Läsarberättelse: Det sena återbudet gav oss en nytändning
SAnders och jag har uppfostrat tre barn som idag är vuxna och själva föräldrar. Eftersom vi båda alltid haft heltidsjobb så var det verkligen full fart under åren då barnen bodde hemma. När de så småningom flyttat hemifrån ändrade sig egentligen inte våra liv särskilt mycket. Vi fortsatte ha ett späckat schema de flesta av veckans dagar, för nu hade vi ju möjlighet att själva engagera oss i föreningslivet och börja träna.
Barnen bor i närheten alla tre, så vi brukar hjälpa dem med både det ena och det andra. De kommer också och hälsar på titt som tätt. Dessutom har vi en stor vänkrets, och umgås även ofta med övrig familj och släkt.
Idag är Anders och jag 58 och 55, och utan att vi varit medvetna om det har vi nog haft en tendens att glömma bort varandra och vårt förehållande i den späckade vardagen. När man är mitt uppe i det är det svårare att se än när man tittar tillbaka.
En vanlig onsdagskväll
I december 2020 hände något som förändrade vår relation. Det var en helt vanlig onsdag kväll och våra vänner Karsten och Ulrika skulle komma över på middag. Efter maten hade vi planerat att spela kort i ett par timmar. Anders och jag hade fördelat arbetsuppgifterna inför att gästerna skulle komma. Han skulle dammsuga och plocka undan medan jag gjorde alla inköp på väg hem från jobbet. Jag körde bland annat till fiskaffären, då vi behövde musslor, och till bageriet för att köpa bröd och några läckra kakor till kaffet.
Våra vänner skulle komma klockan sex och förberedelserna fortskred planenligt. När klockan var en kvart över fem var allt färdigt, vi skulle bara lägga en sista hand vid maten. Annars var bordet fint dukat, med en bukett blommor i finaste vasen och levande ljus i ljusstakarna. Och både jag och Anders hade hunnit duscha och göra oss i ordning.
Se också: Så skapar du en romantisk dejt hemma
Då ringde min telefon och det var Karsten.
– Vi skulle ju komma ikväll …, började han.
– Ja, allt är klart, och nu är det bara er vi saknar, svarade jag.
– Öh, det har varit så mycket på nyheterna idag om den ökade smittspridningen, så om ni inte blir alltför sura på oss så hoppar vi nog helst över, sa han och lät lite skamsen.
Jag svarade att det var helt i sin ordning, men innerst inne tyckte jag att det var lite väl sent att avboka. Det tyckte Anders också, och nu stod vi ju där. Medan jag snabbt fixade det sista med maten plockade Anders bort två de överflödiga två kuverten i dukningen, varpå vi satte oss till bords.
Hela situationen kändes först märklig och främmande på något vis. Alltför många vardagskvällar brukar åtminstone en av oss vara på väg någonstans, och det blir bara att man snabbt slänger i sig något vid köksbordet, samtidigt som man kollar nyheter i mobilen.
Ny tradition
Men nu satt vi alltså där vid det fint dukade matsalsbordet i vardagsrummet, med mängder av god mat framför oss. Medan vi njöt av den kom vi att uppskatta varandras sällskap på ett helt nytt sätt. Mobilerna blev liggande ute i köket och vi tog upp ämnen som vi inte pratat om på länge. Det var nästan som att upptäcka varandra på nytt, och vi satt länge till bords, även medan vi drack kaffet och åt av de goda kakorna. Först vid 22-tiden reste vi oss och röjde upp, och vi var rörande eniga om att detta hade varit den bästa kvällen på mycket länge. Jag dristar mig också att avslöja att kvällen fick ett romantiskt avslut lite senare …
Karsten och Ulrika vet givetvis ingenting om det, och vi har heller aldrig nämnt deras sena återbud. Men det var faktiskt deras förtjänst att vårt mångåriga äktenskap fick en nytändning.
Nästa dag kom Anders och jag överens om att vi skulle avsätta den 9:e i varje månad bara för oss, och att det skulle vara heligt. Då får ingenting annat bokas in, då ska det bara vara vi. Och då stänger vi mobilerna och lägger lite möda på mat, vin, dukning och oss själva. Det har verkligen gjort skillnad för oss.