Anne Liv utnyttjades sexuellt som barn

En dag när Anne Liv Nilsson bara var tre år gammal förändrades hennes uppväxt totalt. Det var då en äldre manlig släkting började utnyttja henne sexuellt, och det upprepades varje gång hon kom på besök.

– Egentligen tyckte jag om att åka till deras hus. De brukade köpa lördagsgodis åt oss, där fanns en lekstuga som vi lekte i och en spännande snickarverkstad med mängder av verktyg, en slipsten och en hel del annat, berättar Anne Liv, 41.

När hon var där träffade hon också sina kusiner och de blev fem barn totalt som hade roligt ihop. Men framåt kvällen var hon i släktingens våld.

– I dag minns jag det mesta. Det var ett enormt obehag, en äckelkänsla när han smekte mig över min kropp, kysste och låg jämte mig. Jag bläddrade i barnböcker under tiden; Snövit, Askungen – det var ett sätt att fly, berättar Anne Liv.

– Jag minns så väl när jag låg där och bläddrade. Det är en konstig känsla att se dessa böcker i dag.

Vad som egentligen pågick förstod hon inte de första åren. Bara att det var en hemsk hemlighet.

– Men när jag blev äldre förstod jag att det fel. Men jag vågade inte säga något. Jag trodde aldrig att det fanns någon annan som hade det som jag och det kändes fruktansvärt ensamt, säger Anne.

Hon kommer väl ihåg orden som han sa.

– Han sa alltid att det inte var så farligt, inte så farligt. Men samtidigt var det en hemlighet som vi absolut inte skulle prata om.

Smärtsamma övergrepp

Rummet där allt hände var ett stort sovrum delat i två delar med en halv vägg – på ena sidan låg mannens hustru och på den andra låg Anne Liv och mannen.

– Jag såg ofta att hon hade händerna över ansiktet, men jag vet än i dag inte säkert om hon visste vad som pågick. Jag tror det, säger Anne Liv och skakar på huvudet.

– Det är svårt att förstå.

Allt eftersom blev övergreppen mer avancerade och hon minns smärtan.

– När jag sa aj och att det gjorde ont tryckte han en kudde över mitt huvud för att jag inte skulle höras.

I övrigt gjorde Anne Liv allt för att vara alla till lags och det har hon fortsatt med större delen av livet. Hon berättade aldrig för någon om vad hon var med om.

– Jag var snäll, hjälpsam och duktig som barn. Det var först i tonåren som jag blev trotsig och vägrade följa med på dessa besök. Det var en stark protest.

Hon inser i dag hur välplanerat det är med incest och att hennes släkting visste precis vad han höll på med.

– Jag förstår också att jag alltid skyddat min syster och aldrig tillåtit henne att byta plats med mig. Ingen förstod naturligtvis varför.

Hennes liv förändrades inte bara av att hon börjat säga nej och protestera. Hela familjen flyttade från Norge där de hittills bott, till Sverige.

– Det var jättehärligt att komma längre från allt som hänt och jag beslöt mig för att lägga locket på för all framtid. Jag skulle aldrig mera tänka på vad som hänt. Det var verkligen ingen bra idé, men det förstod jag inte då.

Förnekade allt – för att överleva

I många år levde hon i förnekelse, men ibland ville hon ändå försöka prata om det som hänt. Men hon märkte att det blivit fysiskt omöjligt att göra det.

– Det mesta jag lyckats få ur mig var när jag sa till min mamma att mannen varit dum mot mig. Hon trodde nog till viss del på mig men sa också till mig att aldrig prata med pappa för det skulle ta död på honom, berättar Anne Liv.

Och på det sättet fortsatte hemligheterna. Anne Liv kände att ingen på riktigt stod upp för henne. Den goda stämningen var viktigare än hennes mående.

Anne Liv träffade sin man David 1998 när hon var 20 år. 2001 gifte de sig och David började allt mer inse att Anne Liv hade varit med om något som hon inte berättade.

– Jag tålde inte skäggstubb, då frös jag som en staty och intima situationer kunde vara svåra. Polotröjor var också något som triggade obehag och jag kunde inte se på våldsamma filmer.

Det enda hon berättade var att en äldre släkting gjort något mot henne, sedan tog orden slut.

I stället utvecklade hon ett kontrollbehov som växte för varje år.

– Jag var pedantisk och städade jämt. Det var mitt sätt att slippa ta tag i mina känslor. Det skulle inte finnas en fläck.

Hon hade också mardrömmar som gjorde att hon blev rädd för att somna.

– Mest var jag rädd för att vakna på natten. Mörka utrymmen och tickande gamla väggklockor var också något som fick mig att rysa och få ångest.

Bröt ihop

När hon var 25 år kom det första totala sammanbrottet. Hon skrek och skrek. Hon hamnade på en psykiatrisk mottagning och hennes närmaste försökte förgäves få veta mer om vad som pågick.

– På något sätt lyckades jag ändå hålla mig uppe. Vi byggde hus och det passade mig perfekt. Då var det så mycket att göra att det inte gick att tänka efter, säger Anne Liv.

Sedan kom de tre barnen tätt mellan 2007 och 2011 och tempot ökade ytterligare.

