Annika: Vår son blev mobbad
Carl var som de flesta barn ivrig och nyfiken på skolan. När han började i förskoleklass trivdes han direkt, han fick kompisar och kom glad hem. Stina och hennes man fick veta av lärarna att han var en positiv och fantasifull liten kille.
Ettan gick också bra, men sedan började mobbningen.
Mot slutet av andra klass utsåg ett gäng killar Carl till offer och tiden som följde skulle komma att sätta svåra ärr i den sårbara lilla pojksjälen.
Hur började det?
– I tvåan började Carls humör långsamt ändras. Han blev mer utåtagerande och var nästan aldrig glad.
En dag vid läggdags tittade han allvarligt på mig och sa att han inte längre hade några vänner. Villiam och Petter hade nu också börjat spela fotboll och hade inte tid att leka på rasterna längre.
Vi pratade länge om vilka klasskamrater han kunde prova att leka med i stället men jag kunde inte hjälpa honom att bli kvitt den överväldigande känslan av ensamhet.
Varit trygg och glad
Det var så konstigt för i förskolan var Carl en trygg liten kille som älskade att spela teater och sjunga inför klassen. Vi anmälde honom tidigt till en barnteatergrupp i kulturhuset och han började också spela gitarr. Men i klassen var han ensam om det. Det fanns ingen annan som spelade teater eller gitarr, alla spelade fotboll.
Klassen hade i tvåan en period med lärarskifte och många vikarier och det hjälpte inte upp sammanhållningen precis. Tonen var hård mellan barnen och det var svårt för föräldrarna att få reda på vad som pågick.
Sommarlovet efter tvåan blev en efterlängtad andningspaus för min son. Han hade gjort vad han kunde för att hitta nya vänner, men inte lyckats och han hade i flera veckor längat efter och glatt sig åt lovet.
Under sommaren steg Carls humör flera grader och han blev nästan samme obekymrade pojke som förr.
Hur gick det när terminen började?
– Klassen skulle få en ny lärare i trean och vi såg fram emot det. Vi hoppades att hon skulle kunna svetsa samman gruppen och se till att alla fick komma in i värmen och känna samhörighet. Men tyvärr hade hans plågoandar inte glömt honom när terminen började i augusti.
Klumpig och långsam
En kväll vid middagsbordet berättade han att fotbollskillarna i klassen kallade honom sär. Jag frågade honom vad det skulle betyda och han förklarade att sär betydde att man var klumpig och långsam, fel helt enkelt.
Min man Olof och jag stirrade mållösa på varandra. Carl forsatte att äta men Olof ställde frågor och så kröp det fram.
De andra pojkarna hå-nade honom dagligen och kallade honom barnslig och den dummaste i klassen. De retade honom för hans mellanrum mellan framtänderna och sa att han var fulast på hela skolan.
Jag trodde inte mina öron, kramade besticken så att knogarna vitnade och undrade vad de vuxna sa, om någon hört vad de kallar honom för eller om han hade berättat det för sin lärare.
Grät i korridoren
Carl tittade ner i bordet. Dagen innan hade hans lärare Linda kommit fram till honom där han stod och grät i korridoren och ville gå hem. Hon hade talat med honom och sedan gått in klassrummet och skällt på mobbarna. Efter det var Carl tvungen att gå in och sätta sig igen. Man får inte gå hem mitt i skoldagen, hade Linda förklarat för honom.
Carls storasyster Johanna som suttit tyst och lyssnat, ställde ner sitt glas i bordet med en smäll. Man får inte lov att mobba heller, det kanske den där läraren skulle ta tag i i stället, menade hon. Men Carl tog sin lärare i försvar. Det var inte hennes fel, sa han. Han gillade Linda och var lojal mot henne.
Jag skakade på huvudet men gav Carl rätt. Linda gjorde säkert vad hon kunde. Kanske behövdes det lite hjälp för att få barnen att uppträda anständigt gentemot varandra. Det var ju inte alla som bar sig illa åt, bara en liten grupp på fyra, fem pojkar.
Men jag tyckte det var konstigt att Linda inte hört av sig till oss och berättat om att Carl stod i korridoren och grät.
