Annas son hade det tufft – fick hjälp av vaktmästare

Annas tioåriga son Oskar trivdes inte i skolan. Han var rastlös och hade svårt att koncentrera sig. Han var efter med läsningen jämfört med klasskamraterna och på rasterna gick det inte bättre. Oskar hamnade nästan alltid i bråk. Ofta slutade det med slagsmål och han kom gråtande hem.

Försökte ni hjälpa honom?

– Ja, det är klart. Jag talade med hans lärare, med de andra föräldrarna och förstås massor med Oskar själv, men ingenting hjälpte. Min man och jag diskuterade ofta vad vi kunde göra för att få honom att trivas och om vi kanske skulle låta honom byta skola. Men jag var rädd för att det inte skulle hjälpa.

Så en dag kunde jag inte hitta Oskar när jag skulle hämta honom.

Sonen hjälpte till med en bil

En av hans klasskamrater ropade när han cyklade förbi mig att han trodde Oskar var hos Laurits, skolans vaktmästare. Och jag kunde mycket väl föreställa mig att Oskar hittat till hans verkstad. För om han hade det jobbigt med att läsa och skriva, så var vår tioåring oerhört händig. Om min man Martin tog fram sin verktygslåda var Oskar genast där och hjälpte honom. Och pojken bistod mig ofta med att fixa en dörr som gnällde eller med att byta en lampa i de inbyggda spotsen. Han var både snabb och duktig och växte flera centimeter när han klarat av sådana uppgifter.

Hittade du honom hos vaktmästaren?

– Ja, han och Laurits stod med huvudena tätt ihop, böjda öven en gocart som låg i delar på ett stort arbetsbord. Vaktmästaren höll på att förklara ett eller annat för Oskar och de hörde mig inte komma in. Jag harklade mig och sa hej två gånger innan de vände sig om. Oskars lilla ansikte strålade. Han hejade glatt och bad om att vi skulle vänta en stund med att köra hem. Laurits höll på att lära honom hur man sätter ihop en gocart. Jag invände med att Laurits ju hade ett arbete att sköta, men Laurits avbröt och sa att Oskar inte störde utan att det tvärt om var trevligt att ha honom där. Han är artig och intresserade menade han.

Det var ord jag inte var van att höra om min son. Och även om jag tänkte att Laurits bara var vänlig, blev jag glad över att höra honom säga det. Och det blev Oskar också, såg jag.

Laurits föreslog att Oskar skulle komma tillbaka på långrasten näst dag och så kunde de arbeta vidare på gocarten. Och så blev det.

Du fick hem en glad kille den dagen?

– Ja, det kan du tro! Han pratade nästan hål i huvudet på mig på vägen hem. Det var kopplingar och kablar, styrning och bromsar och massor av annat som jag inte förstod ett dugg av. Men jag begrep att han var glad och det var fantastiskt!

De följande dagarna var Oskar hos Laurits varenda rast och när veckan var slut hade de satt ihop gocarten. Laurits bjöd Oskar att provköra den på skolgården så de kunde se om den fungerade.

Och det gjorde den! Och alla pojkarna i klassen frågade honom om det var han som fixat den. Oskar kunde inte dölja sin stolthet och hans bedrift med gocarten hade gett honom en särskild status i de andra barnens ögon.

Jag var både rörd och glad över Laurits fina gest, men ändå bekymrad. För nu var ju gocarten färdig och Oskar hade inte längre något att göra hos vaktmästaren.

Besannades dina farhågor?

– Ja, redan på onsdagen var Oskar i slagsmål, ledsen och otillgänglig på vägen hem. Jag försökte prata med honom, men han vägrade svara, sa bara att han ville vara ifred, gick in på sitt rum och slängde igen dörren.

Det var svårt att se hur han isolerade sig så när han var ledsen. Jag visste ju att jag inte kunde curla honom hela livet, men ville så gärna hjälpa honom att göra hans vardag lite lättare. Han behövde få positiva upplevelser i skolan. Dagarna med vaktmästaren hade varit ett fint avbrott så längde de varade, men kanske var priset alltför högt med tanke på Oskars känslomässiga nerförsbacke veckan efter.

