Anna-Lena Brundin: Efter 34 år slog kärleken till igen
Ibland ska mycket vatten rinna under broarna.
Anna-Lena Brundin Bergelin mimade och var vitsminkad första gången Jan Sigurd såg henne. Det var 1978, på Stortorget i Lund. På krogen, ett par dagar senare, kände han igen den duktiga, söta tjejen från mimföreställningen och gick fram för att ge henne beröm.
–I min värld var Chaplin, bröderna Marx och Helan och Halvan hjältar, så jag sa: ”Du är så lik Helan.”
Jan både ler och skakar på huvudet åt minnet. För i dag vet han något som han inte hade en aning om då: att den 19-åriga tjejen framför honom led av ätstörningar. Men Anna-Lena skakade av sig kommentaren, hon gillade ju faktiskt själv Helan, och de pratade i två timmar.
Problemet var bara att hon, som är två decimeter kortare än Jan och hade lågt blodtryck, fick stå med huvudet bakåtlutat.
–Plötsligt bara svimmade hon, rakt ner i mina armar, berättar Jan.
Anna-Lena försvann i en ambulans, men bara ett par dagar senare möttes de igen för en utflykt till Landskrona. Där skulle de se pjäsen Den inbillade sjuke, som visade sig vara inställd – på grund av sjukdom. I stället hamnade de längst upp i stadens vattentorn. Där, med utsikt över Öresund, kysstes de för första gången.
Läs också: Dan och resenären Paulina möttes på färdtjänstturen
I dag bor de med en minst lika imponerande utsikt över sundet, på nionde våningen vid havet i Malmö i en charmig tvåa med väggar fyllda av tavlor. Ur högtalarna strömmar en duett från Anna-Lenas och Jans nya platta, där de skrivit text till Sten Bromans musik, en duett som kärleksparet själva sjunger.
– Ja, det är romantiskt, det är det, säger Anna-Lena.
Krossat hjärta
Men sommarförälskelsen mellan den då 19-åriga Anna-Lena och den 23-årige Jan slutade med ett krossat hjärta. Jan hade kommit in på en utbildning på Dramatiska institutet och flyttade till Stockholm. När Anna-Lena tog tåget upp gjorde han slut. De var så unga och Jan ville vara öppen för allt nytt som väntade honom i livet.
– Vi lärde egentligen aldrig känna varandra ordentligt. Anna-Lena var så blyg och liksom instängd i sin egen bubbla på grund av sin sjukdom med ätstörningarna att jag inte riktigt nådde henne, säger han.
Anna-Lena nickar och säger att hon på den tiden inte vågade vara öppen nog att visa vem hon var.
–Men då blev jag verkligen besviken – och började gå i terapi, förklarar hon.
Livet gick vidare. Anna-Lena blev frisk, gifte sig och fick två barn. Snart blev hon känd som både ståuppare, skådespelare och författare.
Jan fick fyra barn på sitt håll och ledde tv-program, skrev böcker, höll i skrivarkurser och samarbetade musikaliskt med bland andra Monica Zetterlund.
– Vi hade bra liv båda två. Och vi fick våra fina barn, som är ungefär lika gamla, säger Anna-Lena.
De hördes av och sågs ett par gånger genom åren, som kollegor och vänner. Men det var först för fem år sedan som de egentligen började lära känna varandra i samband med att de bollade ett manus över mejl, det manus som skulle komma att bli den gemensamma burleska countryföreställningen Lösa tyglar.
–Vibbarna började kännas ju mer vi höll på, och sommaren 2012 återvann vi vår gamla kärlek, säger Anna-Lena.
Friade i solnedgången
Jan friade i en bärnstensfärgad solnedgång i Trieste, ”världens mest romantiska stad”, och alltsedan de hittade tillbaka till varandras famnar har de hållit sig nära. De bor trångt och jobbar båda vid matbordet, mittemot varandra med var sin dator. De motionerar tillsammans, handlar mat och går på krogen ihop.
Tröttnar ni aldrig?
– Nej, vi har ju bara varit tillsammans i fem år. Men vi ska se till att göra lite saker på egen hand också. Jag ska ut med min nya show, Arga snippan, så vi kommer att vara ifrån varandra ett par dagar då och då, säger Anna-Lena.
Läs också: Tommy Körberg: ”Jag provade att fira jul ensam”
Men mest av allt har de njutit av den nyfunna möjligheten att skapa tillsammans. De gör föreställningar och skivor ihop, driver ett gemensamt förlag och en Youtube-kanal.
– När vi blev ihop kändes det lite som i elfte timmen och vi ville genast göra sådant som andra skjuter upp till pensionen. Det fanns så mycket ackumulerat från resans gång, säger Jan.
Anna-Lena skrattar till och säger att de är som två spontana, impulsiva barn ”som leker vuxna här i lägenheten, vårt lilla dockskåp”.
– Just nu har vi fått för oss att vi ska äta flera kilo frukt om dagen och har fyllt hela köket med frukter.
Hjälper varandra
Livets vägar kan leda åt många håll. Men paret som nu sitter intill varandra i soffan är glada över att deras vägar inte på allvar korsades igen förrän 2012. För även om de känner sig som barn är de så oändligt mycket mer vuxna nu än den där sommaren för länge sedan.
– Du var nog en person som fick andra lite osäkra, även om du egentligen själv var osäker. Jag var så skör då och hade nog inte pallat det, säger Anna-Lena.
–Nej, det hade troligtvis inte varit bra om du blivit min hustru då. Vi människor är som model lera, vi formas av andra och av vår omgivning. Nu utvecklades du och gjorde din grej.
I stället för att i värsta fall ha konkurrerat hittade de sig själva på var sitt håll.
– I dag kan vi hjälpa varandra att bli våra bästa jag – både som människor och i det vi skapar, säger Anna-Lena.
Text: Hanna Welin
Foto: Joi Grinde