Artisten Kayo drabbades av cancer två gånger
Som barn var Kayo blyg, men för den delen visste hon vad hon ville ha.
– Jag var nog rätt bestämd och nyfiken, egenskaper som jag har än idag, menar Kayo när vi ses en varm sommardag i Stockholm.
Barndomen beskriver hon som trygg och kärleksfull där musiken spelade en stor roll.
– Båda mina föräldrar älskade musik och pappa spelade i ett band. Hemmet fylldes ofta med en massa musikälskande människor, och det spisades soul och jazz.
Redan från första klass satte Kayos föräldrar henne i balettskola och hon blev snabbt duktig. Som tonåring hängde hon och hennes kompisar på ”Bobbadilla”, ett populärt discoställe vid slussen.
– Där hängde alla coola kids. Under veckorna tränade vi in nya moves som vi sedan körde på helgerna.
Äldre dansare kom dit och lärde de yngre och Kayo blev mer eller mindre upptäckt för sina danstalanger. Hon var endast 15 år då hon började turnera som dansare bakom olika artister.
Känslan är märklig när man drabbas av en dödlig sjukdom
– Parallellt med mitt dansande gick jag en förberedande yrkeslinje på Balettakademin. Där slet jag i mitt anletes svett för att bli en utbildad dansare. Men för den skull slutade jag absolut inte att springa på disco på kvällarna, menar Kayo som med tiden även slog igenom som sångerska. Vem minns inte gruppen Freestyle och singeln Vill ha dig?
– Jag hoppade av gruppen efter endast något år, men 1990 fick jag eget skivkontrakt och jag släppte min första skiva. Tre år senare skrev Orup en platta åt mig, säger Kayo och medger att kanske var det vid denna period som hon blev känd för den bredare publiken.
Aktuell i Häxorna från Eastwick
Sedan dess har Kayo fortsatt att ständigt anta nya utmaningar som artist. Hon har bland annat varit programledare för Fångarna på fortet och vunnit Melodifestivalen tillsammans med Blossom Tainton och Gladys del Pilar som gruppen Afro-Dite. Men nu är hon aktuell som en av häxorna i musikalen Häxorna från Eastwick.
– Jag blev uppmanad att söka rollen, och var ju där på samma villkor som alla andra. Det var säkert 800 sökande och hela musikaleliten var där. Kayo beskriver hur fruktansvärt nervös hon kände sig.
– På 80-talet när man gjorde auditions hade man liksom inte så mycket att förlora. Det är svårare att dyka upp som en redan etablerad person i en genre som jag inte är särskilt bevandrad i. Kayo trodde aldrig hon skulle få jobbet som häxan Alexandra, men kan nu efter att ha läst boken samt sett filmen se varför hon blev utvald.
Jag blev förvånad, men framför allt jätteglad över rollen
– Min karaktär är en cool, livserfaren kvinna som bär på en sårbarhet. Hon är en ledartyp och gillar att leda precis som jag själv. Jag är nämligen vädur och tycker om att ta intiativ.
– Jag blev förvånad, men framför allt jätteglad över rollen. Nu tränar jag för fullt och går regelbundet till en sångpedagog som hjälper mig hitta rätt stil och teknik.
Upplevt rasism på nära håll
Att åldras inom den här branschen är tufft, inte minst som kvinna menar Kayo. Hon har under alla år tampats med skivbolag som styrs av män.
– Jag kan se att det ofta finns en ängslighet för starka, äldre kvinnor. Skivbolagen är ständigt ute efter nya, unga begåvningar men jag kan se att det finns plats för både och.
– Sedan tror jag också att vi kvinnor kan bli bättre på att stötta varandra. Och sluta se på varandra som konkurrenter, oavsett könsidentitet. Jag har jobbat en del med regissören Josette Bushell-Mingo som brukar kalla sig för aktivist. När vi tänker på en aktivist ser vi en person med knuten näve som går på gatan och demonstrerar, men man kan vara aktivist genom att vara engagerad och våga stå för sina åsikter. Det är otroligt inspirerande med sådana människor. Och det är något jag aldrig slutat med, att stå på mig.
Vi kvinnor kan bli bättre på att stötta varandra
Uppvuxen med en svensk mamma och en pappa från Nigeria har Kayo sett rasism på nära håll genom hela livet, på olika sätt. Hon minns känslan av att redan som barn tycka att hon var annorlunda. Folk som glodde på tunnelbanan. Tanter som ville ta på hennes hår.
– Det fanns inte så många svarta barn när jag växte upp. Och jag kan se hur synen på oss svarta har förändrats, att man ville ta på mitt hår och att man var vänligt nyfiken på oss kan jag tycka var positivt. Men med åren har den där vänliga nyfikenheten förändrats. Istället kan jag känna en hotfullhet, snålhet och en rädsla för det som är okänt. Jag har under hela mitt liv som artist fått jobba med att inte bli exotifierad eller vara någons kuttersmycke. Man har velat ha lite exotiska och färgstarka inslag och kastat in personer som mig, Blossom eller Gladys. Vi har blivit tuffa tjejer som lärt oss mycket av det här och ofta har vi till exempel fått fråga oss ”Av vilken anledning uppträder jag här?”.
– Josette Bushell-Mingo har startat teaterkompaniet ”National Black Theater of Sweden”, en scenkonstplattform för den afrikanska diasporan i Sverige. Viktigast för oss är att sprida kunskap. Okunskap är livsfarligt. Min pappa sa en gång ”If you don’t know where you are from, you don’t know where you are going”.
