Ariel fick missfall i femte månaden – födde ensam på hotell

Om man hade frågat Ariel Levy i slutet av november 2012 om hon där och då hade allt hon kunde drömma om hade hon förmodligen nickat, slagit ut med armarna och utbrustit ett rungande ”ja!”

För på den tiden var 38-åringen, som är född och uppvuxen i en judisk familj i New York, gift med kvinnan hon älskade och gravid med hjälp av spermier från en välbärgad vän, som hon och partnern skulle uppfostra barnet tillsammans med. Hon hade dessutom lyckats knipa sitt drömhus och var fast anställd på den prestigefyllda tidskriften The New Yorker. Allt var som bäddat för en lycklig och spännande framtid.

Tyvärr skulle Ariels framtid komma att bli raka motsatsen.

Till Mongoliet

Gravid i femte månaden med sin förstfödde son bestämmer hon sig för att göra ett sista utlandsjobb i Mongoliet för tidningen. Hon åker i slutet av november.

– Jag ville känna en sista doft av frihet, göra en sista insats i karriären, skriver hon i sin bok När reglerna slutat gälla.

Uppdraget handlade om att skriva om Mongoliets ekonomiska utveckling som möjliggjorts av pengar som de senaste åren börjat strömma in från landets gruvindustri – och framför allt hur detta påverkat de mongoliska kvinnorna.

Under en middag med en av sina kontakter känner Ariel hur något håller på att hända i kroppen. Som tur är äter de middagen på Ariels hotell i Ulaanbaatar och hon har nära till hotellrummet.

Här ska hon komma att genomgå det värsta som en gravid kvinna kan tänkas uppleva. Hon föder nämligen sitt barn, helt ensam. På ett hotellrum. 21 veckor för tidigt. Den lille pojken lever i knappt 20 minuter.

En identitetskris

Det har nu gått fem och ett halvt år sedan missfallet, och förra året gavs hennes bok När reglerna slutat gälla ut på svenska. Den har beskrivits som ”en memoarbok om att komma över sorg och förlust, och att hitta sig själv igen”, och i boken skriver hon bland annat om den tragiska händelsen på Blue Sky Hotel i Mongoliet den där novemberdagen 2012.

I dag är Ariel Levy 43 år och vi möter henne på Litteraturhuset i Oslo. Det är svårt att föreställa sig att denna sprudlande kvinna som skrattar och ler samtidigt som hon gestikulerar vilt med armarna är samma kvinna som på kort tid födde och förlorade sin son ensam på ett hotellrum, skilde sig från sin partner och som en följd av det förlorade sitt drömhus. Allt hon byggt upp och kämpat för raserades på ett ögonblick.

– När jag kom hem från Mongoliet var jag så förtvivlad att jag knappt klarade av att andas. Jag kunde inte ens känna hur orättvist allt var, för jag var så extremt ledsen, säger hon.

Flera personer i Ariels närhet försökte trösta genom att säga att hon i framtiden med all säkerhet kommer att få ett nytt barn. Det gjorde inte saken bättre.

– Jag ville ju inte ha någon annan än honom. Man vet ju inte vem han hade blivit, för han hann aldrig bli en person, men just då var det bara honom jag ville ha. Dessutom tyckte jag att det var konstigt att de sa så, för de kunde ju omöjligen veta om jag skulle kunna få ett barn till, med tanke på hur illa det gick första gången.

Tiden efter missfallet var påfrestande för Ariel. Bebisen fanns inte där, men tecknen på att hon genomgått en graviditet var tydliga.

– Precis efter förlossningen är man ett hormonellt vrak, oavsett vad som händer efteråt. Och om bebisen dör, som i mitt fall, blir det extra jobbigt eftersom man måste dras med alla de fysiska och psykiska kännetecknen på att man blivit mamma. Det är som en identitetskris. Alla säger att man inte är mamma om man inte har ett barn, men jo, det är man ju. Jag har förlöst ett barn och jag har haft mjölk i mina bröst. Det var också en av anledningarna till att jag behövde ta ett foto av barnet direkt efter födseln, för detta var min verklighet, säger hon öppenhjärtigt.

Skuldkänslor

Väl hemma från Mongoliet kände hon sig misslyckad. Det tog lång tid innan hon kunde inse att missfallet inte var hennes eget fel.

– Att man ska ge någon ett liv är en skrämmande tanke till att börja med. Och så resulterar det i död … Det känns som att man dödat sitt eget barn, och det är inte alls bra. Jag har pratat med flera kvinnor som varit i liknande situation och de känner alla likadant. Skuld. Men allt eftersom tiden går, och för att man litar på vetenskapen, förstår man att det inte är ens eget fel. I mitt fall tänkte jag först att det berodde på att jag var så gammal när jag blev gravid, men vem vet? Kanske hade det hänt om jag blivit gravid som 26-åring också? frågar hon sig.

Tänkte du någonsin att du inte borde åkt till Mongoliet i femte månaden?

– I början gjorde jag det, men allt eftersom jag gjorde research och pratade med läkare förstod jag att det inte hade med flygningen eller den långa resan att göra. Jag drabbades av något som kallas moderkaksavlossning, vilket innebär att moderkakan släpper från livmoderväggen för tidigt. Det hade pågått en tid utan att jag hade märkt det, och det kunde lika gärna ha skett hemma i New York. Det hade inte spelat någon roll. I det stadie jag var i graviditeten hade barnet dött oavsett, säger hon.

Ariel var 37 år när hon blev gravid för första gången och trots att hon till viss del känt av pressen från omgivningen att bilda familj menar hon att hon inte var redo att bli förälder förrän hon började närma sig 40.

