Annes son dog i metadonförgiftning: ”Känner skuld”
Anne är lite sänkt när vi träffas, säger hon. Vissa dagar känns tunga.
Anne Ryen, 61, har levt ett hårt liv som drogmissbrukare och kriminell. Hennes son Andreas gick i samma fotspår.
– Jag har känt skuld för att Andreas också började missbruka och levde samma liv som jag. Jag har också känt skuld för att jag överlevde mitt eget barn.
Det är åtta år sedan mardrömmen inträffade. Han klarade inte kampen mot drogerna och dog av metadonförgiftning, 31 år gammal.
– Sorgen var förlamande i början. Jag levde som i en bubbla i ett och ett halvt år tills jag började bearbeta sorgen på riktigt. Det blev en vändpunkt när jag fick sätta ord på vad jag kände och kunde se hur vårt liv tillsammans verkligen såg ut. Innan det kunde jag inte ens prata om Andreas utan att bryta ihop.
Annes livshistoria är händelserik och rymmer både sorg och glädje. Det är också en berättelse om att göra rätt för sig, ställa till rätta det som gått snett och leva vidare efter att det värsta har hänt.
Mor och son ville bli drogfria
Vi börjar vid årsskiftet 2010-2011. Anne och sonen Andreas hade varit hos Annes mamma i Göteborg och firat jul och nyår. Nu var de på väg tillbaka till Skåne, dit de hade flyttat några år tidigare i ett gemensamt försök att bli drogfria. Men flytten gagnade inte Andreas. Han hade börjat knarka igen och vid den här tidpunkten mådde han inte bra.
Sorgen var förlamande i början
– Andreas sa till min mamma att om det hände honom något skulle hon inte bli ledsen. Han betedde sig konstigt. Det var som att han kände på sig att han skulle dö. Jag menar inte att han tog livet av sig utan att han kände på sig vad som skulle hända.
Andreas hade fått en praktikplats på en lyxkrog i Köpenhamn och skulle börja dagen därpå, den 2 januari. Så blev det inte. När de kom fram till Ystad bestämde sig Andreas för att åka till Christiania i Köpenhamn och att köpa hasch.
– Jag tyckte inte det var en bra idé, men jag hindrade honom inte. Han ringde när han var på väg hem och berättade att han blivit nojig för polisen och hade svalt några bitar hasch. Jag mötte honom vid stationen senare men han klev inte av och chauffören pekade bakåt i bussen. Där satt Andreas och var helt borta. Ögonen gick åt olika håll på honom.
Vägrade åka till akuten
Anne försökte få iväg Andreas till akuten men han vägrade. Hemma kräktes han och ville ha en kram innan han somnade.
– Men jag gav honom ingen. Jag vill inte krama dig i det tillståndet du är i nu, sa jag. Det var det sista jag sade till honom.
Hon känner ingen skuld för just de orden.
– Jag vet att han visste att jag egentligen ville krama honom. Det har inte knäckt mig.
Nästa morgon låg Andreas livlös i vardagsrummet hemma hos Anne. Han var alldeles grå i ansiktet.
Det var som att han kände på sig att han skulle dö
– Jag gjorde hjärt och lungräddning men det gick inte att rädda honom. Han dödförklarades på sjukhuset några timmar senare. Han dog av metadonförgiftning.
Hela Annes tillvaro rämnade.
– Jag var i chock och gick runt köksön hemma första natten. Jag kunde inte ta in att Andreas var död. Jag skulle ju rädda honom från misär. Det var mitt projekt och nu var det över.
Anne beskriver deras relation som ”sjuk symbios”. De var varandras bästa vänner och kände varandra utan och innan.
Hade själv tuff uppväxt
Anne berättar om sin egen uppväxt. Om hur hon som barn alltid ville ha uppmärksamhet och hur hon ställde till det för sig. Om när hon tog amfetamin första gången och blev förälskad i drogen. Om pojkvännen hon dumpade så fort han lärt henne injicera så att hon kunde ta sprutorna själv. Om livet som kriminell och hur hon försörjde sig som langare. Och om adhd-diagnosen hon fick som vuxen och som förklarade turbulensen kring henne.
Anne har knarkat stora delar av sitt vuxna liv. Amfetaminet har varit hennes drog. Hon har hållit upp i perioder men börjat igen. När hon väntade Andreas var hon indragen i en narkotikahärva och vara nära att åka dit. Hon klarade sig undan med en villkorlig dom eftersom hon var gravid.
– Jag har haft tur många gånger. När jag var i tonåren höll jag på att åka in för langning men en kille tog på sig skulden. Jag var så naiv och trodde att jag skulle släppas mot borgen. Jag låg och grät i häktet med öppen dörr och blev tröstad av vakterna. När jag släpptes åkte jag direkt hem och tog amfetamin som jag hade gömt undan. För mina föräldrar var det en stor skam. Min pappa var polis så du kan ju tänka dig att han skämdes.
