Anna: Min pms förstörde relationen
En av de gånger när det var som värst satt jag och höll i två glas och blev jag så arg att jag drämde båda glasen i bordet så att det blev glassplitter överallt. Min sambo började gråta och frågade om jag var galen. Jag har haft sönder så många saker, kastat kebab på väggen…
Det finns ingen hejd på ilskan
Men verbalt var det nog värst när jag under en hel bilfärd tillsammans med min pojkvän satt och berättade hur dålig han var och hur olycklig han gjorde mig. När jag känner mig trampad på så finns det finns ingen hejd på ilskan, jag ville bara trycka ner personen. Det finns inget filter. Jag kan säga till den jag lever med att jag hatar honom, att han ska dra åt helvete, att jag ska lämna honom.
Efteråt är skammen så stor att jag knappt kan prata om det. Jag ligger i en hög på golvet och gråter av skuld och ångrar ihjäl mig. Och när jag kommer ur det lovar jag att det inte ska bli mer bråk men så kommer jag in i en period och det är oundvikligt – det blir bråk igen. Det som till sist hände var att min pojkvän lämnade mig.
Förlusten av den här relationen kändes helt fruktansvärt. Det är oerhört smärtsamt att tänka på vad pojkvänner har fått ta del av det här, det är jättehemskt och inget man är stolt över. Tvärtom är det en stor sorg.
Förlusten av relationen kändes helt fruktansvärt
Jag har fått höra att jag är bipolär eller att jag är utbränd. Så sent som i mars i år sa en gynekolog till mig att jag inte kunde ha pmds eftersom jag åt p-piller och inte hade ägglossning.
Samtidigt konstaterade min psykolog att jag inte heller led av en depression.
Jag har testat att byta jobb, bryta upp relationer, börja träna, ändra vanor, sluta stressa men min kropp har fortsatt leva djävulen med mig.
Jag mår dåligt större delen av min cykel. Av 30 dagar har jag tio ”bra dagar” och de kommer inte alltid tillsammans. En dålig dag är turbulent, jag blir ljudkänslig, lättstressad, arg, ledsen, och har ångest. Jag kan ha svårt bara att gå till en butik och reklamera en vara eftersom jag inte klarar av en argumentation, jag börjar gråta eller blir arg. När jag går in i en dålig period är allting bara mörkt. Jag är lättretlig och hatar alla. Jag tycker till och med att mina älskade kolleger är de mest jävliga personer. Jag har inget tålamod, inget självförtroende.
Vissa dagar har det varit så mörkt att jag knappt kommit upp ur sängen och tvingats sjukskriva mig. Min förra ägglossning ville jag bara dö för att jag mådde så jävla dåligt.
Jag har under perioder känt mig suicidal – att det är så mörkt att jag inte orkar, jag vill inte dö men jag orkar inte leva såhär mer.
Inte förrän jag gick till en gynekolog som en släkting rekommenderat mötte jag en person som förstod min situation helt och hållet och för första gången någonsin i mitt liv har jag fått hjälp på riktigt. Hon var påläst och tog massor med prover på mig. Hon såg att mina progesteronnivåer var extremt låga. Det var en otrolig lättnad att till sist få diagnosen pmds, jag ville bara gråta och krama henne.
Jag har känt mig suicidal
Nu har jag fått bioidentiskt progesteron, och äter Escitolapram i kombination med Atarax mot ångest. Jag har testat Premalex men det funkade inte, det blev bara värre. Det är viktigt att veta att alla behandlingar funkar inte för alla.
Sedan min kille lämnade mig har jag varit öppen med min problematik för kolleger och vänner. Jag känner en styrka i att ha berättat – det är en del av vägen tillbaka för mig – att ta ansvar för det man gjort och inte filtrera det.
Samtidigt som jag så gärna vill hjälpa andra och sprida den erfarenheten jag har så är jag inte redo att dela min historia med vemsomhelst och föredrar att vara anonym.
Det jag har gått igenom har varit ett mindre helvete, och jag har lärt mig mycket om mig själv på vägen; vem jag är som person, vad som är jag och vad som är min diagnos. Jag behöver fortsätta att hålla koll på mitt mående och jobba med mig själv, speciellt om jag ska ha barn i framtiden.
Ibland är jag rädd för att gå in i en relation igen. Jag tror att det är viktigt att ha en dialog och att personen har superbra koll på pmds och att man till exempel delar kalendern. Min tidigare partner gick med i en stödgrupp, men det behövs också att personen är stark och trygg för att kunna hantera en person med pmds. Jag hoppas förstås att den här behandlingen ska dämpa det värsta.
Man måste börja tro på kvinnorna och inte avfärda dem som galna
Det är under all kritik att det är så många som blir negligerade när de söker hjälp. Man måste börja tro på kvinnor som lider av det här och inte avfärda dem som galna.
Jag är tacksam för ett första steg i rätt riktning, någon som tror på mig och har en plan för mitt mående. Jag hoppas innerligen att den här behandlingen hjälper, men jag vågar inte mer än att vara försiktigt optimistisk.
Fotnot: Anna heter egentligen något annat.
Berättat för Malin Aunsbjerg
Foto: Shutterstock/TT
Tecken på att du har pmds
Av kvinnor i fertil ålder beräknas ungefär 20 procent har så jobbiga PMS-besvär att de lider av det. Ungefär 3-8 procent har ovanligt kraftiga besvär, så kallad Pmds –premenstruellt dysforiskt syndrom, vilket klassas som en gynekologisk sjukdom. Symtomen kan vara så svåra ett de liknar en depression eller ångestsjukdom. Vissa kan ha PMS-besvär redan i tonåren, men det är vanligast bland kvinnor över 30 år. För många eskalerar besvären efter att de har fött barn.