Gick han aldrig till verkstaden igen?

– Jo, ett par dagar senare hittade jag honom på Laurits kontor. Han satt på en stol och tittade i golvet medan Laurits pratade. Oskar är lite ledsen idag, berättade vaktmästaern. Han har haft en diskussion med de andra pojkarna. Är det okej om jag lånar din mamma en stund, frågade han så Oskar.

Oskar sa ingenting, nickade bara och hamrade med hälarna mot stolsbenen.

Erbjöd sin hjälp

Laurits stängde dörren om oss och berättade att Oskar hade varit nere hos honom ett par gånger sedan de blivit färdiga med gocarten. Jag nickade och trodde att Laurits skulle be mig om att prata med min son om att sluta störa honom. Att pojken var tvungen att lära sig lösa sina konflikter på egen hand. Men det var inte det vaktmästaren ville ha sagt.

Den här fantastiske mannen ville fråga mig, innan han sa något till Oskar, om det var okej att pojken hjälpte till i verkstaden med små uppgifter på förmiddagens långrast och på lunchrasten. Laurits hade redan pratat med klassläraren och med rektorn. Det visade sig att det inte var första gången Laurits hjälpte pojkar med svårigheter i skolarbetet. Det hade hänt ett par gånger tidigare och som regel, berättade vaktmästaren, så växte de av att klara de praktiska små jobben.

Hur reagerade du?

– Jag kunde knappt tro mina öron. Alla är så snabba med att tvinga in våra barn i mallen så att de ska platsa inom skolans allt smalare ramar och nu stod den fantastiske vaktmästaren här och sa att han ville hjälpa min son. Oskar skulle bli överlycklig.

Jag försäkrade mig om att han menade allvar och att Oskar inte skulle vara i vägen. Laurits bara log och sa att min son var ovanligt läraktig och riktigt händig med verktygen. Oskar är både artig, duktig och hjälpsam, fortsatte Laurits som menade att han hade både glädje och nytta av min son.

Arbetet hos vaktmästaren hjälper

Jag tittade ner i golvet för tårarna hotade. Tänk att det fanns en människa som såg min sons goda sidor framför alla problem. Jag vissste inte vad jag skulle säga, nickade bara och fick till slut fram att givetvis fick Oskar hjälpa honom på rasterna.

Oskar tittade vantroget från mig till Laurits och tillbaka igen när vi gick in till honom och frågade om han ville bli vaktmästarassistent. När han förstod att vi inte skojade flög han oss växelvis om halsen och frågade ivrigt om han kunde börja redan i morgon.

Så började ett helt nytt kapitel i min sons skolliv. Han har nu varit Laurits medhjälpare i ett år. Laurits anpassar uppgifterna till Oskars ålder, men annars gör han allt det som vaktmästaren gör: städar, skottar snö, rensar hängrännor, byter lampor och hämtar bortsparkade bollar.

Men Laurits smyger också in lite lästräning. Man kan till exempel läsa bilmärken på parkeringsplatsen, skyltar, och annat sådant som dyker upp naturligt.

Vad sa hans klasskamrater?

– I början fnissade de lite när Oskar kom gående med verktygslådan, men så småningom slutade de med det. De förstod att han faktiskt utförde ett arbete.

Och detta lilla extrajobb lyfter hans självkänsla och humör mer än jag hade vågat föreställa mig. Givetvis blossar konflikterna upp ibland, men det händer inte så ofta och Oskar tar inte längre så illa vid sig. Han kan söka sin tillflykt till Laurits och så blir världen plötsligt ett mycket bättre ställe.

Jag kan inte med ord beskriva hur tacksam jag är över att Oskar går på en liten skola där man vågar flytta lite på gränserna, vilket i sin tur innebär att han kan trivas. För Oskar har det betytt allt.

Jag hoppas att min berättelse kan inspirera andra att se alla människors värde och deras starka sidor. Det kan vara avgörande för en växande liten människas hela tillvaro.

Berättat för Lotta Gustavsson

Foto: Shutterstock/TT