Annabritta och Mats fann varandra igen – gifte sig efter 53 år

Vissa människor är menade för varandra, även om det i bland kan ta några år, eller många. Det som började med blickar som möttes och som avslutades med avsked och parallella liv var inte slutet.

Det blev en nystart för den stora kärleken för Annabritta, 71, och Mats, 73. På gården Tomta med utsikt över sjön Gunnern, en bit utanför Arvika blev de makarna Karlsson i fjol, inför ett hundratal inbjudna gäster.

Men vägen dit var lång.

Se också: Ida och Inke är världens bästa grannar

Efter reklamen: Ida och Inka trotsar ålderbarriären - är världens bästa grannar

Allt började vid första mötet utanför konditoriet i Lindome, våren 1966. Mats dök upp på sin moped och fångade Annabrittas intresse.

– Jag såg att han hade ett vedträ under sadeln, haha!

– Hm, det var en fjäder som hade gått sönder så jag hade fått göra en provisorisk lagning. Detta var bara inledningen.

– Mats var bara så snygg och mysig. Han skiljde sig från mängden. Han var mer seriös och hade andra intressen än de flesta jämnåriga, säger Annabritta. Mats minns också första mötet:

– Hon stod utanför kaféet i en vit spetströja och var så himla snygg, rolig och trevlig. Jag blev ju kär och vi blev ett par.

Mats och Annabritta berättar att de åkte motorcykel, tältade, badade och tittade på fåglar, som var och fortfarande är Mats stora intresse. Ofta höll de ihop med ett kompisgäng som ofta träffades på en plats som de kallar ”Everts husvagn”.

– Evert var säkert tio år äldre än oss, men tog emot oss i sin husvagn i grusgropen där han bodde. Det blev nån slags ungdomsgård där närmare 30 personer brukade hålla till. Vi hade fester, lagade mat och pratade om musik. Vi brukade stanna tills han skulle gå och lägga sig, minns Mats och Annabritta.

Flyttade ihop

Hon växte upp i Lindome och han i centrala Göteborg, båda med en längtan efter natur och landsbygd, något som aldrig gått ur. Paret förlovade sig på Annabrittas födelsedag 24 november samma år som de träffades.

Två år senare flyttade de ihop i en etta som Mats hade skaffat. Ännu ett steg tycktes taget mot deras gemensamma framtid. Men lyckan varade bara över vintern, berättar Mats.

– När det blev vår så drog hon. Hon tröttnade. Det blev nog för stillsamt för henne. Annabritta tvekar några sekunder.

– Jag skäms lite. Mats var snäll men jag ville väl helt enkelt "leva på". Det fanns ingen annan än honom då, så det var inte därför det tog slut. Men jag var lite mer äventyrlig och ville ut och se mig omkring.

För Mats började en jobbig tid.

– Det var oerhört tråkigt förstås och det tog flera år innan jag blev människa igen. Och många år innan jag träffade någon ny.

De fortsatte hålla kontakten efteråt, berättar Annabritta.

– Vi träffades ibland via kompisgänget. Mats har alltid funnits där för mig, vi har en historia ihop. Vi har alltid varit vänner och han har alltid gratulerat mig på min födelsedag. Mats utbildade sig till murare och byggde bland annat spiskupor och jordkällare.

1974 träffade han en kvinna som han bildade familj med. De fick två söner och en dotter men den förstfödde gick bort fem år gammal, med hjärtproblem.

Annabritta hade några korta förhållanden efter Mats. 1978 började hon jobba som arbetsterapeut. Samma år gifte hon sig och fick så småningom två barn, en dotter och en son.

Brev om förlovningsjubileet

1990 gjorde Mats slut med sin dåvarande, men träffade ett år senare Bente i Göteborg. 2008 flyttade han in på gården utanför Arvika med henne. De båda fick 25 år tillsammans innan Bente gick bort i leukemi.

– Vi träffades flera gånger. Hon var en väldigt fin och trevlig människa och vi var goda vänner, säger Annabritta. Mats nickar.

– Bente visste att hon inte hade långt kvar och då sa hon nånting i stil med: du kan väl ringa Annabritta om du känner dig ensam. Kanske var det Bentes ord som satte den berömda bollen i rullning. Mats satte sig ner och skrev ett brev till Annabritta för att uppmärksamma den 50-åriga förlovningsdagen.

