Ann: Vi tre hade varandra genom hela livet

Jag föddes 1936 och växte upp i ett hem som åtminstone utåt hade en fin fasad. Vår villa låg i en större stad, min far var affärsman medan mamma stannade hemma hos mig och min ett år äldre bror Per. Hon hade hjälp av en barnflicka.

Efter reklamen: Se också: Så bra passar du och dina vänner ihop – enligt stjärnorna

Mamma var svår att arbeta för, vilket ledde till hög personalomsättning bland barnflickorna. Hon var inte heller lätt att vara barn till, för när hon blev otålig och irriterad på oss kunde det bli en örfil eller något ännu värre. Fars hjärta var varmare, men han jobbade mycket och var ofta på affärsresor.

Mamma ägnade sig mycket åt att spela bridge med andra kvinnor från den övre medelklassen, och när hon var borta passade de unga flickorna oss. Jag skäms i efterhand, men ofta retade vi den barnflicka vi hade.

När jag var fyra år började jag dansa, och jag minns fortfarande min första dansuppvisning. Jag uppträdde tillsammans med flera andra flickor, vi hade alla rosa klänningar. Men jag blev aldrig vän med de andra, och kände inte heller några andra flickor att leka med.

relationerLäsarberättelse: Våra husdjur blev bästa vänner

Vi fann varandra i skolan

Det förändrades när jag började skolan, för då hamnade jag i samma klass som Eva och Elly. Vi tre fann varandra omedelbart, trots att vi kom från olika samhällsskikt.

Elly bodde i en liten lägenhet med två rum och ett kök som låg i trappuppgången. Hennes mamma sydde skjortor på en fabrik och kämpade för att försörja familjen.

Ellys pappa var en så kallad affärsman, men han sålde nog inte så mycket. Å andra sidan drack han en hel del. När jag besökte Elly brukade han ligga på soffan och snarka, men jag betedde mig naturligtvis som om det var helt normalt.

Jag var glad att ha en fristad hos Elly, för när pappa var på affärsresor kunde mamma bli ganska hysterisk. Jag minns speciellt en dag när hon blev galen på Per när han läste läxor. Hon slog honom med ett ris, och när jag försökte gå emellan fick jag själv några slag.

Lätta ditt hjärta: Här kan du lyssna på våra läsarberättelser i poddformat

I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!

Då var det underbart att kunna springa hem till Elly, och den dagen var hennes mamma hemma. Jag fick både tröst och kaffe med mycket mjölk och en kaka.

Eva, som var den tredje flickan i vår kvartett, hade också sina svårigheter hemma. Hennes mamma hade gått bort och hennes pappa hade gift om sig, men styvmodern var inte snäll mot henne. Därför var Elly och jag aldrig hemma hos Eva. Vi tre höll ihop genom hela skoltiden och tog alltid sällskap hem.

Eva ville bli damfrisör och efter skolan fick hon en lärlingsplats på en salong. Hon gick några obligatoriska kvällskurser, och eftersom hon behövde ta med en modell var det oftast jag som fick få håret stylat och klippt. Jag hade alltid snygg frisyr då, utan att det kostade mig en krona. Eva var riktigt duktig och vann priser, och senare i livet öppnade hon sin egen salong, gifte sig och fick tre barn.

Elly blev förälskad i en snygg marinsoldat från den engelska flottan. Hon gifte sig med honom och flyttade till Wales i Storbritannien. Själv flyttade jag runt en del efter skolan och jobbade med många olika saker, men jag utbildade mig aldrig. Jag gifte mig också – två gånger – men fick inga barn.

relationerLäsarberättelse: Jag skämdes för min ensamhet

Vi slutade aldrig ha kontakt

Vi tre tjejer, som hamnade tillsammans av en slump, slutade aldrig att hålla kontakten med varandra. Speciellt mitt liv förändrades ofta, men jag bröt aldrig kontakten med mina två gamla väninnor.

Jag har ingen aning om hur många brev vi har skrivit till varandra, men 2020 fick jag det sista brevet från Wales, för då gick Elly bort.

Eva och jag skriver fortfarande till varandra, och jag ser alltid fram emot att höra nytt från henne. Jag hoppas att vi kan fortsätta att skriva många fler brev genom åren.

/Ann