Anna Pugacova har skrivit bok om barndomens trauman
Med raska steg går Anna Pugacova, 30 år, fram på gatorna i Luleå. Hennes utstrålning smittar av sig. Hon syns, hörs och tar plats – och med sin positiva livssyn hjälper hon i dag andra att hitta sig själva.
–Visst är det härligt att våga vara sig själv? Det är jag fullt ut i dag. Men jag har fått jobba mycket med mina tankar, känslor och inlärda beteenden och det har funnits stunder då jag inte velat leva längre.
Anna föddes i Lettland. Hennes föräldrar var fattiga och hade missbruksproblem. Det starkaste minnet hon har från sitt barndomshem är en varm sommardag, när hon lekte utomhus med sina syskon. En minibuss kom till gården.
– Den stannade, och ut kom en kvinna och sa att vi skulle följa med henne. Tillsammans skulle vi hämta våra föräldrar.
Anna och hennes syskon följde med. Men något hämtande blev inte av. De hamnade i stället på ett barnhem.
– Jag minns inte var mamma och pappa var den dagen och jag har heller aldrig frågat, för de har inte funnits i mitt liv på det sättet. När vi väl kommit till barnhemmet, försökte de aldrig hämta hem oss.
Många tror att det är så hemskt att bo på ett barnhem, men för mig var det den bästa delen av min barndom
Barnhemmet blev Annas nya hem och när hon berättar om den tiden, skiner hennes ögon.
– Många tror att det är så hemskt att bo på ett barnhem, men för mig var det den bästa delen av min barndom.
Upplevde kärlek på barnhemmet
De som arbetade på barnhemmet var snälla och Anna berättar att hon fick lära sig att sticka, sy och virka. Hon fick lära sig att ta ansvar och hon fick uppleva allt det som andra gör under sin barndom, som att cykla, simma, läsa och skriva – men främst upplevelsen av kärlek. Anna minns speciellt en fröken, och hennes rosa kofta med en katt på. Anna älskade att borra in sitt ansikte i den och krama om sin fröken.
– Hon är den enda kvinnan som jag någonsin kallat för min mamma. Hon dog tyvärr i cancer, det var jättetungt för mig.
Anna bodde på barnhemmet från tre års ålder fram tills hon fyllde nio. Ofta kom det familjer på besök för att träffa barnen och adoptera dem. En dag kom en kvinna och ville att Anna och hennes syskon skulle komma och bo hos henne över sommaren, på prov. Det var på landet, på en stor gård där de odlade grönsaker och potatis.
Anna minns hur glad hon var den sommaren och hur bra hon kände att allt var.
– Vi sprang på ängarna, plockade bär och fick god mat. Vi kände oss fria.
När provtiden var slut ville inte barnhemmet att Anna och hennes syskon skulle stanna där, de hade börjat ana oråd. Men Anna och hennes systrar ville bo där, de hade ju haft det så bra där hela sommaren.
– Eftersom vi ville stanna så prövades ärendet i domstol och familjen fick vårdnaden om oss. Domstolen lyssnade på oss barn.
Misshandlades i sin nya familj
Men barnhemmet hade haft rätt i sin oro. Så fort de flyttade dit på riktigt började misshandeln, både fysiskt och psykiskt. Anna och syskonen fick slita och arbeta från tidig morgon till sen kväll. De blev slavar på gården. De fick ofta vara hungriga. För att stilla sin hunger började Anna och hennes systrar plocka ätbara växter som de rörde ner i olja och åt.
– Jag minns hur jag smög upp ibland på natten för att stjäla bröd från skafferiet, säger Anna.
Så fort Anna gjorde något fel blev hon slagen av sin fostermamma, berättar hon. Det kunde vara att hon tog för mycket diskmedel när hon skulle diska, eller att hon hade hängt upp sina kläder fel på stolen.
– Vi blev behandlade som om vi inte var värda någonting. Vi blev också mobbade i skolan för att vi var smutsiga, fattiga och hade trasiga kläder.
Misshandeln pågick under tre år. Lärarna på skolan reagerade och frågade ofta Anna om allt var okej. Hon svarade varje gång att allt var bra. Hon vågade inte annat, hon var rädd för slagen. Slagen som hon visste skulle delas ut om hon sa eller gjorde något som fostermamman inte tyckte om.
Jag var inte värd någonting och ingen skulle vilja ha mig
En dag missade Anna skolbussen hem. Då gick hon till sin lärare och grät. Hon var rädd för att åka hem. Någonting hade brustit inom henne och hon bestämde sig för att berätta allt för läraren. Denne tog direkt kontakt med socialtjänsten som beslutade att åka till fosterhemmet för att hämta Annas syskon.
– Jag vågade inte kliva ut ur minibussen, jag satt kvar och väntade. Jag var livrädd för min fostermamma. Under tre år hade jag fått höra hur dålig, ful och misslyckad jag var. Jag var inte värd någonting och ingen skulle vilja ha mig, säger Anna och tystnar. Sedan börjar hon berätta om vad det var som hände, som fick henne att inte längre hålla tyst. Att aldrig mer hålla tyst.
