Anna-Maria: "Min pojkvän mördade pappa"
Det har gått drygt tre år sedan den fruktansvärda dagen då den nu 30-åriga Anna-Marias liv rasade samman. Dagen då hennes bästa vän, hennes pappa, försvann ur hennes liv för alltid. Det händer fortfarande att hon vaknar kallsvettig efter mardrömmar på natten.
– I början kunde jag inte prata om pappa utan att börja gråta. Jag var helt sjukskriven i ett år och började gå hos en traumapsykolog. Det är tack vare henne jag orkar i dag, säger Anna-Maria.
Pojkvännen var svartsjuk
Det hela började vintern 2011. Anna- Maria var på besök hos sina föräldrar i Haparanda över julen. En kväll bestämde hon sig för att gå ut och dansa med kompisar och träffade då en kille på en gemensam fest. Vi kan kalla honom Nicke, men han heter egentligen något annat.
Nicke tog kontakt med Anna-Maria och de pratade hela kvällen. Efter julledigheten åkte hon hem till Härnösand. Nicke hade letat upp hennes nummer och de fortsatte ha kontakt via sms. Efter några månader bestämde de sig för att träffas och han kom och hälsade på henne.
– Det var en fin vecka och vi blev ett par, säger Anna-Maria. Sex månader senare flyttade han hem till mig.
I början var relationen bra, men efter ett par månader hände det något med Nickes personlighet. Han ville inte längre umgås med Anna-Marias vänner. Han blev svartsjuk och kunde försvinna hemifrån och vara borta i timmar, ibland dagar, utan att höra av sig.
Pappan rådde henne att lämna honom
Vännerna märkte att något var fel och de uppmanade Anna-Maria att lämna honom. Hon anförtrodde sig också till sin pappa som också rådde henne att lämna Nicke. Men hon ignorerade deras oro.
– Jag blev arg om någon sa något negativt. I stället försvarade jag honom och tänkte att jag måste hjälpa till och inte lämna honom när han mår dåligt.
Kom hem full
Efter ytterligare ett år accelererade Nickes kontrollbehov och Anna-Marias liv blev ett enda kaos. Han började dra för persiennerna och väckte henne mitt i natten för att han trodde att hon var besatt av demoner. På nätterna kunde han gå upp flera gånger för att kontrollera att ytterdörren var låst. Under en kort period var han också inlagd på psyket.
– Han började komma hem full på dagarna. Jag insåg att något var väldigt fel. Pappa försökte också att prata med honom, men det hjälpte inte.
Sommaren 2014 orkade hon inte mer och bestämde sig för att lämna Nicke. Planen var att åka upp till Haparanda under semestern och göra slut där, eftersom han hade sin familj och vänner på plats som kunde stötta honom.
De skulle bo i Anna-Marias föräldrars lägenhet tillsammans med hennes pappa medan mamman var hos Anna-Marias bror och hans familj i Luleå.
– Planen var att vi skulle vara i Haparanda i tre dagar. Sen skulle pappa och jag åka till resten av familjen i Luleå när han fick semester.
Tom och frånvarande blick
Några dagar innan semestern märkte Anna-Maria att Nicke betedde sig konstigare än vanligt. Han var tystlåten och svarade knappt på tilltal. Hans blick var tom och frånvarande.
– Det fortsatte när vi kom till Haparanda. När pappa försökte prata med honom sa han ingenting.
Kvällen innan hon och pappan skulle åka till Luleå bestämde sig Anna-Maria för att de skulle åka till Nickes mamma. Han betedde sig underligt och drack en stor mängd vin på kort tid. Anna-Maria försökte få honom att stanna kvar hos mamman, men han vägrade.
– Det enda han sa var ”Jag vill hem till pappa Björn”, säger Anna-Maria. Han var väldigt bestämd och jag kunde inte göra något alls. Vi åkte hem igen och allt kändes bara olustigt.
När de kom hem satte de sig i soffan för att umgås med pappa och hans kompis som var på besök. Anna-Maria minns att Nickes ögon var svarta. Han satt och stirrade på Björn och svarade inte alls när hon försökte prata med honom.
Ensam i sängen
När pappans kompis hade åkt hem gick alla och la sig. Vid ettiden vaknade Anna-Maria och märkte att Nicke inte längre låg bredvid henne i sängen. Hon kände på sig att något var väldigt fel.
– Jag kunde inte somna om. Det var alldeles tyst i lägenheten. Jag klev upp, gick till köket och märkte att kockkniven som brukade stå i pappas knivställ var borta. Jag såg även att dörren till mina föräldrars sovrum var stängd, den brukade alltid vara öppen.
