Är det onormalt att inte vilja gulla med barnbarnen?
”Varför kan du inte bara vara mormor?”
Jag har två döttrar, båda gifta med trevliga och vettiga karlar. Jag har fem barnbarn som jag självklart tycker mycket om, döttrarna med män likaså. Men barnbarnen är inte allt för mig, som för många andra mormödrar kanske. Och det ger mig dåligt samvete – eller rättare sagt döttrarna gör det.
Jag jobbar fortfarande, ska snart fylla 65. Tänker nog försöka fortsätta jobba, kanske som vikarie. Ser fram emot att få mer egen tid. Men vill också göra mycket som inte hunnits med. Jag vill resa, lära mig italienska, göra allvar av tankarna på att börja måla, yoga och så vidare. Dessutom har jag flera väninnor som liksom jag är utåtriktade och aktiva. Några har börjat spela golf, kanske något för mig. Men det tar ju tid och kostar, säger döttrarna. ”Kan du inte lugna ner dig och bara vara mormor” sa en av dem häromdagen. Det är precis det jag inte vill och det ger mig så dåligt samvete.
Är jag en helt onormal kvinna? Som inte bara vill gulla med barnbarnen? Jag passar dem gärna och har kul med dem, men jag vill göra det på mitt sätt, när jag har tid och lust. Självklart ställer jag upp om det blir kaos på något sätt. Men jag känner mig ännu för ung att bara fastna helt i den rollen.
Döttrarna tycker jag borde planera semestrar och storhelger efter deras schema, det är ju så ansträngt, säger de. Kan du inte vara lite flexibel? Jovisst, men till en viss gräns. Och hur sätter jag den? Jag vill ju inte bli osams med resten av familjen. Döttrarnas pappa som jag är skild från sen länge ställer aldrig upp.
Ammie
Relationsexperten Anne-Marie Furhoff svarar:
Du behöver inte ha dåligt samvete
Dina döttrar och du har behov som i någon mån kolliderar. De vill ha avlastning så fort som möjligt och så mycket som möjligt. Du har egna behov som du genom åren har fått lägga åt sidan och som du nu hoppas kunna ägna tid åt. Inget av detta behöver skapa dåligt samvete. Behoven råkar bara inte sammanfalla helt.
Det som kan bli ett problem är om någon blir för mycket anklagande i stället för att ställa raka frågor om hjälp. När man ställer raka frågor får man förstås tåla raka svar.
Kanske är det så att ni i grunden inte står så långt ifrån varandra i fråga om den tid för barnbarnen som det handlar om. Du tänker dig ju redan en del barnbarnskontakt i livet framåt. Ni kanske pratar förbi varandra för att du hamnar i försvar, när någon av döttrarna går till ”attack” mot dig som mormor. Med andra ord så behöver ni prata igenom situationen och eventuellt göra ett schema som skapar trygghet och förutsägbarhet för alla parter.
Har du en fråga till terapeuten?
Mejla frågan till [email protected] eller skriv till: Året Runt, Box 50457, 202 14 Malmö. Märk kuvertet med ”Förtroligt”.
Läs också:
Anne: ”Min dotter bara bråkar och kritiserar mig”
Läkaren tipsar: Så undviker du att smittas av barnbarnen
Eva tackar 10-årige Noel för att hon lever: Mitt barnbarn räddade mig från att drunkna