Berit: Jag vågade inte berätta vad han gjorde

Jag är 90 plus och funderar mycket på om livet är värt att leva. Jag har svårt att tänka framåt, i stället är det som en karusell av tankar i huvudet på mig om allt som har hänt i mitt liv.

Efter reklamen: Se också: 5 myter om åldrande

Ett svårt liv

1939 när jag var nio år började vuxenlivet. Min mor och jag bodde i en enrumslägenhet på fjärde våningen. Vi fick elda själv och hade dass på gården. På vintern frös vattnet i kranen.

Min far bodde inte hos oss, han hade hittat ett annat fruntimmer någonstans. Jag hade en syster och en bror som var mina halvsyskon och bodde hos oss. När min syster var 19 år fick hon en son som mor tog hand om. Även jag fick ställa upp.

Mor arbetade skift på stadens största fabrik och då fick jag och min systerson vara hos mormor. När jag gick till skolan lämnade jag honom på barnasylen, som daghemmet hette då. Efter skolan hämtade jag honom igen.

Mannen som var far till pojken kom ibland för att träffa min syster. Det hände att han satt och väntade på henne i vårt kök hela natten – till min fasa.

Mor och jag sov i en gammal pinnsoffa och mitt i natten kände jag hans hand mellan benen. Jag låg styv som en pinne och var alldeles genomsvettig. Inte vågade jag väcka mor så jag fick utstå detta många nätter. Det fanns ingen jag kunde berätta för. Detta har jag burit inom mig i 90 år. Jag var gift i 50 år, men talade aldrig om för min man vad jag upplevt. Än i dag tycker jag inte om att folk tar på mig. Jag förstår inte själv varför jag skriver om det för jag blir så deppig, men jag måste få ut det på något sätt.

Lätta ditt hjärta: Här kan du lyssna på våra läsarberättelser i poddformat

I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!

Sedan hamnade jag själv i skärselden när jag var 19 år och fick barn. Jag bodde hos mor och arbetade på stans största sjukhus. Jag arbetade till en vecka innan han skulle födas och började arbeta igen när han var sex veckor.

Det var mitt i vintern och jag fick gå upp klockan fyra och elda i spisen så att det var varmt. Jag klädde på pojken och virade in honom i en filt eftersom jag inte hade pengar till en barnvagn. Sedan gick jag till barnasylen med honom och skyndade till spårvagnen för att hinna till arbetet.

relationerLäsarberättelse: "Jag dejtar flera män samtidigt"

Har idag ingen kontakt med sonen

Min mor hämtade honom på eftermiddagen om hon var ledig. Under de sex veckorna då jag inte arbetade fick jag 25 kronor i veckan av socialen. Pengarna gav jag till mor eftersom vi hade det dåligt ställt. Det var bara att kämpa på.

När min son var fem månader träffade jag mannen som jag gifte mig med. Han köpte en begagnad barnvagn i gul masonit till mig. Priset var 50 kronor. Sedan flyttade jag och min son hem till honom. Han bodde i ett rum och kök med värme-element och toalett i lägenheten – rena lyxen!

Efter några år gifte vi oss. Vi flyttade till en större lägenhet och sedan till hus. Vi hade det bra ställt och inga bekymmer. Tyvärr fick min man och jag inga barn.

Min son är gift och har två barn. Han bor 400 meter från mig, men vi har ingen kontakt med varandra. Så blir det när man säger sanningen. Så jag sitter ensam på storhelger och födelsedagar. Det har jag gjort de senaste tolv åren. Fast jag är till åren kommen sköter jag allting själv och begär ingen hjälp. Det är lugnast så.

/Berit