Björn Skifs om karriären: Försökt sluta i tio år
Björn Skifs, 71 är precis hemkommen till ett Sverige från ett kyligt Spanien. På schemat fanns bland annat fotbollsderbyt mellan Barcelona och Real Madrid och en massa jobb med nya showen Bitar ur mitt liv som går ut på Sverigeturné i höst.
Showen ska fånga en 50 år lång karriär på scen och skiva.
Jag antar att du har fått sortera bort en del favoriter i gallringen?
– Herregud ja, absolut. Klart att det är några som får stryka på foten. Men det finns material så att det räcker och blir över.
Björn Skifs om frun Pernilla
Du jobbar som vanligt tillsammans med din hustru Pernilla. Hur funkar det?
– Jag tycker att det fortfarande går strålande. Vi är lagom överens om grejorna. Vi gillar ungefär samma saker, musikaliskt och humormässigt. Sedan är det praktiskt.
Men hon tvekar inte att såga dig när det är befogat?
– Det kan du tro, men det blir sällan några riktigt hetsiga diskussioner. Hon vet så väl vad jag kan och inte kan göra och vad jag bör och inte bör göra. Hon har ett jättebra öga.
Det finns en rad exempel på artister som säger att de ska sluta turnera, gör en farvälturné, och sedan gör de ändå comeback efter ett år igen. Men du har aldrig sagt att du ska sluta?
– Nej, inte officiellt i alla fall. Men de senaste tio åren har jag sagt att ”det här är nog sista gången”, under eller efter varje produktion. Men så går tiden och så drar det i speltarmen igen. Pernilla brukar ju skratta varje gång hon hör det.
Du arbetar också på en självbiografi tillsammans med författaren Petter Karlsson?
– Ja, vi ses lite grann då och då. Han känner mig ganska väl sedan tidigare. Men det finns en ambition och tanke där att summera och berätta det jag har varit med om men det varken brådskar eller hinns med under det här året.
Inga skandaler
Utåt sett har din karriär varit skandalbefriad. Blir det några bomber i biografin?
– Det blir inga konstigheter och inga smaskiga avslöjanden eftersom jag inte har varit med om något sådant. Vem vet, det kanske blir en jättetråkig historia. Men det kanske kan vara spännande att höra saker som inte är elände och som skapat rubriker ändå. Visst har det varit ”ups and downs” men livet har gått sin gilla gång.
Inga utslängda tv-apparater från hotellrum?
– Nej, inte ens fjärrkontrollen. Men sen kommer det säkert ett och annat ett minne som folk inte har någon aning om och som lyfter ett och annat ögonbryn.
Har det varit viktigt att hålla en gräns mellan artisten Björn Skifs och den private Björn Skifs?
– Jag har lagt mig vinn om att leva ett helt vanligt liv för både familjens och min egen skull. Det är så mycket annorlunda ändå att vara i den här branschen. När jag möter folk är de ofta väldigt vänliga, det är ingen som tycker jag är något märkvärdigt. Tillvaron behöver inte stanna upp för att jag går in i ett rum. Jag är ju en ganska vanlig snubbe och trivs med det.
Men du har ju ändå en speciell talang
– Nja, den eventuella talang jag har det är väl det jag gör på scen, i jobbet. Jag kan ju inte jonglera eller något sådant. Så jag är nog ganska tråkig. Eller det tycker veckopressen i alla fall, det har jag hört ”Ska vi skriva om honom igen. Han är ju så tråkig?”. Och det kan de tycka, jag kan nog själv tycka att jag är ganska tråkig ibland, åtminstone officiellt. Men jag hoppas ju att jag kan vara spirituell i goda vänners lag.
Men du är onekligen folkkär och har fått propåer att vara med i produktioner som Så mycket bättre och Stjärnorna på slottet men tackat nej.
– Då ska man helst vända ut och in på sig själv och det är jag inte så intresserad av. Helst ska man ha lite elände, det ska komma lite tårar. Jag är inte så road av det. Sedan tycker jag att formen i ”Så mycket bättre” är jättebra, att artister tolkar varandras låtar. Det är klistret emellan som jag inte är så jätteförtjust i.
Björn Skifs dubbelgångare
Men du avslöjade ju häromåret att det fanns en dubbelgångare som utgav sig för att vara dig på olika spelställen i landet. Du kanske kan skicka honom att vara med istället?
– Ja, det hade varit rätt behändigt de dagar man känner sig lite låg eller sjuk. Men jag vet inte om han gör det nu längre. Jag vet att det händer att han uppträder med mina låtar. Men han drar sig i alla fall inte för att presentera sig som mig. Inte ens för min fru. Då var ju måttet rågat.
