Annelie: Jag frossade i godsaker och skyllde på katten
Jag har alltid har motionerat och rört på mig. Varje dag har jag prioriterat en lång promenad. Men det slutade jag med för sju år sedan när jag fick en hälsporre. Det gjorde ont, jag klarade helt enkelt inte mina promenader längre och vikten började gå upp.
Jag insåg då att jag har en ätstörning. Ingen allvarlig, jag svälter mig inte eller kastar upp efter måltiderna, men jag går konstant i lådor och skåp i jakt på något sött. Om jag inte hittar något kastar jag mig över frukten.
Katten måste ha varit på det.
Förr i tiden levde jag mycket sundare. Det är förargligt att inte kunna kontrollera sin vikt och jag blir bara större och större.
Innerst inne vet jag att jag tröstäter och är sockerberoende, men det gör ju inte problemet mindre.
Min man försökte stötta mig på bästa sätt och jag skäms inför honom när jag ändå gång på gång faller igenom och inte kan låta bli att äta.
Såg bara kakor, choklad och godis
Vi har en katt, Tarzan, och om min man upptäcker att det försvunnit sötsaker skyller jag alltid på Tarzan.
– Katten måste ha varit på det, säger jag.
Men självklart skulle Tarzan aldrig röra varken vingummi eller choklad.
Häromdagen när jag var på väg hem från jobbet körde jag in om en affär för att komplettera matvaror till middagen. Jag skulle ha tomater, sallad och citron. Men jag såg bara kakor, choklad, godis, marsipan och nötter.
Jag blev mer och mer godissugen och när jag närmade mig kassorna blev jag frestad av några kex med rödbetor och ingefära. De kan ju inte vara så onyttiga resonerade jag och slängde ner fyra paket i korgen.
Åt upp dem i bilen
Vid kassorna försökte både lakrits och choklad att locka mig, men jag lyckades hålla mig och klev ut från affären utan att ha köpt något mer. Jag åt tio kex i bilen innan jag var hemma. Min man hade lagat en nyttig och näringsrik middag, men nu var jag inte hungrig längre.
Efter middagen stack min man iväg till gymet och jag slängde mig på soffan. Plötsligt ringde det på dörren, vilket knappt hade hänt under det halvår som vi bott här.
Jag hade blivit tvungen att öppna dragkedjan i mina strama byxor efter middagen och nu sprang jag ut i hallen med öppen gylf i tron att det var min man som hade glömt nyckeln.
Det var det inte. Utanför stod grannen under oss med tre stora askar choklad, som hon var i färd med att dela ut i trappuppgången. Snabbt fick jag upp dragkedjan.
– Jag vill be om ursäkt för det väsen vi gjort under ombyggnaden och tacka för ert tålamod med lite choklad, log hon.
Får stöd av sina vänner
Vi pratade lite och så stod jag där med en chokladask i handen. Det var helt omöjligt att inte öppna den och plötsligt var allt slut.
När min man kom hem tittade han förvånat på den tomma asken och jag kom med min vanliga förklaring om Tarzan.
Det var så oerhört pinsamt och från och med nu sätter jag punkt. För att få stöd har jag gjort en grupp på Facebook. Vi är tre stycken, jag och mina två bästa väninnor. I gruppen ska jag dela tankar och resultat, men jag har bett om att få slippa goda råd.
Men jag känner redan att bara genom att sätta ord på problemet, att tala och skriva om det, har jag kommit en bra bit på väg. För detta ska jag fixa!
/ Annelie
Foto: Unsplash.com