Bada, läsa, spinna … allt blir så mycket roligare om man startar en klubb!

Att kunna dela ett intresse är härligt! Men i klubbarna delar man så mycket mer än så.

Gemenskapen kring en hobby, eller en passion, kan ge många ringar på vattnet. Föra med sig mycket glädje och nya perspektiv.

Här låter vi tre kvinnor berätta om sina klubbar. Och kanske inspirera andra.

Mette: Jag trodde inte att detta var något för mig …

Världen hade i mångt och mycket stängt ner på grund av pandemin och Mette Hjorth Mikkelsen, 52, arbetade hemifrån. Det var en bra bit in på hösten när hennes gamla väninna, Rikke, ringde och ivrigt undrade om hon inte ville följa med ut och bada. ”Nej, bevare mig väl”, var Mettes första tanke, för inte var ju hon någon sådan som vinterbadar. Men eftersom det var Rikke som frågade så gav hon det ändå en chans. Hon tänkte att ”jag gör det i en vecka, så har jag visat henne min goda vilja, och sedan kan jag säga att det inte var något för mig”.

Det här var hösten 2020, och baden har fortsatt. Mette tar ett dopp nästan varje morgon, och inte bara med Rikke. För snart blev de sex stycken, och ibland tillkommer en och annan. Och när det är någon som uteblir så är det sällan Mette.

– Nu är det jag som säger ”Åh, vill ni inte följa med ut och bada?”.

Mette har nämligen blivit helt beroende av att börja dagen med ett kallt dopp i gott sällskap. För det är två saker som hör ihop.

– Jag skulle aldrig göra det om jag inte visste att det stod någon och väntade på mig.

Och det beror inte på att hon inte vågar bada ensam. Utan grundar sig i att en del av upplevelsen är att ses och göra det i grupp. Kasta sig i plurret tillsammans. Få den lilla pratstunden på badbryggan.

– Ingen lång. För vi ska ju på jobbet efteråt. Bara det att man kan ”catcha upp” varje morgon och säga god morgon.

Och så ett skratt. Ett skrik. Ett stön. En djup inandning. Alla har sina sätt att reagera på det kalla vattnet. Mette fokuserar på andningen. Och inledningsvis blev det under en lång rad gånger mer ett dopp än ett bad, inga simtag. Och fortfarande har hon inte doppat huvudet även om de andra säger att det är bra mot klimakteriebesvär. Sakta men säkert blir hon dock allt mer ”vikingaaktig”.

– Jag hade börjat njuta av det redan innan det blev sommar, och vinterbadklubben blev en badklubb.

En sak är i alla fall säker. Även om dagarna då man jobbar hemifrån blir färre så ska de hålla liv i badklubben. Mette ser redan framför sig hur de hoppar i vattnet tillsammans även om 20 år. Och för att dokumentera processen har hon börjat ta bilder när de badar.

– Det är roligt att se våra ansikten. Jag blir så glad av att titta på de bilderna.

Vinterbadklubben är lös i strukturen. Som regel träffas man när solen gått upp.

– När man väl är därute så är vädret nästan alltid bra. Vi har bara ställt in ett fåtal gånger på grund av vädret. Och då har det nästan alltid berott på blåsten. Aldrig kyla eller regn. Vi har badat när regnet stått som spön, i ett hål i isen och i issörja.

Det var fantastiskt att bada i issörja, berättar hon. Isen lade sig tätt runt kroppen, så att det kändes som om man inte blev blöt, och lustigt nog kändes det varmare.

Himlen är en annan sak som Mette kommer att tänka på.

– Himlen är aldrig densamma och den kan vara helt magisk. Särskilt i frostväder. Det var varit en del helt fantastiska morgnar. Man kommer så nära naturen, och det är också en stor del av upplevelsen.

Charlotte: Böckerna öppnar för samtal om allt möjligt

De börjar alltid med lunch och ett glas vin. Och de första två timmarna handlar samtalet om dem själva, men nästan alltid i ljuset av den bok som de alla precis läst.