Tog återfall för att bli smal
Efter att Andreas hade fötts lät hon bli amfetaminet i nio år. När yngste sonen Jonny var nyfödd fick hon panik över att hon gått upp i vikt. Anne tänkte hon att hon kunde hjälpa sig själv lite på traven och köpa ett gram amfetamin för att bli smal igen. Det blev ett återfall som varade i 17 år. Det var i den miljön hennes barn växte upp och det är inte med stolthet hon berättar hur de hade det.
– De har varit med om så mycket. Jag har flyttat nästan varje år, ofta för att komma undan socialtjänsten. Jag har utsatt barnen för så mycket. De har sett mig bli slagen. Det är så missbrukarbarn har det, säger hon och fortsätter.
– Jonny flyttade så småningom hem till min mamma som arbetade som socionom. Det blev bra men Andreas bodde hos mig hela tiden så han var ju med om mycket mer.
När de flyttade till Skåne var det för att bli drogfria och börja ett nytt liv. För Anne gick det ganska bra. Hon lät bli amfetaminet men hade en kriminell livsstil. På jobbet fifflade hon och stal grejer som hon sedan sålde på Tradera.
Det blev ett projekt för henne att Andreas skulle bli drogfri. Han utbildade sig till kock och för en tid såg det ljust ut. Det hon innerst inne ville var att Andreas skulle ha det bra, få ett jobb på en stjärnkrog och gifta sig – så att hon i lugn och ro kunde återgå till sitt vanliga liv med droger. Men efter en tid spårade Andreas ur och började missbruka heroin. Anne skyddade honom genom att skicka med sin egen urin när han lämnade kissprov hos frivården. Hon gjorde det av kärlek, trodde hon.
Gick till anonyma narkomaner
Anne återkommer till den förlamande sorgen och skulden hon kände över att överleva sitt barn. Det har hon brottats med. Mitt i sorgearbetet kom hon i kontakt med NA, anonyma narkomaner. En vän frågade henne om hon ville följa med på ett möte. Först tänkte hon att det var en plats för misslyckade tjallare och att hon aldrig skulle sätta sin fot där. Men hon tog chansen, och det blev en vändpunkt. Hon gick igenom det så kallade tolvstegsprogrammet och gjorde en radikal förändring i sitt liv.
– I programmet gör man upp med sitt förflutna och reparerar de skador man åstadkommit. Man tar ansvar och försöker ställa till rätta det man förstört, inte minst gentemot andra. Jag har varit så slug och manipulativ men programmet hjälper mig att ta ansvar och vara med i samhället.
Efter Andreas död har jag ordnat upp alla relationer i min familj
Numera har hon också bra kontakt med sin mamma.
– Jag hjälper henne nu när hon är gammal. Jag försöker göra rätt. Allt går att hantera med kärlek, omtanke och tålamod. Jag applicerar det i mitt liv i dag och försöker göra något för någon annan varje dag.
Kurs i sorgehantering
Ett och ett halvt år efter Andreas död gick hon en kurs i sorgehantering.
– Det var fantastiskt. För första gången kunde jag med ord beskriva hur Andreas och mitt liv tillsammans verkligen såg ut, hur det verkligen var. Det ledde till att jag senare själv utbildade mig till sorgebearbetare. Nu hjälper jag andra och jag gör det gratis. Jag har också arbetat som volontär med kvinnor med liknande bakgrund som jag. Det är ett sätt att ge tillbaka och göra rätt för mig.
Med Andreas död försvann äventyren, säger hon. I stället fick hon ett inre lugn. Det ser hon som en gåva från sonen.
– Jag tror att vi kommer att ses igen. Jag tror på Gud och ber varje dag. Det gjorde jag när jag knarkade också men då bad jag mest ”snälla Gud låt mig slippa häktet”. Nu är jag döpt. Nu har jag sagt ja till Gud i mitt hjärta. På riktigt.
En bekant till henne med mediala förmågor säger att Andreas visat sig för henne i en dröm.
– Han sa åt henne att hälsa mig att han mådde bra. Jag brukar inte tro på sådant och ännu mindre när hon sa att han hade en tatuering på nedre delen av armen. Andreas hade inte en enda tatuering. Men så kom jag på det här, säger hon och visar upp ena underarmen där hon har tatuerat in Andreas namn.
– Jag tror att det var den hon menade. Hon visste inte om den.
Anne är inte rädd för att dö.
– Min dödsskräck har försvunnit. Jag kommer ju att få träffa Andreas. Det gör mig lugn. Efter Andreas död har jag ordnat upp alla relationer i min familj. Skulle jag dö nu är allt klart. Jag har inget ouppklarat med någon.
Saknaden och sorgen kommer hon alltid att leva med. Genom att prata om Andreas och minnas honom känns det mindre tomt.
– Jag har fått dela med mig av Andreas och prata om honom i så många olika sammanhang, på NA-möten och i samtal. Han är levande i hjärtat hos människor som aldrig har träffat honom. Det är en tröst och det betyder mycket. Det känns fint.
Av Mathias Pernheim
Foto: Julia Sjöberg