Barnbarnets tårar fick mig att ångra mina hårda ord

När min dotter berättade att vårt äldsta barnbarn Malte skulle få en helt ny Iphone på sin sjuårsdag blev jag rent ut sagt förbaskad.

– Du kan inte mena allvar. En så dyr telefon till en så liten pojke. Det är alldeles för tidigt.

– Men det tycker inte vi. Nästan alla hans klasskamrater har en telefon och Malte har inte pratat om något annat de senaste månaderna.

– Men Camilla. Han är för liten för ansvaret. Är det inte bättre med Lego?

– Nej, Henrik och jag har bestämt oss.

– Jaha, sa jag vasst. Snart är den sönder eller borta och så har ni slösat bort de pengarna …

– Mamma, du är alltid negativ, utbrast min dotter och telefonsamtalet blev till en upprörd diskussion.

Jag stod fast vid att det var en dålig idé och min dotter försökte övertyga mig om att Malte kunde hantera ansvaret.

– Det har gått alldeles för långt med de där mobilerna, sa jag till min man samma kväll. Du ska få se! Om en månad har pojken gjort av med sin. Vad ska de då göra?

Min man rynkade pannan.

– Vänta och se. Malte kanske klarar detta alldeles utmärkt.

– Det vet jag att han inte kan. Du ska få se att jag får rätt…

En vecka senare fick Malte sin efterlängtade mobil och han var överlycklig. Hans pappa hjälpte honom att ladda ner några spel och snart var han fullständigt uppslukad.

– Jag tycker fortfarande att det är alldeles för tidigt, kunde jag inte låta bli att säga, när Malte på kalaset råkade lägga mobilen ifrån sig så att hans lillasyster fick tag i den.

Det blev skrik och bråk när han kämpade för att ta den ifrån henne. Min dotter såg min kritiska blick, men sa ingenting.

Det gick tre veckor, sedan fick jag rätt i min förutsägelse. En torsdagseftermiddag frågade Camilla mig om jag kunde hämta Malte på fritids, eftersom hon skulle till doktorn med Josefin.

När jag kom till fritidshemmet kunde jag inte hitta pojken. Han hade varit ute på gården och lekt, men nu var han som uppslukad av jorden. Jag hade hunnit bli riktigt bekymrad när jag hittade honom hopkurad bakom en låg mur vid lekplatsen. Något var fel.

– Vad har hänt? frågade jag och satte mig på huk.

Malte skakade på huvudet, kämpade med tårarna och ville inte säga något.

– Berätta nu, sa jag och tog honom i famn. Är det någon som varit elak mot dig?

Jag framhärdade försiktigt med mina frågor och till slut bröt tårarna fram.

– Mormor, om jag berättar för dig, lovar du att inte säga något till mamma?

Vi letade tillsammans

Hans tårvåta ansikte gick rakt i hjärtat och jag lovade.

– Min mobil, förklarade han gråtande. Det är speldag i dag och vi fick ta med oss våra mobiler, men nu… Jag vet inte var den är.

– Så den är alltså borta, sa jag.

Mobilen var borta och Malte var förtvivlad. Detta kunde ha undvikits om Camilla lyssnat på mig.

– Mamma sa att jag skulle passa mobilen noga. Hon kommer att bli jättearg om hon får veta att jag tappat den … Han tystnade och ögonen tårades igen.

Jag reste mig.

– Kom, Malte. Vi letar upp den tillsammans. Den måste ju finnas någonstans. Minns du var du satt?

– Vi har spelat inomhus, men också lite ute.

– Okej. Vi börjar inne. Kanske har någon annan hittat den och gett den till en vuxen.

Tillsammans började vi leta och jag kände hur mitt motstånd mot att Malte skulle ha en egen mobil triumferade. Pojken var ju förtvivlad och klarade inte ansvaret. Men när vi letade började Malte ändå rucka på min hållning.

Han berättade om det nya spelet han hade fått och hur han och Magnus, som gick i årskursen över honom, hade spelat det tillsammans.

– Han är min nya spelvän, berättade Malte stolt men blev plötsligt ledsen igen.

– Om vi inte hittar telefonen kan jag inte spela med honom mer …

– Vi ska hitta den, sa jag och lyssnade på Malte som förklarade hur noga han varit med att göra som hans mamma sagt till honom och inte låna ut telefonen till andra.

Det blev stor lycka när en av pedagogerna leende kom emot oss med mobilen i handen.

– Du glömde den på bänken när det var dags för mellanmål. Matilda hittade den, sa hon.

Medan Malte packade sin väska sa hon att mobiler nästan aldrig kom bort på fritids.

– Barnen är duktiga på att hjälpa varandra och de har verkligen stor glädje av dessa speldagar.

– Du säger väl ingenting till mamma, bad Malte i bilen.

Var uppskakad

Jag skulle just lugna honom på den punkten, men så insåg jag att det inte var någon bra idé. Det kunde ju hända att personalen på fritids sa något till Camilla eller Henrik.

– Vet du vad, jag tror det är bäst att du är ärlig mot dina föräldrar och berättar om vad som hände.

Och så blev det. När Camilla dök upp en timma senare sa jag att Malte hade något att berätta. Först ville han inte, men sedan kom det:

– Mormor hade rätt, mamma. Jag blev av med mobilen i dag …

Med gråten i halsen berättade han för sin mamma, men jag hörde knappt vad han sa.

Det var vad han sa först som skakade om mig. Han hade sagt att mormor hade rätt.

Camilla tröstade sin son.

– Det blir nog bra, älskling, sa hon och mötte min blick.

Hon förväntade sig en vad-var-det-jag-sa-blick tillbaka, men jag var ärligt talat ganska uppskakad över Maltes ord. Han var bara sju år men hade uppfattat min kritik och måste ha förstått att jag inte litade på honom.

Minnet av hur han satt och grät av rädsla för att han varit glömsk gjorde ont i hjärtat.

Och den glädje som mobilen innebar, och som han berättat om, fick mig att förstå hur dum jag varit och hur lite respekt jag visat för min dotters beslut.

Jag log mot honom:

– Vi glömmer alla ibland.

Min dotter såg förvirrad ut.

– Malte har berättat vad han kan göra med mobilen och hur han spelar med kompisar. Han kommer säkert att ta väl hand om den nu eftersom den betyder så mycket för honom. Det var en bra present.

– Eh … tack. Och tack för att du hämtade honom.

– Det var så lite.

Lärde mig något

Det var inte bara Malte som lärt sig något denna dag. Hädanefter ska jag respektera min dotters beslut. Visserligen är jag inte alltid överens med henne, men barnbarnen ska inte behöva känna min motvilja och komma i kläm. Jag begrep inte hur mycket den dyra presenten betyder för Malte och hur mycket glädje den ger honom. Nu gör jag det.

/ Anette