Anna reste till Uganda med sin familj: Förändrade oss
Uganda är ett afrikanskt land som de flesta kanske har hört talas om, men inte många har någon relation till. Men för familjen Jenkins-Sundell från Lerum på västkusten är platsen och folket där för evigt förenat med glädje och en känsla av tacksamhet.
– Folket i Uganda utsågs till världens vänligaste i engelska tv-kanalen BBC och det kan vi hålla med om, säger mamma Anna Sundell, 37.
Hon, sambon David Jenkins, 41, och barnen Noah, Ellen och Sophie har fått uppleva en mer autentisk sida av landet genom att bo där på nästan samma villkor som befolkningen.
–Vi har sett hur livet i ett afrikanskt land inte bara handlar om den traditionellt upprepade bilden av fattigdom och annat elände. Det finns mycket glädje också.
Grät på flyget
Anna reste i Västafrika redan som ung. Intresset för just Uganda utvecklades när hon i sitt arbete som lärare åkte tillsammans med ett gäng elever, i ett utbytesprogram mellan skolor. Det var en resa som varken elever eller lärare skulle glömma i första taget.
– Eleverna grät på flygplatsen när de skulle resa hem. Bara det att de lärt sig umgås och prata med varandra utan sociala medier och utan mobiler. De hade verkligen byggt upp relationer och det var jobbigt att lämna allt, berättar Anna.
De svenska eleverna tyckte till en början att det jobbigt att vara utan sina telefoner, men samtalen och skratten spred sig snabbt.
– Men så fort de kom hem böjdes nackarna över mobilerna och så var de inne i det igen.
Med sig tillbaka hade de också brev från barnen i Uganda till övriga elever. Allt för att involvera så många som möjligt och ge dem en inblick i en annorlunda värld.
Vi har mycket att lära av deras värme och generösa sätt
Själv längtade Anna tillbaka direkt. Hon hade inte vetat något om Uganda inför första resan och hade blivit glatt överraskad.
– Dessa underbara barn som sken av glädje över några blyertspennor, medan vi här i Sverige knappt blir glada över något. Det kändes som något jag ville visa mina egna barn. Jag ville väcka deras nyfikenhet och få dem att uppleva hur det är att gå i en skola utan el, att leva ett liv utan Ipads och en massa leksaker.
Arbetade med föräldralösa barn
Hon och David ordnade så att de kunde jobba i en skola i Uganda båda två. Målet blev en liten by och skola i djungeln där många föräldralösa barn finns. En tredjedel av barnen i detta område är hivsmittade och därmed extra utsatta.
– Vi fick många reaktioner på vårt beslut att ta med hela familjen. Många var positiva, men en del tyckte att vi var oansvariga och undrade om vi inte var rädda för att barnen skulle bli sjuka. Men det betyder ju att de inte vet hur hiv smittar och dessutom – det kan hända mycket i Sverige också.
Anna och David packade väskorna, såg till att vaccinera alla i familjen och tog med sig sina tre barn på en resa som de aldrig kommer att glömma.
– Det är väl kanske inte en klassisk familjeresa direkt, men vi tycker att det här ger oss så mycket mer än all inclusive på hotell på någon turistort. Inte för att det behöver vara fel, men det är inte för oss.
Innan avresan beslöt de sig för att skapa en relation mellan dottern Ellens svenska klass och barnen den ugandiska i byn. Anna besökte klassen, visade bilder på barnen som var överlyckliga för pennor och frågade om de kände sådan glädje själva över något.
– En tjej berättade att hon kanske skulle bli det om hon fick en Iphone 7, men förmodligen inte riktigt så glad.
Eleverna ritade teckningar till barnen i Uganda, som Anna tog med sig dit. Att öppna upp för kommunikation mellan människor var hennes och Davis huvudsakliga syfte, deras resa skulle inte bli ett biståndsprojekt.
– Vi åkte inte för att hjälpa, utan för att i så fall snarare bli hjälpta. Vi har så mycket att lära av deras värme och generösa sätt.