– Jag har pratat med många psykologer genom åren. Men det var först när det började pratas om PTSD – posttraumatiska stressyndrom efter mitt första sammanbrott, som det kändes att vi hittade rätt.

Anne Liv hade värk i kroppen och utvecklade en troligtvis stressrelaterad reumatisk sjukdom. Hon träffade en KBT-terapeut och insåg att alla hennes överlevnadsstrategier, som byggt på att undvika vad som hänt – i stället hade haft motsatt effekt.

– Jag mådde allt sämre och flyttade hem till mina föräldrar. Där låste jag in mig. Jag orkade inte leva, berättar Anne Liv.

Gav inte upp

Hon ville egentligen inte ta livet av sig, men det kändes som en befriande tanke att bara slippa kaoset. Men hennes man David skulle visa sig vara en person som inte tänkte blunda för vad som hände. Han ville inte ge upp, utan letade på nätet efter något som kunde vara en räddning. Det han fastnade för var den ideella organisationen nxtMe som erbjuder stöd och hjälp till incestutsatta.

– Sedan ordnade han att vi åkte med husbil från vårt hem i Strömstad till Stockholm för att kunna stanna där tillräckligt länge för att få hjälp hos nxtME-grundaren Lena Morin och även hos organisationen Wonsa – World of no sexual abuse, där jag fick terapi.

För första gången i livet mötte Anne Liv människor som kunde förstå vad hon gått igenom och långsamt vågade hon lyfta på locket, berätta och minnas.

– Det är tack vare min man och nxtMe som jag finns här i dag. Han har stått vid min sida när ingen annan gjort det. Han är läst böcker och artiklar för att förstå. Även hans mamma har varit ett enormt stöd.

Anne Liv grät sig igenom dagarna och att minnas gjorde ont, både fysiskt och psykiskt. Men för varje steg hon tog kom hon också närmare ett bättre mående.

– Jag tänkte mycket på hur släkten skulle reagera längre fram. Men att berätta om incesten för Lena – som visste hur det kändes, var skitmäktigt. Hon förstod kaoset och att jag kunde få kramp bara av tankarna.

Husbilen stod parkerad på Långholmen nära Lena Morins kontor. Dagarna ägnades mycket åt att få hjärnan att lära om.

– Hos Wonsa träffade jag en terapeut som gav mig strategier. Jag byggde upp en tidslinje över mitt liv med ett minne för varje årtal. Jag lärde min hjärna att det gått lång tid sedan allt hände, berättar Anne Liv.

Hon lärde sig också acceptera att detta är en del av hennes historia, men att det inte skulle hända igen. Under tiden försökte hon göra sommaren till något bra för sina barn.

– Vi var på Gröna Lund och Skansen. Cyklade mycket. Jag ville att de skulle ha positiva minnen från våra husbilsresor även om jag gick i terapi. För mig är Stockholm numera en plats jag förknippar med trygghet.

Berättade för barnen

Tidigt berättade Anne Liv också för barnen att hennes släkting gjort något dumt mot henne.

– Jag hade ingen trygg uppväxt vid sidan av det som hände och flyttade extremt mycket – 15 gånger innan jag fyllt 21 år. Jag har aldrig haft en trygg punkt att se tillbaka på.

Efter ett halvår i terapi kände sig Anne Liv stabil, och sedan dess har allt bara blivit bättre.

När hon fick en förfrågan om att själv hjälpa andra som blivit utsatta för incest genom nxtMe tvekade hon inte en sekund.

– Det var som ett kall. Nu är jag regionansvarig i Västra Götaland.

För Anne Liv innebär det allt från föreläsningar och samarbeten till att vara stödperson och leda grupper. Ungefär på det sätt som Lena hjälpte henne.

– Jag känner att jag hjälper mig själv genom att hjälpa andra. Det viktigaste är att bryta tystnadskulturen i samhället. Offret ska inte bära skulden.

Anne Liv vet många som bär hemska historier inom sig. Det leder till bland annat skilsmässor, svårighet att stanna på en arbetsplats någon längre tid och en känsla av att alltid vara det svarta fåret.

– I varje normalstor skolklass finns tre elever som varit utsatt för sexuella övergrepp av en närstående. Det är ett enormt problem. Tyvärr är många vuxna mer rädda för konflikten om det kommer fram – än något annat.

Hennes mål i dag är att sprida kunskap och lyfta på locket.

– Ingen ska behöva tro att de är ensamma. Ingen ska behöva hålla hemligheter så länge som jag gjorde. Det går att må bra igen. Det måste vi tro på.

Här finns stöd för utsatta

nxtME är en ideell organisation som ger stöd och hjälp till den som har varit eller är utsatt för incest. Organisationen erbjuder även föreläsningar, utbildning och verkar som opinionsbildare. Man tar emot stödsökande från hela landet men har verksamhet i Stockholm, Västra Götaland, Skåne, Dalarna, Värmland och Gävleborg.

Grundaren Lena Morin har själv överlevt sexuella övergrepp i barndomen.

Läs mer på www.nxtme.com.

Av Susanne Stamming

Foto: Susanne Stamming, privat