– Att jag till slut blev gravid handlade inte om att jag kände mig pressad, jag hade helt enkelt inte känt mig redo tidigare. Tyvärr är det vad jag kallar en designdefekt hos oss kvinnor – när man äntligen är tillräckligt mogen för att bli mamma och har gjort allt det man vill göra i livet så börjar ens kropp att stagnera. Det är lätt att tänka att eftersom vi slitit med vad som känns som en evighet av menstruationssmärtor och allt vad det innebär, så har vi gjort oss förtjänta av att skaffa barn om vi vill. Men naturen tar ingen hänsyn till det, säger hon.

Är försent att få barn nu?

– Biologiskt sett är det alldeles för sent. Jag är inte för gammal för att bli förälder och jag skulle ju kunna adoptera. Men biologiskt sett är det för sent, jag försökte bli gravid i många år efter hemkomsten från Mongoliet. Det är såklart tråkigt, säger hon och tillägger:

– Det handlar inte om att jag inte kände till den biologiska klockan, utan vill man ha barn så måste man börja tidigt. Men jag var ju inte redo förrän jag hade passerat 30 – och mer därtill, så vad ska man göra, liksom? Tvinga sig innan man är redo? Nej, det går inte, säger hon.

– Om man inte har de ekonomiska och känslomässiga resurserna så är man inte redo. Och oavsett hur ledsen jag är över att inte ha egna barn i dag så hade jag absolut inte önskat att jag skaffade barn innan jag var mogen. Jag hade blivit en jättedålig mamma. Men om jag kunde få önska mig en sak så skulle det vara att kvinnors fruktbarhet får hålla längre än vad den gör. Att den skulle börja avta först när man är 45, inte 35.

Vänskap blev kärlek

Ariel började skriva boken ett och ett halvt år efter missfallet. Först då kunde hon börja dela med sig av sin historia. Hon skriver bland annat om skilsmässan från partnern (som hon har valt att kalla Lucy i boken), om bästa kompisen Emma som var gravid samtidigt som Ariel och om förhållandet med den sydafrikanske läkaren John Gasson. Det var han som hjälpte henne den där kvällen då livet helt skulle byta riktning.

Var det tufft att se hur Emma fick det liv som du gått miste om?

– På ett sätt var det jobbigt, men samtidigt var jag väldigt glad att hon såg till att vi fick ett barn att förhålla oss till, tillsammans. Hennes dotter är min guddotter, och det är jag jätteglad för. Det är sorgligt för oss båda att vi inte fick göra detta ihop, men jag har aldrig velat att hon skulle bli barnlös. Främst för att barnet ger henne så mycket glädje, men också – egoistiskt nog – för att det även ger mig så mycket glädje.

Den pratsamma författaren stannar upp en sekund och tar ett djupt andetag.

– Vi hade drömt om att få göra allt ihop samtidigt i livet, men det är inte alltid det blir som man tänkt. Och man får inte glömma att det kommer fler faser i livet. Om 20 år, när barnen flyttat hemifrån, kommer vi vara tillbaka på samma plats som förut. Det är en fin tanke, säger hon och ler.

Ödet ledde till att vänskapen som växte fram mellan läkaren John och Ariel, genom mailväxling tvärs över jordklotet, så småningom utvecklades till kärlek. Under en intim ceremoni i New Yorks stadshus gifte de sig den 15 december förra året. Ariel är tacksam över att få vara tillsammans med den man som fanns vid hennes sida när hon miste sin son.

– Jag har ju ingenting att jämföra med och vet inte hur det hade varit om vi träffats under andra omständigheter i livet, men det känns extra fint att han var där när det hände och att han känner till hela historien.

Paret har försökt få barn men har nu accepterat att det är för sent. John har två vuxna barn sedan tidigare som Ariel har utvecklat en fin relation till. Nu värdesätter de att de kan leva ett liv som inte alla par i deras närhet kan göra.

Tänker positivt

Ariel har valt att säga ”Jag är 43 år, har ett jobb jag alltid drömt om, är gift med mannen jag älskar och det finns en anledning till att allt detta har skett.”

– Vi kan göra saker som mina vänner med barn inte kan göra. Vi kan till exempel åka på en spontanresa till Grekland, där jag kan skriva och John kan arbeta med sina läkaruppdrag. Jag försöker värdesätta det liv, de saker och de utgångspunkter jag har.

Detta är även hennes råd till dem som känner att de saknar något i livet, eller känner en press från samhället om att man måste uppnå vissa mål för att nå framgång.

– Mitt bästa tips är att tänka på vad du har i stället för att tänka på vad du inte har. Alla människor som inte bor i ett krigshärjat område – eller vilket annat område som helst i världen som är drabbat av grymhet – och som därmed har ett tryggt och säkert vardagsliv, kan få ett lyckligt liv om man bara själv tillåter det. För egen del kan jag välja att säga det på två olika sätt. Antingen ”Jag är 43 år och är extremt olycklig för att jag inte har några barn”, eller så kan jag säga ”Jag är 43 år, har ett jobb jag alltid drömt om, är gift med mannen jag älskar och det finns en anledning till att allt detta har skett. Det är något jag värdesätter.”

Har du använt boken som en form av terapi?

– Jag vill inte använda det ordet. När man skriver något som man vet ska publiceras så tänker man på vad som krävs av historien – och av läsarna. Vilken information behöver läsarna för att de ska förstå budskapet? På så sätt har den inte fungerat som terapi för målet har inte varit att läka mig själv, utan att berätta en historia på bästa möjliga sätt. Men om det påverkade mig positivt att skriva boken? Helt klart.