Avundsjukan fick mig att vilja flytta bort
Anna var ett och ett halvt år när jag kom till världen för 35 år sedan. Tittar jag på bilderna i vårt familjealbum är det klart redan från början att jag tyckte att min storasyster var en stjärna. Så fort jag kunde resa huvudet själv tittar jag beundrande på henne. Jag tyckte att allt hon hade var finare, vuxnare och bättre än det jag hade.
Hon var också finare själv, med sina isblå ögon och sitt ljusa, lockiga hår som fick mitt tunna att se sjaskigt ut.
Anna var den populäraste flickan i skolan. Vännerna stod i kö, medan jag fick kämpa för att behålla mina få. Jag försökte att inte vara avundsjuk, men det var svårt när hennes succéer snubblade över varandra. Hon hade högsta betygen i klassen, bäs ta extrajobbet i den häftigaste klädbutiken, den snyggaste pojkvännen…
Ville göra tvärtom
Det gick så långt att jag undvek att bli fotograferad bredvid henne. Jag fantiserade om hur bra mitt liv skulle vara om hon inte bodde i samma stad. Ändå blev jag rasande när hon tog ett sabbatsår i USA. När hon ringde lämnade jag telefonen till mamma – jag orkade inte höra om allt underbart hon upplevde.
Jag drömde om att flytta någonstans där ingen kände Anna, men när hon flyttade till Lund för att plugga blev jag irriterad. Det var ju jag som skulle flytta ifrån henne som straff – inte tvärtom! Varför skulle jag bli sittande med smulorna hela tiden, bara för att hon var 17 månader äldre än jag? Jag vägrade att hjälpa till vid flytten.
När Anna flyttat fick jag jobb i en skoaffär och bestämde mig för att inte läsa vidare, mest för att göra tvärtom mot Anna.
Hon flyttade tillbaka
Några år senare träffade jag Filip via arbetet och efter ett tag flyttade vi ihop. Då fick jag veta att Anna och hennes sambo hade köpt ett hus i närheten av vårt och var på väg tillbaka.
Jag blev iskall. Tänk om Filip skulle bli förblindad av Anna som alla andra? Jag berättade för Filip om hur jag alltid hade stått i min storasysters skugga och hur hon surfat på en räkmacka genom livet. Hon behövde knappt plugga för att få bra betyg, hon tog körkort på första försöket, hur kul hennes USA-vistelse hade varit.
Jag hävde ur mig allt som irriterat mig och hörde själv hur avundsjuk jag lät. Filip såg förskräckt ut, men det verkade som om han förstod.
Blev ledsen
Inbjudan till hennes bröllop kom som en chock. Jag hade knappt träffat hennes sambo och på något sätt kändes det som en förolämpning. Ville de visa sin överlägsenhet mot mig och Filip?
Vi hade en resa till Kreta inplanerad och betald utan avbeställningsskydd så vi hade en oantastlig orsak till att tacka nej. Det kändes skönt att inte behöva ljuga, för jag ville verkligen inte se henne glänsa på sin bröllopsdag.
På dagen för bröllopet vaknade jag tidigt och tog en kopp kaffe i solen, men jag kunde inte njuta av varken kaffet el ler den fantastiska utsikten. Jag kände mig plötsligt uppriktigt ledsen över att jag missade hennes stora dag, men samtidigt var jag lite bitter – och lättad.
Det var också första gången som Filip och jag grälade, mina känslostormar var nog inte så lätta att handskas med.
Fantastisk nyhet
Några veckor senare förstod jag att jag var så instabil på grund av hormoner. Jag var gravid! Det var en fantastisk nyhet.
Jag kände att jag ville dela den med Anna, men jag satt länge och tittade på mobilen innan jag vågade ringa. Hon svarade och jag frågade med skälvande röst om hon ville träffas på ett kafé.Jag var rädd att hon skulle säga nej, men Anna sa ja.Sommar-avundsjuka: Så blir du av med denLäs mer
När vi träffades var hon lite avvaktande, hon log svalt när jag gratulerade till vigseln.
Men när jag släppte bomben mjuknade hon. Det visade sig att även hon var gravid, hon hade upptäckt det bara för några dagar sedan.
Vi snörvlade, skrattade och grät om vartannat. Jag berättade för Anna hur jag upplevt vår barndom och ungdomstid, och hur jag alltid stått i skuggan av henne.
Hade mått dåligt
Anna såg allvarligt på mig och berättade hur hon kände att jag alltid hade dämpat hennes glädje. Varje gång hon kom med en god nyhet hade mamma och pappa bett henne att dämpa sig, så att inte jag skulle bli svartsjuk. Till slut hade hon flyttat det där året till USA bara för att slippa min avundsjuka.
Det hade aldrig fallit mig in att hon mått dåligt på grund av mig! Hon hade aldrig fått njuta av sin lycka, för att hon tvingats ta hänsyn till en lillasyster, som faktiskt bara var knappt ett och ett halvt år yngre än hon själv.
Det var inte helt lätt att lägga det förflutna bakom oss, men när våra två små pojkar väl kommit och vi rullade barnvagn tillsammans, då bleknade ungdomstiden.
Jag kan fortfarande bli arg på mig själv för att jag var så uppfylld av hennes lycka i stället för min egen. Nu äntligen vet jag att jag måste se mina egna tillgångar och möjligheter i stället för att spegla mig i Anna.
/ Jenny
Foto: Shutterstock/TT