Fick hett vatten över sig
Det var kväll, och de satt alla runt bordet för att äta kvällsmat. Då började fostermamman anklaga Anna för en sak hon inte hade gjort. Den kvällen stod Anna på sig, hon sa ifrån och berättade att det var fostermammans egen son som hade gjort det. Det gjorde henne så arg att hon klev upp, tog tekannan som stod på bordet och hällde innehållet över Anna.
– Jag satt stilla och tog emot det heta vattnet som brände på min hud. Jag var stolt över att jag vågat säga ifrån. Där och då fick jag mod att våga stå upp för mig själv och jag bestämde mig för att hon aldrig mer skulle lyckas sänka mig.
Åren mellan tolv och arton år innebar ett evigt flyttande, fram och tillbaka mellan barnhemmet och olika fosterhem.
– Jag hittade ingen familj som det fungerade med. Ena gången tyckte de om mig, men inte jag om dem. Och andra gånger var det tvärtom. Jag tänkte ibland: ”Vill ingen ha mig?”
Sommaren när hon fyllde tolv år, kom dock ett möte att förändra hela hennes framtid. Anna fick chansen att åka till Luleå genom ett utbytesprogram och bodde hela den sommaren hos en familj som hon fick bra kontakt med. När hon åkte tillbaka till Lettland, höll de kontakten.
Ensam bland kackerlackor
När Anna fyllde 18 år fick hon raskt kliva in i vuxenlivet och flyttade till sin första lägenhet – som var allt annat än lämplig för ett normalt liv.
– Jag hade ingen familj som kunde hjälpa mig, nu skulle jag stå på egna ben. Jag sov på en madrass på golvet och allt jag hade i sällskapsväg var kackerlackor. Så fungerar det i Lettland. När du blir 18 år får du klara dig själv och inget serveras på silverfat.
Jag bar på en inre ilska som hade kontrollen över mitt liv
Anna hade inlett universitetsstudier och stundvis hade hon inga pengar alls. Hon fick dricka te för att värma sig och stilla sin hunger. Men hon skulle inte ge upp, och med hjälp av ett stipendium klarade hon sina studier och tog så småningom sin examen som grundskolelärare.
Familjen som Anna bott hos i Luleå sådde ett frö hos henne. Skulle hon inte flytta till Sverige, börja om?
Det kändes självklart, och att flytta är ett beslut som Anna aldrig har ångrat.
Hon fick jobb som städerska på Elite Stadshotell i Luleå och hittade en lägenhet som hon delade med en annan. Anna började plugga svenska på sfi och efter flera månader i Sverige träffade hon en man och flyttade med honom till en annan kommun i Norrbotten. Men Anna var inte lycklig.
– De år då det enda jag fick höra var hur värdelös jag var, hade satt sina spår. Min man var fantastiskt mot mig, men jag mådde inte bra. Vi bestämde oss för att skiljas. Jag tyckte inte om mig själv, jag bar på en inre ilska som hade kontrollen över mitt liv.
Nu började Anna sin inre resa. Den resa som skulle hjälpa henne att hitta sig själv. Med hjälp av terapi och kurser inom personlig utveckling började Anna att jobba på djupet med sig själv.
– Mår man inte bra inombords, då kan du aldrig ge kärlek till andra. Jag lade ner år på att förstå varför jag mådde dåligt.
”Lyckoexpert”
Anna bestämde sig därefter för att starta sitt nuvarande företag. Hon kallar sig själv för ”Lyckoexperten” och i dag hjälper hon företag, organisationer och människor att skapa positiva förändringar och hitta glädjen i livet. Sedan ett år tillbaka bor hon i Luleå och är sambo. Nyligen kom hon ut med sin bok Mig krossar du aldrig, en biografi som beskriver hennes uppväxt och hur hon lyckades vända sin sorg till glädje.
Jag vet hur det är att inte vara värd något och att inte vara älskad
– Jag skulle inte kunna coacha andra om jag inte haft ett helvete som barn, jag vet hur det är att inte vara värd något och att inte vara älskad. Jag vet hur det känns när ingen vill ha en. Tack vare att jag hittade min inre styrka, glädje och lycka, kan jag i dag hjälpa andra att hitta sin, och att inte låta rädslor styra deras vägval.
Sin familj i Lettland har hon inte kontakt med, men en av hennes systrar gick bort för två år sedan.
– Jag tänker ofta på henne, varför hon dog. När det kommer till min övriga familj, så har det inte blivit så att vi pratar med varandra. Vi lever så olika liv.
Anna har ett nytt liv i Luleå och beskriver det som att hon lever sin dröm. Hon arbetar med det hon brinner för och har som mål att resa runt i Sverige och föreläsa om sin bok.
– Jag vill inspirera andra att vända sina rädslor till drivkrafter och att aldrig sluta slåss för sina drömmar och mål trots dåliga förutsättningar.
Vem är Anna Pugacova?
- Ålder: 30 år
- Familj: Sambo och två bonusbarn.
- Aktuell: Med boken Mig krossar du aldrig.
- Gör: Driver eget företag, föreläser, utbildar
- Hemsida: www.annapugacova.com
Av Anna Olofsson
Foto: Susanne Lindhol, Privata