Åsa: Jag var gravid i 7 månader utan att veta om det
Inte minsta bula syntes på magen!
Åsa Wiklund, 28, satt på sängen med laptopen på magen för att korrigera sin C-uppsats när datorn plötsligt studsade upp och flög iväg.
– Jag hann se en fot som sparkade till ordentligt och blev så chockad att jag började gråta, säger hon.
Det låter som inledningen till ett bättre filmmanus, men är faktiskt helt sant. I sju månader hade Åsa ingen aning om att hon bar på ett litet liv.
I dag trivs hon alldeles utmärkt i mammarollen. Både hon och sambon Simon Jörgensen är överlyckliga över lilla dottern Sigrid, som visade sin existens på ett så dramatiskt sätt.
– Även om Sigrid var oväntad så har hon alltid varit välkommen, säger Åsa.
Livet i den lilla familjen är fortfarande aktivt men har fått en helt annan inriktning. Speciellt för Åsa som bytt från en vardag med studier, storstadsliv och karriär till småstadsliv, hus och mammaledighet.
– Jag tror att det finns en mening med allt som händer. Kanske var det någon där uppe som tyckte att jag skulle tagga ner lite grann, ler Åsa.
Både hon och pojkvännen Simon växte upp i Östersund men eftersom Åsa gick en utbildning i Stockholm blev de särbor under drygt tre år. På fritiden turades de om att pendla till varandra.
Hade platt mage
När beskedet om graviditeten kom hade Åsa precis avslutat sin utbildning till ekonom på Handelshögskolan i Stockholm.
Hon visar en bild från sin examen där hon bär en ganska tajt klänning. Inte ens en antydan till gravidbula syntes då, en dryg vecka före beskedet.
– Efteråt har Simon sagt att han tyckte att jag hade blivit lite plufsig, men det är ju inget man kommenterar, säger hon.
Paret hade tänkt vänta ett bra tag med familjeliv och barn. Åsa hade nyligen köpt en tvårummare i Stockholm och fått ett erbjudande om ett intressant jobb.
– Möjligheterna till de arbet en jag ville ha var begränsade i Östersund. Planen var att kanske stanna ett par år i Stockholm för att få erfarenhet och flytta ihop med Simon så småningom.
Men kvällen innan hon skulle skriva under anställningskontraktet omkullkastades plötsligt alla planer.
Hon satt på sin säng i lägenheten i Stockholm med sin laptop på magen för att lägga sista handen på sin C-uppsats.
Plötsligt såg hon hur datorn både rörde och flyttade sig.
– Jag förstod ingenting, men insåg ju att det var något som hände i min mage. Det var en ordentlig spark.
Kom mycket tårar
Direkt efteråt ringde Åsa en av sina bästa vänner och berättade. Hon avvaktade med att ringa Simon, eftersom hon var för chockad för att samla tankarna.
– Det slog ”tilt” i huvudet och det som inte verkade möjligt var ändå det på något sätt. Jag filmade till och med min mage för att förstå och naturligtvis funderade jag på hur långt det hade gått.
Klockan tre på natten ringde hon Simon i Östersund, som uppmanade henne att göra ett graviditetstest.
Tidigt på morgonen cyklade Åsa iväg och köpte testet. Då fick båda bekräftelse på att det var sant, hon var verkligen gravid. Men än hade de ingen aning om hur långt gången hon var.
På förmiddagen fick Åsa en akut tid för att göra ett ultraljud.
– När jag såg fostret på bild förstod jag att det var ett liv och då blev det mycket tårar, berättar hon.
Sedan väntade ytterligare en chock.
Åsa och Simon fick veta att de skulle bli föräldrar redan i slutet av september – bara två och en halv månad framåt i tiden.
Åsa bokade ett nytt möte med företaget där hon skulle börja jobba.
– Jag sa till min chef att jag skulle genomföra de fyra mässor som jag lovat när jag anställdes som projektledare. Chefen sa att jag skulle ta det lugnt och inte lova för mycket, eftersom jag skulle hamna i en bubbla när jag hade fått barn.
Obalans i hormonerna
Att Åsa inte förstod att hon var gravid var egentligen inte så konstigt. Hon hade i många år tränat och tävlat maratonlöpning på elitnivå och för några år sedan började hon få skador. Hon sprang då mellan 8 och 11 mil i veckan.
På grund av överträning hade hon drabbats av obalans i hormonerna och östrogenhalten var väldigt låg, något som ledde till flera frakturer på kort tid.
– Jag blev benskör som en 85-åring och de närmaste åren tvingades jag hålla ett betydligt lugnare tempo.
Obalansen fick henne även att tappa mensen. När sedan kroppen återhämtade sig måste hon ha blivit gravid direkt.
