Bodil: Jag blev mamma åt min bästa väns barn
Barnet ska bo hos oss. Det var Bodil Krog Fowlers man Ralph som till slut sa de förlösande orden hösten 2009. Och Bodil hade innerst inne vetat hela tiden att hon skulle ta ansvaret för Kristins baby om Kristin skulle dö. Men hon hade klamrat sig fast vid hoppet att bästa väninnan som var så sjuk skulle överleva och själv få uppfostra sin dotter. De skulle ju få barn samtidigt. Gå med barnvagnarna tillsammans. Njuta av sina barn.
Nu var Kristin död och Elisabeth föräldralös. Och Bodil hade en baby i magen.
Var det självklart att ta hand om bästa vännens dotter? Ge henne en plats i familjen trots att vardagen redan var full? Hur långt är vi egentligen beredda att sträcka oss för att hjälpa andra?
– Vi är inga hjältar. Jag tror att alla skulle ha gjort som vi. Det är väl bara det att det inte är så många som hamnar i en sådan situation, säger Bodil.
Blev till via provrörsbefruktning
Över åtta år har nu gått sedan den tuffa hösten då Bodil födde ett barn och tog hand om ytterligare ett, och två tonårskillar fick två systrar. När vi besöker familjen Fowler kommer först en jättestor hund emot oss. Sedan kommer två långa, unga män med mörka röster och torr humor – storebröderna Philip och Nicholas. Bakom dem kommer Bodil och Ralph. Husets åttaåringar, flickorna, är fortfarande på fritis.
– Hoppas att ni inte är allergiska mot damm eller djur, säger Bodil och visar oss in.
Länge var de en familj på fyra. Så blev Bodil gravid med sladdisen som de skulle skämma bort.
Bodil arbetade tillsammans med Kristin Wilmann Danielsen. De var också nära vänner. Kristin ville gärna ha barn, och när Bodil var i femte veckan följde hon med Kristin, som var lesbisk, till Köpenhamn för provrörsbefruktning. Glädjen var stor när hon fick veta att hon var gravid.
– Kristin var min bästa vän och det var många som tyckte om henne. Hon hade ett så fint väsen. Det var härligt att vänta barn samtidigt.
Dog av havandeskapsförgiftning
Men redan i vecka 25 fick Kristin havandeskapsförgiftning och lilla Elisabeth fick förlösas med kejsarsnitt. Hon vägde bara 820 gram, men klarade sig. Kristin däremot hamnade i koma, men var stundtals vid medvetande.
– Jag besökte henne på sjukhuset varannan dag och satt med Elisabeth i famnen och min egen baby precis under, inne i magen, säger Bodil.
När Kristin var vaken försökte hon flera gånger säga till Bodil att hon och Ralph skulle ta hand om hennes dotter om hon dog. Kristin var ensambarn och hade ingen stor familj själv.
Men Bodil ville inte lyssna, Kristin skulle ju leva. Senare visade det sig att Kristin också hade meddelat sitt önskemål till en anställd i kommunen, som hade skrivit ner det.
Den andra oktober 2009 dog Kristin av havandeskapsförgiftningen, medan Bodil höll henne i handen. Elisabeth var sju veckor och verkade må bra. Och det var då Ralph sa de förlösande orden. Att Elisabeth skulle bo hos dem.
Men först skulle Bodil föda sin dotter. De var redan godkända som jourhem, men det krävdes en rättsprocess för att de skulle få överta föräldraansvaret för Elisabeth.
– Jag fick inte tid att sörja. Allt gick så fort, säger Bodil.
Amelias födsel sattes igång två veckor i förväg för att Bodil skulle kunna komma hem och ta hand om Elisabeth när hon skrevs ut från sjukhuset. När barnmorskan förberedde förlossningen och rullade in en liten säng till Amelia tänkte Bodil: Ska det komma ett barn till mitt i allt det här?
Det skulle det.
Kaos första året
Den 23 december 2009 slogs det fast i tingsrätten att Elisabeth skulle få växa upp hos Bodil och Ralph. De utsågs till hennes vårdnadshavare. Det kändes högtidligt, men samtidigt var det kaos med en överväldigande massa uppgifter.