– Det er svårt att undgå. Litteratur är ju fantastisk som avstamp för ett samtal, även när man pratar om sig själv. Böckerna kan ha en förlösande inverkan. Man har en gemensam utgångspunkt, och snacket kommer snabbt att kretsa kring de känslor och frågeställningar som boken väcker, säger Charlotte Blay, 83.

I över tolv år nu har hon varit med i bokcirkeln Bogfinkerna och tillsammans med de sex övriga medlemmarna gått igenom ett 70-tal romaner och diktsamlingar. Det har fört dem både långt bort och tätt ihop.

När de drog igång kände Charlotte bara en av de andra i gänget. Nu är de nära vänner alla sju, går på utställningar och föredrag ihop och firar varandras jämna födelsedagar.

– Vi har till och med varit i Japan tillsammans. Det var när en av de andra skulle vara med på en stor utställning där. Hon gör ikebana (ett japanskt sätt att arrangera blommor på, reds anm), och vi hade precis läst och var mycket fascinerade av den japanska författaren Murakami. Så vi fick ordnat med en resa dit i 14 dagar för att sniffa på den japanska kulturen.

Charlotte är den enda i bokklubben som själv är författare. De andra har sysslat med helt andra saker under sina yrkesliv. Två är till exempel pensionerade sjuksköterskor, och en tredje är lektor i franska. Men Charlotte ser inte att de skulle vara särskilt olika av den anledningen. De är alla mor- eller farmödrar och litterärt intresserade.

Att kvinnorna i Bogfinkerne har helt olika bakgrund är inte till nackdel, tvärtom. Det har många gånger visat sig vara ett plus. Som när Charlotte under en tid behandlades för bröstcancer.

– Då var jag glad för att det fanns sjuksköterskor i gruppen. Det var många saker jag kunde fråga dem om.

Dessutom har Charlotte Blay haft stor glädje av att låta de andra i klubben läsa både hennes manus och färdigtryckta böcker, och komma med kommentarer.

– I min senaste bok, Lebensborn – et barn til Hitler, hade de till exempel direkt inflytande på titeln. Jag hade själv kallat den Lebensborn – et barn til føreren, men så sa de: ”Vill du sälja eller inte?” Och så blev det ”Hitler” istället för ”føreren” (ledaren/führern, reds anm). Även om vi har läst mina böcker på samma sätt som vi läst alla de andra böckerna, så har de inte kunnat låta bli att fråga; ”Men, gick det verkligen till på det viset?” och ”Hur kom du fram till det?”.

Lebensborn är baserad på Charlottes svågers historia, alltså på verkliga händelser. I Flyvefærdig, som kom ut 1986 och var hennes första roman för vuxna, är moderskapet centralt. När klubben samtalade om den boken föll det sig naturligt att de inledde med en runda där var och en berättade om relationen till sin egen mamma.

De träffas varannan månad. Vad de ska läsa bestämmer de strax innan de skiljs åt. De läser i stort sett allt som är skönlitterärt – både romaner, noveller och dikter – deckare undviker de dock. De är glada för Søren Ulrik Thomsen och Tomas Tranströmer.

När dikter står på programmet läser de gärna var sin högt. Och oavsett om det är en diktsamling eller en roman som de pratar om är det nästan alltid Vibeke som börjar. Hon är bra på att föra anteckningar och strukturera. Men annars är formerna i hög grad fria, de har ingen dagordning för genomgången, eller "plikten”.

– ”Åh nej, plikten kallar”, säger vi när vi är färdiga med lunchen och har fått kaffe och kaka. Men när vi väl kommer igång går diskussionens vågor höga. Vi pratar om språket, karaktärerna och känslorna, och vi är inte alltid överens.

Genomgången tar i regel ett par timmar, innan de känner att det är dags att runda av.

– Det handlar ju inte bara om litteratur. Vi pratar om oss själva också.