– För mig var det ett kärleksbrev. Det stod "minns du den sommaren" och "nu börjar det likna ett kärleksbrev. Det får bära eller brista". Det var jättefint och det satte igång något, säger Annabritta.

– I så fall var det omedvetet från min sida, Bente levde ju fortfarande. För mig var det ett brev för gammal kärleks skull. Sedan hände mycket på kort tid för de båda.

På julafton 2016 gick Annabrittas man bort. 10 dagar senare, den 3 januari, avled Bente.

Vintern gick och våren kom.

Det skulle hållas en fest under midsommar där det gamla Evertgänget skulle samlas. Det var då som Mats och Annabritta insåg att känslorna från förr fanns kvar. Under en båtresa till Vinga, veckan därpå, var nystarten ett faktum.

– Då först fick vi dela rum igen och nästan ligga i samma säng, säger Mats.

– Ja, fast vi fick sätta ihop två sängar, fortsätter Annabritta och båda skrattar vid minnet.

Sommarbröllop

Ett år senare var det dags att verkställa planen från 1966, ett halvsekel tidigare.

– Mats friade till mig på mitt 70-årskalas i Slottskogen i Göteborg inför alla gästerna, säger Annabritta och fortsätter:

– Jag tror det kan gå så här om man följer sina drömmar. Jag köpte en Bohusjolle när jag snart skulle fylla 70 och han som sålde den gjorde det för att han skulle fylla 70. Han tyckte han blev gammal medan jag följde min dröm.

Det finns olika sätt att möta livet på. I samband med frieriet bestämdes att det skulle bli bröllop den 20 juli 2019. Och så blev det.

I strålande sommarsol gifte sig Mats och Annabritta på den nyslagna ängen framför gården i Värmland.

– Det var en helt fantastisk upplevelse. Allt fungerade så bra och alla var nöjda. Bandet slutade spela först vid tvåtiden, berättar Annabritta. Men den lånade stugan var inte tillgänglig och brudparet hade inget nattläger. Romantisk övernattning på höskullen blev lösningen, berättar bruden.

– Vi bäddade så fint som det gick med lakan och täcken direkt på höet. Jag fick ta av mig klänningen och hänga den på en stege, men jag sov ganska bra. Men det gjorde inte den nyblivne maken.

– Det var en massa flugor på morgonen som väckte mig. Det blev inte så mycket sömn, men det var fint ändå. En tid efter bröllopet bodde Annabritta kvar i Göteborg. I våras flyttade hon upp hos Mats, i hans paradis på jorden.

Förståelse viktig

– Det var ett gemensamt beslut av mig och Bente att flytta hit, men jag har alltid drömt om att få vara bonde. Och jag har alltid haft en dragning till Värmland, landskapet och kulturen. För Annabritta kändes Tomta snart som hemma.

– Jag har inte ändrat så mycket. Bente var arkitekt och hade väldigt god smak. Det har blivit lite mer fårskinn, pelargonier och så mammas hemvävda gardiner.

– Det fanns en förståelse och vänskap mellan Annabritta och Bente. Det gjorde att övergången blev fin på något vis, säger Mats.

Under året som har gått har inte tycket mellan Mats och Annabritta avtagit. Tvärtom. Hjälps åt Mats uppskattar Annabrittas mer spontana och impulsiva sidor. Annabritta beskriver Mats:

– Han är underfundig och eftertänksam och kanske inte riktigt så sugen på äventyr som jag. Men nu när vi är äldre har vi samma mål. Vi tycker om att resa till Irland, Norge och Färöarna, men även till olika platser i Sverige, för att vistas i naturen och vandra och tälta. Mats försöker pensionera sig som murare och ägnar mer tid åt att formge skulpturer i betong, som sedan 1986 har spritts över Mellansverige.

Hemma gillar han att se till djuren, sköta gårdens sysslor och att uppfinna stort och smått. Livet tar inte slut när 70-strecket passeras, om man inte vill, menar paret på Tomta. – Det där med ålder struntar vi i, utbrister Mats och ser lycklig ut med sin ungdomskärlek vid sin sida. Full fart på farmen varje dag, säger jag innan jag går ut för att jobba. Annabritta tar sin makes hand. De hjälps åt i vardagen, berättar hon.

– Livet med Mats är så härligt. Varje ny dag som vi får är underbar. Och jag är så tacksam för att vi fick chansen till lyckan igen med varandra