Anna och Pecka fick cancer samtidigt
Ljusen är tända och doften av nybryggt kaffe sprider sig i köket i den nyrenoverade lägenheten där artisten Anna Stadling, 48 år, och musikern Pecka Hammarstedt, 51 år, bor. De har varit tillsammans i 16 år, och känner varandra utan och innan, vilket märks väl i kommunikationen. När den ena tystnar fyller den andra i och meningen blir komplett.
De lärde känna varandra i tonåren när båda bodde i Västernorrlands län och spelade i samma band.
– Jag var kär i Pecka redan då, men det var tur att vi inte blev ett par när vi var 14 och 17, då hade vi nog inte varit tillsammans i dag. Det fanns en mening med att det blev som det blev, säger Anna och häller upp kaffe.
De två senaste åren har de tillsammans gått igenom en livskris som skulle kunnat få många par att splittras. Men den svåra tiden har i stället fört dem närmare varandra.
Det var hösten 2015 som livet tog en oväntad vändning. Pecka hade några månader tidigare fått veta att en släkting drabbats av prostatacancer och bestämde sig för att ta prover då just denna cancertyp var ärftlig. Då beskedet kom var det något av en chock, proven visade att han drabbats av prostatacancer.
– Det kan inte vara möjligt. Det här händer inte mig. Man läste om alla andra som fick cancer och plötsligt var jag själv drabbad, säger Pecka, som alltid tänkt att detta var något som drabbar äldre, inte en man mitt i livet. Plötsligt befann han sig i ett vägskäl, vilken väg skulle livet ta?
– Där och då kändes det som att det blev ett liv före och ett liv efter cancerbeskedet. Det blev en omskakande upplevelse, säger Pecka.
Paret var inställda på att kämpa
Anna som varit på mammografi någon vecka efter Peckas besked fick en ny kallelse, för att göra fler undersökningar.
– Jag oroade mig inte. Jag hade även en gång tidigare varit med om att bilderna var otydliga, säger Anna.
Vid återbesöket upptäcktes kalkfyllda områden i vänstra bröstet. Anna fick veta att operation och strålbehandling krävdes. Samtidigt hade Pecka mentalt börjat förbereda sig för sin operation som skulle ske efter nyår.
Det kan inte vara möjligt. Det här händer inte mig.
Då julen kom åkte de till Sundsvall för att fira med sina familjer. Hela tiden fanns oron där, men de försökte tänka positivt. Oavsett utgången var de helt inställda på att kämpa tillsammans.
Efter julhelgen åkte de hem till Stockholm och Anna minns när mobilen ringde.
– Vi hade precis kört in på gårdsplanen med bilen när läkaren kontaktade mig. Han ville att jag skulle komma till sjukhuset och träffa honom nästa dag. Jag hörde på hans röst att det inte var ett positivt besked som jag skulle få. Jag befarade det värsta, säger Anna.
Den 29 december fick hon veta att det inte bara var en mindre operation som skulle utföras utan ett större ingrepp. Ett område på nio centimeter runt det vänstra bröstet var kalkfyllt och hela bröstet måste tas bort. Dessutom skulle fler prover tas för att undersöka om det fanns fler cancerceller i området och om cancern hade spridit sig till lymfsystemet.
– Det var en knockout, en chock. Skulle jag amputera en kroppsdel och vad är det de säger – hade jag också cancer? Det var gräsligt, säger Anna.
Oroliga för sin femåriga son
Hon fick en operationstid två dagar efter Peckas och minns hur hon bröt ihop och började gråta och förklarade för läkaren att det inte skulle fungera. Någon av dem måste vara på benen, de hade ju en femåring hemma.
– Kan inte min operation vänta till dess att Pecka är så pigg att han kan stå på benen? undrade jag.
Anna stannar upp. Hon börjar beskriva hur deras liv såg ut innan cancerbeskeden. De var i en mycket positiv period där hon höll på att producera sitt nya album och Pecka hade många inspelningar på gång. Dessutom skulle hela lägenheten totalrenoveras.
Jag var inte rädd för att dö, jag var rädd att Anna skulle dö. Jag ville inte förlora henne
– Det var en nystart på många sätt för oss just då, vem kunde ana att det skulle bli kaos. Jag minns hur vi kvällen innan Peckas operation monterade ihop våra gamla sängar så att vi hade någonstans att sova. Resten av byggkaoset fick vi pausa, berättar Anna.
