Bokaktuella Charlotte Al-Khalili reser helst med pappa: ”Världens bästa resekompis”
De har besökt vingårdar och åkt igenom kåkstäder fulla av flyktingar. De har rest till platser som Costa Rica, Sri Lanka och Sydafrika. De senaste resorna gick till Sicilien och Skottland. Reseminnena som författaren Charlotte Al-Khalili, 48, samlar på tillsammans med pappa Benny Andersson, 74, blir allt fler.
Alltid positiv, gnäller aldrig och ständigt öppen för att testa nya saker
– Mamma gillar inte att resa, men pappa älskar det – och jag älskar att resa med honom. Vi har hunnit med att besöka många av världens hörn tillsammans. Pappa är världens bästa resekompis, alltid positiv, gnäller aldrig och ständigt öppen för att testa nya saker.
Charlottes man Bashar Al-Khalili, 51, som också ofta är med på resorna, nickar och säger att Benny brukar bli kompis med de flesta, även om han inte kan språket. Det har hänt att restaurangägare i Jordanien vägrat att låta dem betala notan eftersom ”Benny är deras kompis”.
Utforskade världen och åkte Sidenvägen själv
Allt började när Charlotte bjöd pappa Benny på en födelsedagsresa till Mallorca när han fyllde 60 år. Det gav mersmak och sedan dess är födelsedagsresan en av flera resor de gör tillsammans varje år.
– Charlotte och Bashar planerar alla resor noggrant med privata guider och trevliga utflykter till nya platser. Det uppskattar jag mycket, säger Benny, som tycker att vinresorna i Toscana och Bordeau varit särskilt minnesvärda:
– Det var roligt att träffa lokala vinmakare och njuta av vackra vinlandskap.
Det här är Charlotte Al-Khalili
Ålder: 48 år.
Familj: Maken Bashar, 51, käkkirurg, pappa Benny, 74, och mamma Solveig, 77.
Gör: Utbildad maskiningenjör som skriver böcker och reser världen runt med sin pappa och sin make.
Bor: I lägenhet i centrala Stockholm.
Aktuell: Med kriminalromanen Malström (Norstedts).
Redan under uppväxten i Söderköping brukade Charlotte och åka på små äventyr med sin pappa.
– Vi höll oss inom landet och åkte bland annat till Gotland på cykelsemester, men det var när jag flyttade hemifrån som jag började utforska världen på allvar. Jag åkte bland annat Sidenvägen på egen hand. Jag reste så ofta jag kunde, vid sidan av pluggandet, berättar hon.
Har gått i sin pappas fotspår
Charlottes pappa arbetade som maskiningenjör och hade aldrig en tråkig dag på jobbet. Han var hennes förebild. Så ville Charlotte också ha det!
Jag har aldrig drömt om att bli författare
– Jag gick i pappas fotspår och läste maskiningenjörsprogrammet och har sedan dess jobbat med att utveckla och förvalta en rad köpcentrum. Det är jättekul.
Att Charlotte Al-Khalili började skriva böcker var en slump, hon hör inte till dem som kan säga ”jag har skrivit i hela mitt liv”. En bekant var med om en grej på jobbet som inspirerade henne. När denne, i kölvattnet av #Metoo, felaktigt anklagades för sexuella trakasserier började Charlotte att skriva en berättelse om en arbetsmiljö med en psykopat.
– Den var egentligen tänkt som en sedelärande och tröstande historia för de som träffat en psykopat, men det slutade med att jag gav ut boken Skörda storm i egen regi. Jag har aldrig drömt om att bli författare men jag hade fått blodad tand och kom snart på en ny idé, samtidigt som jag gick skrivarkurser på distans. Det var ju jättekul att sitta framför datorn och fnissa för mig själv.
Använder maken som bollplank
Hennes nya spänningsroman Malström kom till efter en vår där nyhetskanalerna rapporterade om ökande ungdomsbrottslighet, om våld och död på utsatta områden.
– Jag såg ett nyhetsinslag där man berättade om hur de rivaliserande ungdomsgängen i Biskopsgården börjat som ett svartsjukedrama. Jag började tänka på hur många som berörs av ett mord, och alla har sin historia.
Charlottes tankar började spinna loss och karaktär efter karaktär växte fram i dokumentet.
– Ibland använder hon mig som bollplank, inte minst när hon vill kolla så att de medicinska frågorna blir korrekta, som när någon får hjärtstopp till exempel, säger Bashar, som är kirurg men också en av Charlottes största fans.
Engagerad i Amnesty – flydde från Libanon
Han växte upp i ett hem i Libanon så fullt av böcker att det närmast var att likna vid ett bibliotek. Pappan var ingenjör och mamman bibliotekarie och översättare.
Innan Bashar blivit vuxen hade han plöjt igenom såväl klassiker som modern litteratur. Bashar pluggade medicin och var engagerad i Amnesty international. När hotbilden mot honom blev allt tuffare tvingades han att fly. Vid andra försöket, en strapatsrik resa där han smugglades ut via Ryssland, lyckades han komma till Sverige. Här träffade han Charlotte många år senare. Men det sa inte klick på en gång.
