vi farväl av Sara.

Johanna miste också en älskad hund i branden. Precis som barnen så hade hunden gömt sig och blev innebränd.

– Han var mitt allt, den jag sökte tröst hos när jag mådde dåligt. Nu kunde jag inte ens gråta i hans päls. Vi har inte haft någon lätt uppväxt, det har ofta känts otryggt hemma. Jag har blivit utsatt för sexuella övergrepp och både fysisk och psykisk misshandel redan som barn. Alla våra styvpappor har inte varit snälla. Jag och Jenny brukade krypa ihop och hålla om varandra när vi var mindre, vi har gått igenom så mycket tillsammans och nu fanns inte hon heller kvar. Den ångest som jag redan led av blev mycket värre nu när jag också bar på en svår sorg och stora skuldkänslor.

Johanna säger att de vuxna inte orkade prata om traumat. Själv fick hon gå hos en barnpsykolog.

– Jag kunde inte sova på nätterna och drabbades av panikångest. Jag låg i timmar och bara skakade i sängen och trodde att jag skulle dö. Dessutom blev mitt tvångssyndrom allt värre. Mamma mådde själv så dåligt att hon inte förmådde hjälpa mig.

Kände sig sviken av vuxenvärlden

Johanna hade varit med om så mycket hemskt i sin barndom och kände sig sviken av vuxenvärlden som aldrig hjälpte henne.

– En gång berättade jag för en lärare på skolan att jag blev slagen av en tidigare styvfar. Läraren blev arg på mig och sa att man inte fick ljuga om så hemska saker. Flera år senare fick jag ett vykort där hon bad om ursäkt för att hon inte trott på mig.

Johanna hade det varken lätt hemma eller i skolan, där hon mobbades från lågstadiet upp till gymnasiet. Hon säger att hon förlåtit både barnen som mobbade henne och de flesta vuxna som slagit och utnyttjat henne. Att vara bitter äter bara upp en. Johanna har gått hos psykolog och i KBT-behandling under nästan hela sitt liv, men säger att det mest avgörande för att hon skulle börja må bättre var att hon flyttade från Skellefteå, där alla minnen fanns och där alla visste vem hon var.

– Jag började gymnasiet i Kiruna, hade en jättefin pojkvän och fick en egen trygg plats med en nystart i livet. Jag fattar knappt att min pojkvän orkade med mig, för jag hade ju en tung ryggsäck med mig, och drabbades ofta av ångestattacker och sömnlösa nätter. Även fast vi inte är ett par längre så är jag väldigt tacksam för att han fanns där för mig när jag behövde stödet som mest. Utan honom hade jag nog inte levt idag, jag var väldigt, väldigt trasig.

Alla trauman kom ikapp

Johanna säger att det var när hon äntligen kunde slappna av som alla trauman kom i kapp henne.

– Jag la in mig frivilligt på en ungdomsspykiatrisk mottagning i två omgångar. Där fick jag både gå i enskild terapi och i gruppterapi. Jag hade väldigt många tvångstankar. ”Tänk om jag tar mitt liv?” ”Tänk om jag gör min sambo illa?” Det var hemskt att sådana tankar malde i mitt huvud.

Johanna fick diagnoserna tvångssyndrom, posttraumatiskt stressyndrom och generaliserat ångestsyndrom som orsakats av alla svåra trauman hon genomlevt under barndomen.

– I dag vet jag att det inte är mitt fel att jag lider av psykisk ohälsa och jag har slutat skämmas. Det är inte mitt fel att jag hade de här sjukdomarna, som jag alltid kommer att ha, säger Johanna som idag mår mycket bättre än på länge.

– Jag har känt mig väldigt ensam hela mitt liv och har svårt att lita på människor. Under många år hade jag ingen kontakt med min familj, på grund av destruktiva förhållanden. I dag har jag fått tillbaka kontakten med min mamma och bror och hjärtat är helt igen. Mamma är min bästa vän och ett stort stöd för mig. Hon är en fighter utöver det vanliga. Vår familj är ett bevis på att hur jobbigt man än haft det så kan man förändras och hitta tillbaka till varandra igen.

Vill hjälpa andra

Johanna är sjukpensionär sedan en tid tillbaka men har genom åren jobbat som städerska, inom äldrevården och som personlig assistent, men hon har också varit sjukskriven i långa perioder.

– Men jag har inte gett upp hoppet om att kunna jobba igen. Mitt mål är att åka runt på skolor och föreläsa om psykisk ohälsa och allt jag gått igenom. Med min historia hoppas jag att andra också kan släppa sin skam för psykisk ohälsa, jag vill hjälpa andra människor som har det svårt.

Traumabehandling, mediciner och gruppbehandling för tvångssyndromet är det som varit till störst nytta i Johannas tillfrisknande. Men allra viktigast har hundarna varit.

– Jag har alltid haft minst en hund i mitt liv, och de betyder jättemycket för mig. Hunden är min bästa terapi, säger Johanna och klappar vovven Khaleesi.

relationerBaltazar är terapihäst – hjälper människor som inte mår bra

Hunden ser till att Johanna kommer ut i naturen varje dag. Tack vare hunden kommer hon också ut och träffar människor då hon håller hundkurser hemma i Skellefteå, dit hon återvände för fyra år sedan med sin nya sambo.

– Min sambo och mamma betyder förstås jättemycket för mig, men hunden är speciell på ett annat sätt. Hon är med mig överallt, ger mig ovillkorlig kärlek och har jag ångest lägger hon sig tätt, tätt intill. Precis som min syster Jenny gjorde när vi var små.