De berättar att de alltid, även när det var som allra tyngst, har kunnat prata med varandra om svåra saker och om alla känslor som dykt upp.
– Jag var inte rädd för att dö, jag var rädd att Anna skulle dö. Jag ville inte förlora henne och inte att John Henry skulle förlora sin mamma, säger Pecka.
Anna minns att även hon var rädd för att lämna John Henry, inte för att hon skulle dö utan för att han skulle förlora sin mamma.
– Vi har adopterat honom från Sydkorea och innan han kom till oss bodde han på ett barnhem och hos fostermamma. Jag ville inte att han skulle hamna i otrygghet och känna att han kanske skulle bli lämnad av sin mamma ännu en gång, säger Anna.
Sjukhuset blev familjens andra hem
Den 21 januari 2016 opererades Pecka. Anna var hemma och tog hand om John Henry, samtidigt skulle hon försöka hantera alla svåra känslor som kom och gick. Hon var som i en bubbla med många frågor som dök upp. Den största oron var ovissheten, hade cancern spridit sig?
Peckas operation gick bra, tack vare att cancern upptäcktes i tid behövdes ingen strålning. Läkarna hade fått bort alla cancerceller och redan efter ett par veckor var han på benen igen.
Anna opererades den 6 februari. Då hon vaknade var det med stor lättnad hon tog emot beskedet att cancern inte spridit sig till lymfsystemet och att man inte hittat någon utvecklad tumör.
– Även min cancer hade de hittat i tid, säger Anna, som inte nog kan uttrycka vilken tur de båda ändå hade.
Under ett par månader var Sankt Görans sjukhus i Stockholm deras andra hem. Vissa gånger låg de båda på samma plan, men på olika avdelningar, något de upplevde som helt surrealistiskt. Medan de kämpade sig tillbaka till livet fick de hjälp av familj och vänner att ta hand om John Henry.
Båda blev allt starkare och så snart de orkade började de jobba, mest för att ha något positivt att tänka på. För Pecka blev också träning en väg tillbaka, han satte upp ett mål: han skulle springa ett maratonlopp.
– Jag vägrade låta cancern ta kontrollen över mitt liv, säger Pecka.
För Anna var det musiken och sången som var vägen tillbaka. Under den mörkaste perioden i sitt liv, skapade hon albumet Efterstormen, tillsammans med Andreas Mattsson, och var ute mycket på spelningar.
Längs hela resan har de varit ärliga mot sin son, han har fått veta vad som hänt och varit en del i deras gemensamma resa.
– Han kommer att vara en erfarenhet rikare när han blir äldre, säger Pecka.
Relationen har stärkts
Anna och Pecka är övertygade om att den tunga tid de gått igenom har stärkt deras relation. De har sett det absolut värsta hos varandra och ändå orkat stanna kvar.
Båda beskriver att de känner en större ödmjukhet och tacksamhet till livet. De förundras över att allt trots allt har gått bra. Det har blivit lättare att stanna upp och njuta av det enkla i vardagen och glädjas åt det lilla.
– Jag kan sitta med en kopp kaffe och bara njuta av att göra ingenting, det kunde jag inte tidigare, säger Pecka och frågar Anna hur hon upplever det.
– Jag känner ett starkt lugn i mitt inre, både som människa men också i mitt yrke som artist. Jag har inte samma stress över att jag måste prestera hela tiden. I dag har jag en djupare närvaro och är närmare min publik. Det finns en ärlighet, jag berättar hur jag har mått och jag vet att jag inte är ensam om den här upplevelsen.Jag vägrade låta cancern ta kontrollen över mitt liv
Jag vägrade låta cancern ta kontrollen över mitt liv
Rädslan att cancern kan komma tillbaka finns fortfarande. Först efter fem år blir de friskförklarade. Anna berättar att hon försöker hitta ett förhållningssätt till det och ta varje dag som en ny gåva.
– Jag har en god vän som drabbats hårt och hans kloka ord ”Det är inte hur du har det, utan hur du tar det” får mig att stanna upp och tänka till. Detta tänker jag på när oron kommer över mig.
Båda är överens om att njuta av livet tillsammans och att de är en erfarenhet rikare.
– Även om vardagen kommer ikapp så gäller det att stanna upp och vara tacksam, säger Pecka och kramar om Anna.
Av Anna Olofsson
Foto: Theresia Köhlin