Levde enkelt
På en skumpig väg nådde de byn och till slut också det lilla hus de skulle bo i. Det var enkelt och väldigt långt från svensk standard, men samtidigt tak över huvudet, vilket långt från alla i området hade.
– I Uganda finns det gatubarn så unga som ett, två år gamla, förklarar David.
Familjen beslöt sig för att hålla igen på det som var lyx på platsen. Det skulle inte kännas bra att köpa läsk till barnen allt för ofta eller äta annan mat än vad befolkningen åt.
– Det blev ugandisk mat, mycket ris, bönor, banan och lite kyckling. I skolan åt barnen oftast enbart bönor. En gång hade jag med mig kex till skolan och gav till ett barn som hjälpt mig, då delade hon upp den i små bitar så att alla kunde få.
– Det är precis så omtänksamma som de är mot varandra.
Man behöver se världen med andra ögon ibland.
Något annat som familjen fick vänja sig vid var mörkret. Det fanns inga gatlampor och sällan fungerande el, vilket gjorde att man gick och la sig när solen gick ner.
– Det var läskigt att köra bil för vägarna är knappt körbara för det mesta. Motorcykel var lättare. Ett av de få jobb som fanns var att fixa bilar och motorer, berättar David.
Stor glädje att få gå i skolan
Hettan i skollokalen var enorm och energin hos barnen därför låg, men de var ändå disciplinerade.
– De var tacksamma och tog inte skolan för given. De gick dit med glädje.
Kraven för att kunna gå i skolan var att familjen hade råd att bekosta skoluniform och böcker.
– En väldigt begåvad kille slutade plötsligt komma, utan att vi visste varför så vi åkte till hans hydda i djungeln. Det visade sig att han inte hade pengar till de böcker han behövde. Vi frågade om det var okej att vi ordnade detta.
Han grät av glädje när han kom tillbaka, berättar Anna.
Hon och David engagerade sig också i idrott. Intresse och talang fanns det gott om. Barnen spelade fotboll med petflaskor, hoppade längdhopp och det fanns projekt på gång för att nå idrottsframgångar.
– Jag och David har hållit på med löpning båda två så det föll sig ganska naturligt att hjälpa till.
Barnen träffade nya vänner
Barnen Noah, Ellen och Sophie hade samtidigt roligt med sina nya kompisar. De fann sig snabbt tillrätta, och fick leva ett liv som få andra svenska barn får möjlighet till. Barnen samlade in ved till eldstaden på väg till skolan, lekte med ingenting och skrattade mest hela tiden.
– Ellen har alltid varit tuff. Hon föddes med Sturge-Webers syndrom vilket beror på en mutant gen som ger allt från födelsemärken och glaukom i ögonen till andra symtom inne i kroppen. I dag är hon den som vågar mest av oss allihop.
Ellen nickar. Hon är en idrottstjej och tar efter mamma och pappa. Att bo i en by Uganda var både spännande och roligt.
– Jag tror att vi alla blev lite förändrade. Man behöver se världen med andra ögon ibland för att uppskatta det vi har.
Av Susanne Stamming
Tropisk klimat i Uganda
Uganda är en stat i östra Afrika med drygt 44 miljoner invånare. Landet ligger vid ekvatorn och har tropiskt savannklimat med en årsmedeltemperatur på mellan 21 och 24 grader.
Största delen av befolkningen bor i jordbruksområden norr om Victoriasjön, 20 procent bor i städer (den största är huvudstaden Kampala med 1,7 miljoner invånare).
Det finns mer än 40 etniska grupper i landet och det pratas lika många inhemska språk. Officiella språk är engelska och swahili. 85 procent är kristna, 12 procent muslimer och resterande befolkning uppskattas främst tillbe någon traditionell afrikansk religion.
I Uganda finns ett stort antal flyktingar från Sudan och Rwanda. Landet är drabbat av en omfattande aidsepidemi.
Näringslivet domineras av småjordbruk och den viktigaste exportvaran är kaffe. Satsningar görs för att utveckla turismen.
Källa: NE