Va, när hände detta?
– Det var för några år sedan på något fjällhotell. Jag tror till och med att han uppträdde där. Pernilla blev ju lite överraskad när han kom fram och presenterade sig som mig: ”näe, det tror jag inte att du är”.
Men du verkar ta det med gott mod?
– Ja, för fanken. Men det är lite läskigt, obehagligt. Men man får väl ta det. Jag kan ju inte förbjuda honom eller inte vad jag vet i alla fall.
Showerna måste vara ganska energikrävande. Hur håller du dig i form?
– Klart man måste hålla sig i form men för min del handlar det mest om att rösten ska hålla. Det är två timmar man ska sjunga och det är ansträngande på sitt sätt. Jag har utvecklat ett personligt sätt att gå in i ett lugn. Det är inte meditation direkt men det är ett sätt att försätta sig i något slags lugn innan föreställningen.
Från det ena till det andra. Det är ju val i höst också. Finns det någon politisk fråga som är speciellt viktig för dig?
– Jag tycker det har varit en konstig turbulens i svensk inrikespolitik men vill inte vara någon agitator. Men det finns lite frågor att ta tag i.
Gör bara saker som är kul
Flera av de artister du delat scen och strålkastarljus med, som Lill-Babs och Jerry Williams, har ryckts ifrån oss på senare tid. Hur reagerade du på det?
– Jag tycker självklart att det är jättetråkigt. Tiden är obarmhärtig. Man tycker ju att vissa människor alltid ska finnas men man får tyvärr lov att acceptera sådana saker. Nu är det ju inte bara artister som går bort men det blir speciellt tydligt när det blir så omskrivet och berör så många. Det är ju livets gång
Jag tänkte även på reaktionerna efter Aviciis död. Det verkar som att det angick fler än bara de som hade ett förhållande till honom som artist?
– Ja, men det var ju också en så ung person. Det är inte rättvist någonstans i världen. Det var ju en chock även om jag inte heller hade något speciellt förhållande till honom. Man får sig en tankeställare också om branschen över huvud taget. I hans fall fall tror jag att det var att det var någon slags jakt på någonting, vem det nu var som låg på där. Man får nog försöka bromsa i tid och ha fötterna på jorden. Det är lätt att det drar iväg tror jag. Åtminstone på den nivån.
Du tar det lugnare?
– Jag har bestämt mig för att bara göra saker som jag tycker är kul och som jag brinner för. Lagom, så ska det vara. Men det fanns ju en tid när man högg på allt. Men då var man ung och fixade det.
Hooked on a feeling
På tal om grejor som är kul. Har du någon gång inte tyckt det var kul att sjunga ooga-chakka, ooga-chakka (Hooked on a feeling)?
– Ja, faktiskt. Det fanns ju en tid på 80-talet när jag inte ville spela den. Då när den fick lite uppståndelse i USA och på andra ställen så var det ju som det var men nu hade jag börjat tänka att ”fan, kan inte folk vilja lyssna på något annat?”. Jag gillar ju låten men minns att jag drog mig för att göra den. Sedan när vi skulle göra de första Badrockarna på Öland 1986 eller 1987 så var det någon som undrade ”Varför gör du inte Hooked on a feeling? Det är ju självklart att du måste göra den”. Den var ju gammal redan då och jag ville spela nytt.
Men då provar jag och döm om min förvåning och vilken reaktion det blev i publiken. Det vart ju wow, varför har jag inte spelat den! Jag fick en bekräftelse på att folk verkligen ville höra den. Sedan dess har den fått hänga med igen och jag är naturligtvis tacksam att man har en sådan låt i bagaget. Det är bara en ynnest att få ha en sån låt.
Hur är det egentligen med signaturutropet ooga-chakka, ooga-chakka. Var kommer detta geniala inslag ifrån?
– Det är ju en cover som har gjorts i andra versioner förr. Bland annat som ballad av BJ Thomas. Men också av engelsmannen Jonathan King. Och det var den versionen som vår dåvarande producent Bengt Palmers hade hört och tyckte att vi i Blåblus (Blue Swede) skulle spela. I Kings version fanns det en liknande ”hook” i början fast blekare. I vår version var det mer muskel i det. Men idén var Kings, bara det att vi gjorde det lite bättre.
Jag tänkte att ooga-chakka kanske slagit så bra i Sverige eftersom det låter som indianer från vilda västern. Och vi har ju ett kärleksfullt förhållande till västernindianer från amerikanska cowboyserier som Macahans och bröderna Cartwright.