Nicolette: Att samlas kring något vi brinner för ger livskvalitet

Hon hade precis gått i pension och hade länge drömt om att börja spinna igen. Då skulle hon spinna ull till en tröja, som hon sedan själv skulle sticka. Så träffade hon på en som var med i en spinnklubb. Det är nu drygt tre år sedan och Nicolette Heilygers, 68, har med tiden blivit allt skickligare med spinnrocken.

– Jag har också börjat experimentera en del för att se hur olika fibrer fungerar ihop. Jag arbetar även med växtfibrer, som jag blandar med ullen. Dessutom har jag börjat växtfärga lite.

Med andra ord har Nicolette blivit biten av spinningen och hela processen med att framställa garner. Och så har klubben blivit en härlig hållpunkt i vardagen. De återkommande träffarna är säkerligen något som betyder mycket för dem alla, tänker Nicolette.

– Annars kan dagarna lätt flyta ihop. Det ger värde och livskvalitet, att vi samlas kring något vi brinner för. Men vi pratar också om allt möjligt annat. Det händer ju något när man gör saker ihop. Man blir vänner.

Nicolette träffar sina vänner i klubben varje tisdag hemma hos Birgitte, som har både gott om plats och en fantastisk utsikt där hon bor. De är åtta i gruppen, men det är sällan att allihop är där samtidigt.

Vid fint väder sitter de gärna ute i det fria. Kanske tänder de en brasa.

– Vi har också pratat om att gå ner till stranden och spinna.

Ibland träffas de på eftermiddagen, andra gånger på kvällen. Det är beroende av Birgittes jobb. Ofta har någon bakat en kaka och i regel blir det tre timmars trevlig samvaro.

Nivån på färdigheterna varierar stort. Några har varit igång längre, vissa är mer rutinerade hantverkare än andra, och man behöver inte kunna spinna när man kommer. Då kan man låna en spinnrock av Birgitte, för att prova på och ta reda på om detta är något som passar en.

Nicolette är själv utbildad pedagog och kunde litegrann när hon kom med i klubben. Hon lärde sig det på en kurs på 80-talet när angora var på modet. Nicolette, som kommer från Nederländerna, var då strax över 30 och hade bott i Danmark i tio år. Lustigt nog gjorde Birgitte, som ställer sitt hem till förfogande för klubben, den omvända resan, från Danmark till Nederländerna, men nu är hon alltså tillbaka i Danmark igen.

– Det har vi pratat mycket om, och ibland hjälper jag henne med ett ord på holländska. Samtalet tar fart, om livet och det som händer och sker. Det är alltid intressant att höra om andra människors liv. Det vidgar ens horisont. Och det gör inget att vi inte är i samma ålder. Tvärtom ger det bara en extra dimension.

Se också: 5 kändisar med väldigt otippade intressen

Efter reklamen: Fem kändisar med väldigt otippade intressen

Nicolette vet inte hur gamla de andra är, men hon är ganska säker på att hon själv är äldst. Och åtminstone en i gänget hade kunnat vara hennes dotter. Som barn gick hon nämligen på en förskola där Nicolette arbetade.

– Första gången hon var med kunde jag inte ta blicken ifrån henne. Jag funderade och funderade, letade i minnet. Så kom jag att tänka på en flicka jag haft på förskolan för många år sedan.

Och visst var det hon, det kunde den nu vuxna kvinnan bekräfta. Sedan började de två samåka om tisdagarna, till träffarna med klubben, då de bor åt samma håll.

Nicolette har fler hållpunkter i vardagen. Om onsdagarna simmar hon med en väninna, och så är hon med i en reseklubb. De reser tillsammans en gång om året, men även under resten av året sammanstrålar de för att äta och prata, och kanske spela ett spel.

Ibland njuter hon bara av lugnet. Och så är det barnen och barnbarnen. Och spinnrocken, förstås.

– Jag har den framme nästan dagligen och undan för undan har jag fått in rytmen i kroppen. Nu kan jag också hjälpa de nya som tillkommer. Och annars kan jag alltid bidra med en kaka, säger hon med ett skratt.

/Översättning: Helena Schoug