Förnekade problemet
Olof och jag försökte ta kontakt med föräldrarna till barnen som hånade Carl, men det gick inte så bra.
Den ena mamma var förstående och gjorde vad hon kunde för att prata med sin son. Men tyvärr var han så pressad och påverkad av de andra mobbarna och fortsatte att förstöra för vår Carl.
De andra föräldrarna förnekade problemet och anklagade i stället Carl för att vara den som sa elaka saker till deras söner.
Det gick helt enkelt inte att nå fram och klassföreståndaren verkade maktlös.
Fick du absolut inget gehör hos de andra föräldrana?
– Nej och jag blev närmast chockad sista gången jag pratade med den ene pojkens mamma. Hon skällde faktiskt ut mig och hävadade att jag gjorde en höna av en fjäder. Hon påstod att det var normalt att pojkar i den åldern säger en massa saker till varandra och att det är en del av utvecklingen. Hon var säker, sa hon, på att det hennes pojke sa till min inte var värre än det som gick i motsatt riktning.
Efter det samtalet var jag närmast desperat. Det kan ju inte vara normalt att en pojke på nio år känner sig dum och ful bara för att hans klasskamrater tycker det är roligt att reta honom?
Vi hittade en annan skola i närheten som var beredd att ta emot vår son, men vi hoppades ändå fortfarande att det skulle gå att komma tillrätta med problemen.
Carl började leka lite med Villiam som inte spelade fotboll på alla raster och vi höll tummarna.
Självkänslan tog stryk
Som tur var hade Carl andra vänner på teatern och gitarrkursen, men alla dessa timmar i skolan när han blev retad började urholka hans självkänsla. Han tyckte inte att han sjöng så bra längre och att han var usel på gitarren.
Vi pratade givetvis med Linda som försökte vara mer uppmärksam och hjälpa Carl in i gemnskapen.
Han provade att spela fotboll, men tyckte det var tråkigt och ingen passade bollen till honom. De sa att han var långsam.
Hur ställde han sig till att byta skola?
– Han var inte så pigg på det, utan var rädd för att de skulle reta honom där också och jag förstod honom. Ingen annan, varken föräldrar eller lärare, tog ju mobbningen på allvar. Var det vi som var överkänsliga? Var det Carl som inte kunde tackla en normal jargong? Svaret på det fick jag en eftermiddag när jag stod med min gråtande son i famnen.
Blev sparkad
Jag är dagmamma och hade precis lagt dagbarnen att sova middag när jag hörde hur det gick i ytterdörren. Det var Carl och han var så uppriven att han knappt kunde prata. Han ville aldrig mer gå tillbaka till skolan sa han sedan.
Mobbarna hade sparkat honom och sagt att han var dum i huvudet och äckligt och ful och att ingen ville vara med honom.
Jag blev så arg att det nästan svartnade för ögonen. Mitt hjärtat rusade och jag ringde skolan och sa att Carl hade gått hem och att han inte skulle komma tillbaka.
När vår son lagt sig för natten tog jag och min man ett beslut om att uppsöka den andra skolan som vi tidigare varit i kontakt med. Det var hög tid att visa Carl att vi kunde agera på ett avgörande sätt och att vi inte fann oss i att han blev så illa behandlad.
Det visade sig att Carl kunde börja i samma klass som en av hans gitarrkompisar gick i.
Han började redan dagen därpå. Han var spänd och nervös och det var vi vuxna också.
Vi fick träffa klassläraren som skulle sörja för att Carl blev väl mottagen i klassen. Rektorn på Carls gamla skola hade sagt att han var välkommen tillbaka om han ångrade sig, men redan efter ett par veckor var det uppenbart att så inte skulle bli fallet.
Glad igen
Alla spelar inte fotboll, sa han glädejstrålande en dag vid middagsbordet. Några spelar badminton och vi är tre som spelar gitarr och vi brukar leka på rasterna. Jag har redan fått vänner.
Jag log mot min son och blinkade bort tårarna.
Det har tagit lite tid för Carl att våga lita på att ingen vill skada honom, men nu får vi hem en glad gosse varje eftermiddag. För vår son var det rätt beslut att våga byta skola. ■