Sönerna i familjen, då 13 och 15 år, hade svininfluensa och fick inte närma sig flickorna. Bodil, som skulle ha en sladdis, satt plötsligt med två barn som behövde bröstmjölk.
– Jag undrade om vi tagit oss vatten över huvudet, men att säga nej till min bästa väns barn var inte ett alternativ. Det tror jag ingen skulle ha gjort, säger Bodil.
– Jag tvivlade aldrig på att vi skulle klara det. Vi är ju ett så bra team, säger Ralph.
– Jag minns att det blev en förändring av stämningen i familjen. Du var ganska stressad det första året, säger Nicholas till sin mamma.
– Ja, jag har faktiskt knappt några minnen från det året. Kroppen var i konstant beredskap, säger Bodil.
De första månaderna måste Elisabeth åka på kontroll av ögonen tre gånger i veckan på sjukhuset eftersom hon var för tidigt född.
Hon hade astma och hämtades med ambulans när hon hade fått andningsuppehåll. Mitt i allt detta kunde Bodil få för sig att hon skulle ringa Kristin och berätta om sin nya vardag.
– Jag kunde inte fatta att hon var borta.
Dörren till det stora huset öppnas. In kommer två flickor som är nästan lika långa och båda har långt, ljust hår. Många tror att de är tvillingar och själva ser de sig nästan som det. Om den ena är sjuk och inte kan gå till skolan vill den andra också stanna hemma.
De går i samma klass, spelar båda kornett och delar rum.
Elisabeth vet att hennes mamma är död, och ibland pratar hon med henne när hon har lagt sig på kvällen. På väggen hänger en målning av henne.
– För oss är det ingen skillnad på vår biologiska dotter och vår andra dotter. Många tror att de är tvillingar och att den ena liknar pappan och den andra mamman, säger Bodil.
Amelia, som liknar sin pappa, har satt sig till rätta i hans knä. Elisabeth sitter mellan storebröderna.
– De har haft tur med sina bröder. Det hade inte gått utan dem, slår Bodil fast.
Haft flera fosterbarn
Redan innan den livsomvälvande förändringen 2009 hade Bodil och Ralph talat om att göra något för andras barn. När de tog hand om Elisabeth förstärktes detta. Familjen har haft flera fosterbarn och om någon av killarnas vänner saknar bostad eller en flickvän vill flytta in finns det alltid plats.
– Vi tillhör de få procent i världen som har tak över huvudet och mat på bordet varje dag. När vi har lite pengar innebär det att vi äter något från frysen, inte att vi svälter. Då tycker jag att man kan göra något för andra.
– Och om man inte orkar det?
– Då kan man börja med att ställa fram en extra tallrik på middagsbordet. Världen är full av barn och ungdomar som behöver vuxna som bryr sig om dem, säger Bodil.
– Vad gör du avkall på?
– Städningen! Det här är inget perfekt hem, hos oss är det helt normal att julpyntet står framme på sommaren.
– Hur många bor det här nu då?
– Nu är det vi sex, plus våra hundar Hugo och Didrik, och två kompisar till killarna som bor här helt eller delvis för att de vill det. Vi är inte färdiga med fosterbarn, behovet av fosterhem är mycket större än de flesta tror.
Både Bodil och Ralph arbetar heltid. Hon har vidareutbildat sig och blivit gymnasielärare sedan flickorna kom.
– Lyckligtvis är Ralph en riktig hönsmamma, mer än han var med killarna. Så han tar med flickorna till sommarstugan då och då, och så är jag här med ungdomarna.
När Nicholas och Philip var fyra och sex år var Bodil och Ralph separerade i två år. De hittade tillbaka till varandra, men deras vardag med två vilda pojkar kunde vara krävande. Så blev killarna äldre.
– Och vi tänkte att nu lugnar det ner sig, säger Bodil.
Hon ser sig runt om i köket där en av de långa sönerna har somnat med en stor hund i soffan och den andra hunden går runt och viftar på svansen, Ralph skojar med flickorna medan Bodil lagar mat.
– Vi är nog inte gjorda för lugn och ro. Det ger oss så otroligt mycket att ha ett öppet hem.
Text: Ingvild Kjøde Foto: Marianne Otterdahl-Jensen Översättning: Anette Bülow