Birgitta: Mina väninnor slutar aldrig älta sina krämpor
”Glömska och upptagna av sig själva”
Jag har turen att ha haft trevliga väninnor i alla år. Dels från arbetsplatsen, dels från grannskapet. Ofta var det barnen som när de var små gjorde att vi fick kontakt och det har vi fortfarande som pensionärer. Men det känns inte lika roligt och självklart längre.
Jag vet inte om det är jag som börjar bli gammal och grinig – eller om det faktiskt är de som förändrats. Från att ha varit käcka och med på noterna har de nu blivit försiktiga, glömska och upptagna av sig själva, tycker jag alltså. Jag kan inte stryka alla över en kam, som man säger, men av mina fem närmsta väninnor är det bara en som är alert i både kropp och knopp. De andra är hypervimsiga. Och gör skoj av det ibland, men det går mig numera på nerverna.
Det som stör mig är också deras ointresse för det som inte direkt berör dem själva, när det gäller relationer. Sånt kunde vi prata om länge förr i tiden. Nu vill de bara låtsas som om allt är bra – förutom deras krämpor förstås. Det tar mycket tid av vår samvaro att jämföra och oja sig över sjukvården. Min enda ännu så kallat ”friska” väninna brukar le lite åt mitt håll, jag tror vi tycker lika.
Värst är när vi ska på gemensam utflykt. Ibland åker några av dem i min bil som är störst. De pekar, kommenterar, vill ändra färdriktning, betala parkeringsbeloppet fast ingen förstår anvisningarna. Det blir bara kaos. Jag försöker ta kommandot men då blir de sura. ”Jag vill ju bara hjälpa till, du som är så snäll och kör” får jag höra. Ja, vad säger man? Inga fler utflykter? Då blir det helt slut mellan oss och det vill jag inte.
Birgitta
Relationsexperten Anne-Marie Furhoff:
Försök sätta stopp för slentrianältande
Vi människor ställs alla förr eller senare inför ett åldrande där tidigare förmågor förändras i olika takt och olika grad. Detta har blivit väldigt tydligt i din väninnegrupp. Ni är i en brytningstid där ni efterhand sätts på prov i att hantera varandras svagheter. Det är i allmänhet svårt att till en början se en sådan förändring utan att irritera sig. Men när man till slut accepterar att den andre inte förmår att fungera som förut, då blir allt lite lättare.
För dig och väninnorna handlar det väl nu om en ”gråzon” där alla för det mesta är nästan som vanligt. Men ibland blir det uppenbart att ett åldrande är på gång hos någon eller några.
I fråga om samtalsämnena så flyttar sig ju fokus mot vad som är mest aktuellt. Därför blir sjukdomar ett tema i er grupp med stigande ålder. Ofta behöver man få ”älta” det som bekymrar en men om det blir ett ”slentrianältande” så är det ju bra om någon kan bryta det på ett fint sätt som inte upplevs okänsligt. Det kan kanske vara din uppgift.