Anna: Tvångstankarna tog över mitt liv
Den som lever med OCD lever med tvångssyndrom och livet blir komplicerat och ångestfyllt. Men det finns hjälp att få och det går att träna sig till en bättre tillvaro.
Varför vill du berätta om OCD?
– Om man inte känner mig kan man inte se att jag har OCD. Men det har jag och jag vill gärna göra något för att sprida kunskap om detta syndrom. OCD står för engelskans obsessive-compulsive disorder och handlar om tvångshandlingar och tvångstankar.
Tvättade händerna om och om igen
När började det för dig?
– Det började när jag var sju och det är 21 år sedan nu. Jag tvättade händerna om och om igen.
Det kan tyckas vara oskyldigt förutom att jag fick torra händer, men för mig handlade det inte om renlighet utan om att något inuti mitt huvud tvingade mig till det. Jag kunde inte låta bli.
Och allt eftersom åren gick utvecklades detta till att jag var tvungen att göra saker på samma sätt. När jag gjorde något, en alldeles vardaglig handling, måste det ske likadant alltid.
Hur då?
– Jo, om till exempel ytterdörren var låst när jag tog på mig strumporna, måste den vara låst även när jag tog av mig dem. Var gardinerna ifråndragna när jag klädde på mig, måste de vara det när jag klädde av mig.
Om ytterdörren var låst när jag öppnade kylskåpet var det oerhört viktigt att den var det när jag öppnade kylskåpet nästa gång. Annars kunde jag inte få lugn och ro inuti mitt huvud.
Inbrott och bakterier
En av mina värsta mardrömmar var inbrott och tankarna kretsade också mycket kring bakterier.
Även om min OCD upptog stora delar av mitt liv, levde jag på många sätt som alla andra unga människor. Mina föräldrar och mina närmaste vänner visste om det och när jag som 18-åring fick en pojkvän, Peter, fick han givetvis också veta.
Vi flyttade samman efter ett år och förhållandet utvecklade nya tvångshandlingar.
Jag var tvungen att säga samma sak varje kväll innan vi la oss. Mitt huvud tvingade mig att försäkra mig om att ingenting hemskt skulle hända mig, Peter eller våra tre husdjur. Jag behövde säga det till honom och höra honom bekräfta det.
Det var samma sak på morgonen: Är du säker på att det inte händer dig, mig eller djuren något idag? Det blev till en daglig och nödvändig ramsa.
Jag började på högskolan men jag hade svårt för att vara bland många människor. Det stressade mig att plugga på det viset och stress förvärrade min OCD.
Samtal i huvudet
Hur löste du det?
– Jag började läsa på distans och det gick ganska bra.
Men mitt huvud fortsatte att tänka för mycket på allt möjligt och jag begrep inte varför jag fungerade så. Det pågick nästan alltid ett samtal uppe i huvudet. Det var ingen röst jag hörde, snarare en slags kommunikation mellan hjärna och känsla. Ibland ser man i tecknad film en djävul och en ängel som sitter på var sin axel på en person och försöker viskande övertala honom eller henne till något. Precis så var det för mig.
Fick du inte medicinsk hjälp?
– Jo, för fyra år sedan remitterade min läkare mig till en psykiatriker eftersom tvångstankarna och tvångshandlingarna fullständigt tagit över. Hon lärde mig att lyssna till kroppen och bli bättre på att säga nej. Det hjälpte.
Även om jag väldigt gärna ville träffa både vänner, familj och studiekamrater, blev jag tvungen att begränsa mötena för det stressade mig att ha kalendern full.
Psykiatern skrev även ut medicin och den förändrade mitt liv. Jag mådde bättre, tillvaron blev faktiskt lättare.
Mardrömmen blev sann
På sensommaren 2015 reste Peter och jag på en längre utlandssemester och när vi kom hem hade min värsta mardröm blivit verklighet. Vi hade haft inbrott i lägenheten.
Hur reagerade du då?
– Det fick mitt OCD att blossa upp alldeles våldsamt och jag kände mig inte längre trygg i vårt hem. Det var värst när jag var ensam på kvällen och Peter jobbade.