Anna-Maria var precis på väg att öppna dörren när Nicke kom ut i hennes pappas morgonrock. Han blockerade dörröppningen och lät henne inte komma in.
Såg sin pappas kropp
Anna-Maria försökte hålla sig lugn och gick in på toaletten för att klä på sig. När hon hörde att Nicke satte sig i en av de knarrande fåtöljerna i vardagsrummet tog hon sats.
– Jag låste upp dörren och rusade in i sovrummet. Det var mörkt, lampan fungerade inte och pappa hade en rullgardin för fönstret …
Hon försökte fokusera ögonen och i mörkret såg hon sin pappas kropp. Benen hängde utanför sängen, som om han försökt sätta sig upp, och kroppen var täckt av en tunn bäddmadrass. Trots mörkret märkte hon att det var blod överallt.
112 avslutade samtalet
Anna-Maria lyfte madrassen och tog tag i pappans arm för att leta efter puls – men kände ingen. Hon ringde 112 och skrek i panik att hennes pappa hade blivit mördad. Personen som tog emot larmsamtalet bad henne lugna ner sig och när hon berättade vad pojkvännen heter – hans riktiga namn är udda – tog de inte henne på allvar. I stället avslutade de samtalet.
– Plötsligt kom Nicke in i sovrummet och sa: ”Nu finns jag inte mer, nu lever din pappa i mig. Det är jag som är din far nu.”
Han hade rakat av sig allt hår och tagit på sig pappa Björns väst. Anna-Maria var övertygad om att han gjort det för att likna honom. Hon blev så arg att hon slog till honom i ansiktet med sin mobiltelefon allt vad hon kunde och han ramlade ut ur rummet.
– Jag slet av honom västen, samtidigt som jag ringde SOS-alarm igen. De tog mig fortfarande inte på allvar. I stället ville de prata med min kille.
Polisen dök till slut upp
Anna-Maria satte på högtalartelefonen och när Nicke fick frågan vem han var låtsades han att han var Anna-Marias pappa.
Efter ett långt samtal insåg larmoperatören till slut att Anna-Maria talade sanning och kopplade in polisen och ringde efter ambulansen.
När polisen till slut dök upp började Anna-Maria slappna av. Hon minns hur hon frågade: ”Pappa är död? Eller hur?” och polisen svarade: ”Ja.”
Anna-Maria blev skjutsad till sjukhuset av polisen. Under bilresan blev hon ombedd att ringa till sin mamma för att berätta vad som hänt.
– Det enda jag fick fram var: ”Vi kommer inte i morgon mamma. Pappa är död. Jag kommer ensam.”
Blodig, trött och chockad
Sedan kunde hon inte prata mer och lämnade över telefonen till polismannen som fick berätta vad som hänt. På sjukhuset fick Anna-Maria lugnande medicin och sattes i taxi till familjen i Luleå samma natt.
– Jag bröt ihop när jag kom till min familj. Jag var blodig, trött och chockad. Hysterisk. Under en vecka sov och åt jag ingenting. Jag mådde så dåligt, säger hon.
Anklagat sig själv
Anna-Maria fick så småningom diagnosen posttraumatiskt stressyndrom. Hon har gråtit, haft mardrömmar, anklagat sig själv och känt skuld. Ofta har hon tänkt: Om jag bara lyssnat på min familjs råd om min pojkvän hade pappa levt. Men hennes familj har aldrig anklagat henne för det som hände den natten.
Hennes före detta pojkvän dömdes till sluten psykiatrisk vård. Men Anna-Maria har inte fått någon förklaring till varför han mördade hennes pappa.
– Jag tror det beror på att han var svartsjuk på min pappa. Vi var verkligen bästa vänner. Vi kunde prata om allt och umgicks mycket. Det gillade inte Nicke.
En egen minnesstund
I dag arbetar Anna-Maria halvtid som undersköterska och hon känner sakta livet komma tillbaka. Hon fick ett råd av sin psykolog att skapa ett eget avslut och minnas pappan.
Anna-Maria valde att skapa en minnesstund för pappan ensam i sin lägenhet. Hon tog fram ett foto, tände ett ljus, spelade musik och tog ett sista farväl.
– Efter det blev det lättare. Om jag saknar honom i dag lyssnar jag på musik. Vi älskade att lyssna på musik tillsammans. Jag spelar ofta ”The Soldier” av Gavin DeGraw när jag saknar honom. Det var vår låt.
Anna-Maria skriver även en bok som handlar om hennes uppväxt, mordet och sin relation till pappan.
– Boken kommer att hylla honom för den fina och underbara människa han var. Han var min allra bästa vän.
Av Anna Olofsson
Foto: Izabelle Nordfjell, Privat