Anna: Jag blev mamma till mina syskon

Jag var tio år och äldst av tre syskon när vår mamma fick ett psykiskt sammanbrott. Redan innan dess fick vi alltid höra att mamma var känslig, att hon inte hade så mycket ork och krafter. Men med tre barn var det oundvikligt att det blev stimmigt med lek och bråk. Det krävdes inte mycket för att hon skulle få huvudvärk och stänga in sig i sovrummet där vi inte fick störa henne.

Jag vet inte vad hennes problem egentligen berodde på, eller vad som utlöste försämringen, men efter det psykiska sammanbrottet gick mamma nästan aldrig upp ur sängen. Inte förrän vi barn hade gått till skolan lämnade hon sovrummet en kort stund och gick ut i köket. Pappa gav sig iväg så tidigt han kunde på morgonen. Jag tror att han tog varje chans till jobb på annan ort för att slippa miljön i hemmet och för att få sova borta.

När mamma inte blev bättre borde pappa ha prioriterat familjen och funnits där för både henne och oss barn, men i stället gjorde han tvärtom. Han började jobba flera veckor i sträck på annan ort och uppmanade mig att ta ansvaret så att allt fungerade där hemma. Det blev jag som varje morgon fick se till att mina yngre bröder vaknade i tid, åt frukost, borstade tänderna och kom iväg till dagis. Sedan skulle jag själv ta mig till skolan.

Ibland hjälpte grannar och vänner till så att vi barn fick mat och rena kläder. Då kunde jag inte undgå att höra att det pratades om mammas svåra depression och hur synd det var om oss barn. Så här i efterhand, som vuxen, kan jag undra varför ingen ringde socialen. Alla måste ju ha förstått att det inte fungerade som det skulle hemma hos oss.

Kände stor skuld

Själv reflekterade jag inte över hur fel det var. Jag försökte bara vara alla till lags hela tiden. Framför allt försökte jag muntra upp mamma. Jag trodde att om jag kunde få henne att skratta, eller se till så hon hade en någorlunda bra dag, så kunde alltihop vända och hon skulle bli bättre. Jag trodde att det var mitt ansvar att göra henne frisk, att allt hängde på mig.

Men jag lyckades inte. Inget av det jag gjorde fungerade. Jag gick runt med ständiga skuldkänslor, som om det var mitt fel att mamma mådde dåligt. Trots alla ansträngningar jag som liten gjorde för familjen kände jag mig som ett misslyckande.

De där känslorna satt kvar inom mig även när jag blev så stor att jag flyttade hemifrån. Mamma hade förtidspensionerats och tillbringade som vanligt halva dagarna i sängen. Pappa och mamma förblev trots allt gifta och när pappa var hemma på helgerna ringde han ofta till mig. Kunde jag inte köpa med mig kaffebröd och komma över? Mamma skulle säkert bli piggare om hon fick besök.

Han fortsatte att lägga krav på mig och jag fortsatte att känna skuld för att jag inte kunde lösa situationen.

Svårt med relationer

När jag var 25 år förlovade jag mig, men relationer var ett svårt kapitel. Jag hade inte fått lära mig att ge eller ta emot kärlek och kände mig alltid otillräckligt i mina förhållanden. Känslan av misslyckande gjorde sig ständigt påmind och jag flydde in i jobbet. Där ville jag tro att jag kunde lyckas. Jag försökte vinna både mitt eget och andras godkännande genom att ta på mig allt fler arbetsuppgifter.

Men det blev ett ont ekorrhjul. Hur mycket jag än uträttade kändes det aldrig tillräckligt. Tomheten inom mig kunde inte fyllas med arbetstimmar. Jag slet ut mig fullständigt, misslyckad igen…

Det var oerhört plågsamt att hela tiden uppleva att jag inte räckte till. Jag trodde att ingen accepterade mig som jag var, att jag var tvungen att bevisa mitt värde med goda resultat. Det tärde såklart även på min kärleksrelation. Efter bara en kort tid bröts förlovningen.

Efter det hade jag två längre relationer med riktigt fina män, men inte ens det kunde få mig att våga tro på att någon verkligen kunde älska mig. Min osäkerhet gjorde att jag förlorade dem båda två.

Såg ett mönster

När min tredje förlovning bröts kände jag en oerhörd smärta. Den första brutna förlovningen hade varit tuff, den andra likaså, men den tredje var ännu värre. Nu vaknade dock viljan till förändring.

Jag grubblade och försökte förstå varför jag alltid känt mig så lite värd inombords, men det var som att famla i mörker. Jag behövde hjälp, professionell hjälp. En vän tipsade om en psykolog som jag bokade en tid hos.

Det var först när jag kom till psykologen som jag kunde se mönstret. Hur jag formats av det tragiska som hänt i min barndom och hur känslan av misslyckande hade skadat mig ända sedan dess. Den hade till och med gjort mig till arbetsnarkoman för att kompensera för min låga självkänsla.

Hos psykologen lärde jag mig att släppa ansvaret för mina föräldrar. De hade lagt övermäktiga uppgifter på mig när jag bara var ett litet barn. Det var de som hade gjort fel, inte jag. Min mammas hälsa var hennes eget ansvar, inte mitt. När jag förstod det, och accepterade den tanken, kunde jag successivt börja bygga upp min egen självkänsla. Det tog lite tid, men jag klarade det.

Året därpå träffade jag en ny man. För första gången gick jag in i en relation med ett öppet hjärta. Nu kunde jag både ge och ta emot kärlek. Äkta kärlek, så som kärlek ska vara. Skillnaden är otrolig. Äntligen kan jag säga att jag är lycklig i livet. På riktigt.
Anna