Annie: Stressen gjorde mig sjuk
Min systers separation hade slitit mycket på mina krafter. Hon har en beroendepersonlighet som i perioder styr in henne på destruktiva vägar och så har det varit ända sedan tonåren.
Efter separationen hade hon träffat en man som levt ett kriminellt liv och som uppmuntrade en extrem utseendefixering. Om det bara handlat om min syster hade det varit en sak, det tuffa var att se hur barnen påverkades av alla ogenomtänkta beslut som hon fattade. Hon tycktes inte alls förstå hur skadligt hennes beteende var för barnen.
Själv hade jag haft ett distansförhållande det senaste året. Vi träffades på nätet och det hade varit både upp och ner. Det fanns något mellan oss, men distansen slet på förhållandet och konflikter blossade upp lite för ofta.
Än så länge drogs vi alltid tillbaka till varandra men så här kunde vi ju inte ha det i längden och jag såg ingen direkt lösning. En flytt kändes som ett för stort steg. Att säga upp sig, lämna umgänge och familj för en ny stad – det var en stor chanstagning, speciellt när vårt förhållande tycktes så labilt.
Svårt att minnas
Jag tyckte inte att detta var så pass mycket att det kunde köra slut på mig men jag började ändå känna mig allt tröttare. De sista timmarna på jobbet varje dag blev allt dimmigare och jag hade svårt att tänka klart.
Det fortsatte så här en tid. Jag upptäckte att jag hade svårt att minnas sådant som hänt de senaste månaderna och rörde ofta ihop händelser som låg framför mig. Jag som var van vid att ha gott minne och brukade hålla reda på folks födelsedagar i minnet tvingades nu förlita mig på almanackan i mobilen. Det var irriterande och jag undrade hur länge detta skulle hålla i sig.
Så kom den där dagen när jag tvingades inse att det inte gick i rätt riktning, tvärtom – jag blev bara sämre. Jag satt på jobbet och blev plötsligt medveten om att jag stirrade på skärmen utan att ha en aning om vad jag höll på med. Hjärnan kändes alldeles tom. Jag försökte skaka av mig känslan, men minuterna gick och minnet kom inte tillbaka. Det var uppenbart att något var fel.
Jag gick till min chef och försökte förklara vad som stod på. Jag darrade i hela kroppen och såg nog rätt uppriven ut. Jag fick träffa en läkare som sjukskrev mig. Det hela klassades som stress och förutom högt blodtryck hittades inga fysiska fel.
Lyssnar på kroppen
Jag började i terapi med syfte att lära mig hantera stress och det kändes bra. Genom terapin blev jag gradvis medveten om att jag hade en massa oro i kroppen och till slut kopplade jag detta till tidigare händelser i mitt liv.
Stress hade lagrats inom mig under många år och det var det långvariga slitaget som i kombination med den senaste tidens händelser hade tagit ut sin rätt. Det hade till slut blivit för mycket för hjärnan.
Det blev en ganska lång väg tillbaka. Jag gjorde allt för att ta hand om mig själv bättre och gå ner i varv. Mediterade, promenerade, sov ordentligt och lyssnade på kroppen. Det tog ett helt år innan jag var tillbaka på heltid igen.
Det som hände har gjort mig lyhörd för varningssignaler. När jag känner att det riskerar att bli lite för mycket styr jag upp det i tid. Har man en gång haft hjärntrötthet tycks man vara känsligare och får helt enkelt lära sig att visa kroppen större hänsyn om man vill hålla sig frisk.
Annie