Efter inbrottet började jag känna mig stressad igen och jag halkade efter med studierna, vilket i sin tur stressade mig och gjorde det svårt för mig att kontrollera tvångstankarna.
Jag gjorde saker om och om igen och blev irriterad på mig själv, men det kändes oftast som om det var lättast att ge efter.
Jag fick lugn och ro i huvudet men det innebar att det var svårare att stå emot nästa gång. Det kan faktiskt jämföras med situationen för en narkoman. Först skänker drogen lugn, men snart har man behov av ett nytt rus.
Kollade igen och igen
Jag använder kontaktlinser och dem kan man sätta in på fel sätt, det vill säga ut och in. Jag var alltid rädd för att det skulle bli fel även om jag kollat att det var rätt. Så jag kollade igen och igen för mitt huvud sa mig att jag kanske hade satt i dem fel i alla fall.
En dag använde jag upp ett helt paket engångslinser för att jag hade satt in och tagit ur dem så många gånger. Det var liksom lättare att ta nya hela tiden. Mitt förnuft sa mig att linserna satt på rätt sätt men mitt huvud fick mig ändå att tvivla.
Mot slutet av 2015 blev det så att om jag gapade när jag öppnade en dörr, var jag tvungen att gapa när jag stängde den igen. Mobilen skulle stängas och öppnas ett visst antal gånger och julpapperet skulle tas in och ut ur skåpet på ett speciellt sätt.
Jag gav upp att kämpa mot tankarna och ångesten som följde om jag inte gjorde som mitt huvud befallde mig. När vi gick in i 2016 var jag hela tiden rädd för att något hemskt skulle hända.
Jag ville så gärna vara fri, frisk och stark men verkligheten var den att jag hade ont i magen, var ledsen och labil, grät mycket och hade inte energi över till någonting. Varje ny utmaning innebar nya tvångshandlingar.
Men jag kämpade på och under våren började jag märka en förbättring.
Hur visade sig den?
– Jag blev bättre på att ta en dag i taget och att liksom skjuta upp tvångshandlingarna.
En kväll hade vi helt spontant min väninna och hennes pojkvän hos oss på middag och det hade inte varit möjligt tidigare.
Jag hade ett par backlash men jag gjorde ändå framsteg när jag undvek stress och arbetade med att skjuta upp tvångshandlingarna.
Vad menar du med skjuta upp?
– Jo, jag sa inte till mig själv att jag skulle låta bli att utföra dem, men jag sa att jag gott kunde vänta en dag eller två. Det hjälpte faktiskt och det var en befrielse att kunna öppna kylskåpet utan att behöva tänkta på om ytterdörren var låst eller ej.
Försiktig med att berätta om OCD
I början av 2017 bröt jag och Peter upp. Några månader senare började jag dejta andra män.
Med åren har jag blivit försiktig med att berätta för främmande människor om min OCD för jag har upplevt så många gånger hur de dömt mig. Många såg mig som en kringvandrande sjukdom i stället för en människa.
Därför skrev jag ingenting om OCD i min profil, eftersom jag vill att en ny man ska lära känna mig först.
Idag har jag ett förhållande med Emil, men vi bor ännu inte tillsammans. Jag mår ganska bra, har fortfarande OCD, det kommer jag alltid att ha, men jag har lärt mig att leva med det. Problemen blossar fortfarande upp vid stress och känslomässigt tryck.
För några månader sedan gick min mormor bort. Jag stod henne väldigt nära och veckorna efter hennes död fick jag svårt att kontrollera tankarna. Det handlade om bakterier och om att tvätta händerna, men jag började använda latexhandskar när jag skulle laga mat och röra vid kött eller ägg och på så sätt behövde jag inte tvätta händerna hela tiden.
Jag har också märkt att det är stor skillnad på om jag är hemma hos mig själv eller hos Emil. Hos honom drabbbas jag mer sällan. I min egen lägenhet är det svårare.
Men jag arbetar med mig själv och jag har blivit bätre att säga nej till tankarna.
Idag är det så att den som inte känner mig kan inte heller se att jag har OCD. Men det har jag och jag vill väldigt gärna bidra till att sprida kunskap om detta syndrom.