I sin ovetskap om graviditeten hittade hon logiska förklaringar till allt. Hon hade gått upp mellan 7 och 8 kilo i vikt, men hade heller inte tränat på länge.
– Jag hade inte en tanke på att jag skulle kunna bli gravid, säger hon.
Så småningom började Åsa kämpa för att komma tillbaka till ett aktivt träningsliv men var tröttare än vanligt. När benen stramade tänkte hon att det berodde på träningen och när hon kände sig emotionell trodde hon att orsaken var det höga tempot.
– Jag pluggade heltid, hade ett halvtidsjobb och skrev C-uppsats så det var inte så konstigt, tyckte jag.
Köpte bostad snabbt
När Åsa var gravid i drygt sjätte månaden tränade hon och pojkvännen Simon tillsammans. Han är också långdistanslöpare och reagerade på att hon behövde kissa tre gånger under ett löparpass.
– Han sa: ”Herregud, vilken dålig karaktär du har fått!” Då var jag i vecka 26, hade sprungit 16 km och han klagade på att jag behövde pinka, skrattar Åsa.
En annan gång tyckte Åsa att orken saknades.
– Då tyckte han att jag skulle börja med intervallträning i backar, men min kropp sa till mig att ta det lugnare.
När graviditeten var ett faktum ville Simon att Åsa skulle flytta hem till Östersund.
– En vecka senare köpte vi ett hus som vi började renovera med en bebis på väg. Folk tyckte nog att vi var tokiga, säger hon.
Innan beskedet hade hon bokat en resa till Italien för att springa, som hon genomförde.
– Eftersom jag tränade så mycket hela tiden så var jag i bra form och kunde fortsätta träna. Hade jag vetat hade jag nog tagit det betydligt lugnare.
De fick bråttom att införskaffa det nödvändigaste till sin bebis.
– Det fungerade jättebra. Mina vänner tycker nog att det passade mig ganska bra med en kortare graviditet eftersom jag är så otålig.
Jag hade aldrig orkat vänta nio månader, skojar hon.
Ingen smärtlindring
Åsa hann aldrig skriva in sig hos någon barnmorska, men informerades om riskerna med att inte ha tagit ett tidigt ultraljud.
– Visst kunde något gå fel men om barnet hade klarat sig så långt så tydde det mesta på att det var ett friskt barn. Om barnet skulle ha någon form av handikapp så skulle det inte ha någon betydelse för Simon och mig. Vi hade ju alla förutsättningar att fixa det, resonerade vi och barnet var välkommet oavsett.
De ville inte ta reda på vilket kön det var men Åsa hade hela tiden en känsla av att de skulle få en pojke. Men efter fyra timmars intensiv förlossning föddes i stället en liten Sigrid utan komplikationer.
Åsa valde att inte ta någon smärtlindring. Hon har många gånger pressat sin kropp och har en hög smärttröskel som hon ville utmana.
– Simon satt och rabblade: ”Nu har du sprungit 27 kilometer på det här maratonloppet”, för att peppa mig. Jag sa åt honom att slänga sig i väggen. Jag hade kunnat springa tio maraton i utbyte mot den smärtan. Men som tur är går den ju över, säger hon.
När Sigrid föddes blev allt plötsligt så självklart.
– Att få upp henne på bröstet var en underbar känsla. Jag kan ju säga att jobb och karriär har hamnat lite längre ner på listan, medger Åsa.
I dag stortrivs paret i sitt sekelskifteshus i Östersund som de renoverar från grunden. Sigrid har vuxit och är en viljestark och trygg tjej.
– Hon är en härlig karaktär som nästan alltid är glad och ibland funderar vi på vem hon kommer att bli när hon växer upp.
– Vi är båda väldigt viljestarka så antingen tar det ut varandra eller så blir hon något i stil med den framstående längdskidåkaren Sixten Jernberg, skrattar Åsa.
Sigrid älskar sin gåstol och att leka med familjens franska bulldogg, Svante.
Redan nu visar hon tydligt att hon gillar fart och fläkt och hon hänger med mamma och pappa antingen det är till gymmet, i joggingvagnen eller på arbetet.
– En vecka efter att hon föddes var hon med mig på jobbet och jag genomförde uppdragen som jag hade lovat min chef, säger Åsa.
Nu njuter Åsa av mamma ledigheten och trivs med ett lite lugnare tempo i livet. Både hon och Simon har hunnit landa i sina roller.
– Vi fick aldrig tid att längta efter ett barn, hon kom ju bara. Men nu är vi så glada och lyckliga att hon är här och att allt gått så bra.
Av Annika Sohlander
Foto: Pernilla Wahlman