Kayo pratar vidare om hårda klimatet som råder i vår värld och menar att det råder en snålhet i vårt land.
– Jag får inte ihop det. Vi byter telefoner varje år, har dubbla bostäder och konsumerar som aldrig förr. Men vi har inte råd att ta emot flyktingar. Hur hänger detta ihop?
Kayo diagnostiserades med cancer
Redan när Kayo var i 16-årsåldern tog hon beslutet att inte bli mamma.
– Min känsla av att vara fri har alltid varit mitt livs drivkraft. Friheten har betytt mer än en längtan av att duplicera mig helt enkelt.
Kayo menar att skulle hon mot förmodan velat bli mamma hade hon adopterat, eftersom det finns så många som är i behov av föräldrar.
– Men med det sagt, jag älskar barn och har både styvbarn och gudbarn runt omkring mig.
Kayo har känt sig ifrågasatt över sitt beslut och i vuxen ålder ”gjorde hon jobbet” och gick i terapi.
– Jag kände att jag behövde ta ansvar för min fråga. Varför ville inte jag ha barn när alla andra runt omkring mig blev föräldrar? Varför har jag aldrig drabbats av en sorg eller längtan i detta? Svaret jag kommit fram till är just att jag har så kul i livet som det är.
– Jag är glad och tackar mig själv för att jag vågade och orkade lyssna på mig själv och än idag känner jag mig otroligt nöjd med mitt beslut.
År 2013 drabbades Kayo av livmoderhalscancer.
– Jag blev chockad. Känslan är så märklig när man drabbas av en dödlig sjukdom och inte ens har ont. Det blev så svårt att ta in beskedet eftersom jag inte kände mig dödssjuk. Men jag fick fantastiskt stöd av familj och vänner.
Operationen gick bra, men två år senare fick Kayo tillbaka sin cancer. Hon som dansare känner sin kropp utan och innan och när hon fick en knöl intill ljumsken visste hon redan innan hon blivit undersökt vad det handlade om. Denna gång krävdes både cellgifter och strålning.
– Det var riktigt tufft. Det blev viktigt för mig att hitta en målinriktning och mening mitt liv för att orka. Räddningen var när jag i samma veva fick huvudrollen i talpjäsen En druva i solen.
Fri från sjukdomen
Kayo la all sin kämparglöd inför dessa repetitioner och det fanns en säng bakom scenen som hon kunde vila i när det behövdes. Det tog två år för Kayo att komma i form efter dessa behandlingar, men de senaste två åren har hon känt sig starkare och mått bättre än hon gjort på länge.
– Jag tror att ju fler utmaningar man går igenom desto starkare blir man. Dessutom får man för varje gång med sig bättre verktyg som kan handskas med den här typen av ondska.
Kayo menar också att hon, efter sin cancerdiagnos, fått en väldig respekt för sin kropp.
– Man kan inte fuska, man måste ta hand om sig och jag har insett vikten av vila och återhämtning. Livet blir också så mycket viktigare, jag vill fylla mina dagar med så mycket härligt som möjligt.
Rädslan för att cancern ska komma tillbaka känner Kayo inte längre. Hon går på regelbundna kontroller och har en fantastisk läkare som hon kan höra av sig till så fort hon skulle ana något som är i obalans i kroppen. Kayo har ett stort intresse för andra människor och innan den dan kommer då hon, som hon själv uttrycker det, ”viker in sina klövar”, vill hon ha hunnit sprida så mycket glädje och kunskap det bara går till andra människor.
– Jag tror att kultur är som ett nav i våra liv som vi behöver, det hjälper oss att utvecklas som människor. Jag vill inspirera och förmedla det till de som lyssnar och ser mig på scenen.
Kayo dras till människor med skarpt sinne, humor och självdistans.
– Det är sådant jag finner inspirerande, sexigt och kraftgivande.
Jag trivs väldigt bra i mitt eget sällskap
Hon omger sig av många vänner, men sedan flera år tillbaka lever Kayo som singel. Hon menar att det finns nästan ingen tid för en pojkvän i hennes liv just nu.
– Jag är trygg och trivs väldigt bra i mitt eget sällskap. Men det är klart att skulle jag träffa en man och känna ”Yes” då skulle jag satsa. Men jag är absolut inte desperat eller ute och letar. Och den man jag i så fall träffar måste också ha hittat sin frihet, sig själv och sina behov. Vi som par måste också ha det gemensamma intresset att vilja upptäcka och hitta på nya saker. Jag tror sådant håller en relation levande.
Just nu repeterar Kayo inför musikalen för fullt, men parallellt skriver hon på ”sin berättelse”.
– Jag kallar det för min bok, men det kanske i slutänden blir en enmansföreställning eller liknande. Jag tänker att jag har ett ansvar att berätta min historia. Det var inte förrän vi, tre Blossom Gladys och jag vann Melodifestivalen som jag insåg att vi är en förebilder för så många unga kvinnor. Vi är den första generationen av svarta kvinnor som blivit officiella i Sverige. Vi har ett ansvar och ett uppdrag för dem där ute som är intresserade och nyfikna på vår historia.
Vem är Kayo?
- Namn: Kayo Shekoni.
- Ålder: 55 år.
- Familj: Mamma och bror.
- Bor: På söder i Stockholm.
- Yrke: Artist.
- Aktuell med: Musikalen Häxorna i Eastwick med premiär den 19 september på Cirkus i Stockholm.
Av Frida Funemyr
Foto: Frida Funemyr, TT