– Vi fick kontakt via nätet och chattade med varandra på ett forum. Jag fick Charlottes telefonnummer, men ringde aldrig upp. Jag fattar inte varför, skrattar Bashar och berättar att han två år senare hittade henne på Facebook, tog kontakt och styrde upp en dejt.
Förlovade sig i Dubai
Charlotte skrattar och säger att Bashar bjöd ut henne på afterwork, som visade sig vara en fyra timmar lång avsmakningsmeny.
– Vilken tur att vi klickade. Han var så lättpratad att samtalsämnena aldrig ville ta slut.
Och så har det fortsatt! Parets första dejt var den 3 juli 2008. Inte långt därefter förlovade de sig i Dubai och i oktober året därpå ringde bröllopsklockorna. Äntligen kom Bashars mamma och pappa på ett Sverigebesök.
– Mamma sa hela tiden att hon skulle komma till Sverige när jag gifte mig och till slut var det dags, skrattar Bashar och säger att han hoppas att Charlottes bok ska översättas till arabiska så att hans föräldrar också kan läsa den.
Vill åka till Galapagosöarna
Bashars föräldrar tvingades också att lämna sitt hemland och bor numera i Portugal. Dit planerar han, Charlotte och Benny snart att resa. Det finns ständigt nya planer och resor att se fram emot och parets devis är att livet ska levas fullt ut.
– Någon dag i framtiden kanske en av oss går till doktorn och får tråkiga besked, och får veta att det är sista chansen att förverkliga drömmar. Då vore det skönt att ärligt kunna svara ”jag känner mig rätt klar nu”.
Men dit är det länge kvar. Några av drömresmålen som Charlotte och Bashar har på sin bucketlist är Japan och Galapagosöarna, och dit hoppas de att pappa Benny vill följa med. Men innan dess blir det bokrelease och några nya kapitel på en bok som Charlotte redan är på gång med.
Ur kriminalromanen Malström, av Charlotte Al-Khalili:
”Han har tappat känseln i benen. De ligger som två stumma stockar framför honom på trottoaren och det rycker inte ens i musklerna när han försöker vicka på tårna. Reklamtavlan i busskuren lyser varmgult men han huttrar i vinternatten och saknar sin jacka. Hur länge har han suttit här bland fimpar och nedtrampade tuggummin? Några minuter, en kvart?
Konturerna dansar, gör det omöjligt att se vad klockan är, men här vill han inte stanna längre än han måste. Antagligen pissar kvarterets hundar på busskuren varenda dag. Han känner åtminstone ingen lukt, bara isig januarikyla som svider när han flåsar in luft. ”Vi måste till sjukan!” hade Elvis flämtat innan han stack. Då tyckte Adam att det var onödigt, såren skulle självläka, men nu bränner det och tröjan har blivit mörk av blod. Han pressar fingrarna mot det lägre såret, det vid sidan av magen, måste stoppa flödet. Skynda dig, Elvis.
Han vänder upp huvudet för att ge syret en öppen väg ner till lungorna. Natthimlens svärta möter honom och han sluter ögonen. Han vaknar till liv när en taxi susar förbi. Den svänger av vid Ringvägen innan han hinner höja armen för att signalera till föraren. Inte orkar han heller. Kroppen känns avdomnad, adrenalinrushen har runnit undan och ersatts av en förlamande kraftlöshet.
Han lyssnar efter Elvis steg, men det enda som hörs bortanför hans rossliga andetag är de avlägsna ljuden från staden, trafiken på Hornsgatan och berusade människor som går mellan krogarna. Ikväll, när lönekontona är påfyllda och fredagen glider över till lördag, är de kungar i baren. Några bruna löv prasslar när de virvlar över gatan och isvinden biter tag i honom med vassa tänder som skär genom hud och vävnader. Om Elvis haft en hjärna kunde han ha lämnat sin jacka så att Adam inte behövde frysa ihjäl när han väntade. Han har varit borta länge, för länge, borde vara tillbaka nu.
Gatan gungar, asfaltsvågorna gör honom matt och han släpper trycket mot såret. Fingrarna har blivit klibbiga av blod som fortfarande tränger ut. Varför slutar det inte? Kan han förblöda? Orden som den där tjejen sa ekar inom honom. Om man dör ung blir man ett vackert lik. Han slår undan oron, mobiliserar nyktra tankar. Man dör inte av två hugg, man har litervis av blod i ådrorna. Men han kan inte stoppa blödningen själv och Elvis dröjer, han måste ringa efter någon annan. Med sina sista krafter flyttar han handen till bakfickan. Hjärtslagen rusar och trots att han andas allt häftigare känns det som om han kvävs. Då upptäcker han det. Mobilen är borta. Elvis tog den.
En märklig värme sveper genom honom, febrig och kokande. Han blundar, låter sig omfamnas av mörkret som lovar lindring, men det ökande bruset i öronen skriker att allt är fel, det är nu det tar slut och ur den här avgrunden finns ingen återvändo. Han vill ropa på hjälp men munnen är full av blod och det enda ljud som kommer ut är gurglandet efter luft. Så hör han dem äntligen. Sirenerna, räddningen. Han öppnar ögonen för att välkomna blåljusen, men gatan är tom. Ljudet dör ut i fjärran, ambulansen kör inte åt hans håll och det besannar hans misstankar. Han skulle aldrig ha litat på Elvis.”